Hoppa till huvudinnehåll

Från ett krig till ett tredje - via Svenskfinland

trästatyer
trästatyer Bild: EPA/PHILLIP DHIL sydsudan

Det bubblade av förväntan i ett helt folk. Sudan hade delats i två, Sydsudan blivit självständigt, och nu skulle det vara slut på krigandet som pågått nästan oavbrutet sedan 1950-talet. Men det blev fel, så fel. När Sydsudan firade tre år av självständighet förra veckan var det hunger, krig och kaos istället för lyckorus och fest. Tiotusentals civila hade dödats. Följ landets historia parallellt med berättelsen om finlandssvenska Gweals pappa, Nhial. Han blev ett av krigets offer.

I Finland levde man i krigsslutets eufori blandat med fasan under farans år. I Afrika höll kolonialmakterna på att kapa navelsträngen till sina forna kolonier. Året var 1946. Fram tills dess hade södra och norra Sudan styrts separat av den brittiska och egyptiska regeringen. Men 1946 slogs de två områdena ihop till ett. Det var en del av den brittiska strategin för Mellanöstern.

Problemet var att södra Sudan inte var en del av Mellanöstern. Sydsudaneserna är kristna eller animister, de största etniska grupperna är dinka och nuer, och kulturellt är området en del av Afrika söder om Sahara. Norra Sudan är muslimskt och kulturellt arabiskt. Om man generaliserar.

Nhial betyder regn på det sydsudanesiska språket nuer. Regn, men också himmel. Och upp.

Om en månad skulle Stalin dö, men det visste man inte då. Det var februari 1953, och Egypten och Storbritannien gav Sudan självständighet. Men som det gick i många forna kolonier, ledde det till att de interna spänningarna i landet ökade. När unga Sudans tredje självständighetsdag närmade sig gick spänningarna nästan att ta på. De kändes i luften. Sydsudan hade fått löfte om betydande autonomi, men ledarna i norr hade ändrat sig. Sudans första inbördeskrig var ett faktum.

Nhial föddes mitt i kriget. Ett i sig oförklarligt krig. Ett onödigt krig. Krig är väl alltid onödigt. Men kriget var vardag. Vardagen var krig. Vardag kan också kännas onödigt ibland.

Vid biografer runtom i världen köade människor för att få se den nya filmen, Gudfadern. Men inte i Sudan. Där hade kriget pågått i 17 år, och nu var det slut. Det var mars 1972, och efter år av medling slöts ett fredsavtal i Addis Abeba. Ett land som varit självständigt lite längre än Sudan var Israel, och där hade det också krigats. Knappt 50 000 människor hade dödats fram till början av 70-talet i det oroliga Mellanöstern. I Sudan hade det första inbördeskriget krävt tio gånger fler liv. En halv miljon. Och 80 procent var civila.

Sex parallella horisontella linjer, ett två tre fyra fem sex. Med ett rakblad i pannan. Nuerstammens eget märke. Det kallas gaar. Sedan är man vuxen.

I ett decennium kunde man, åtminstone på pappret, tala om fred i Sudan. Sydsudan hade fått en grad av autonomi, och bara sporadiska strider förekom. Sedan kom det svarta guldet, den svarta förbannelsen. Från 1978 till 1982 hittades årligen nya oljefält i de södra delarna av landet. President Gafaar Nimeiry ville ha kontroll över fälten, kontroll över pengarna de innebar. Missnöjet bubblade under ytan.

De flesta som träffar Nhial tycker om honom. Han är snäll. Lätt att tycka om.

Ni minns dem förstås, CD-skivorna. Och ni kan inte ha glömt Margaret Thatcher. År 1983 inledde hon sin andra period som premiärminister i Storbritannien, i takt till musiken från de första CD-skivorna som hade börjat snurra i spelarna. Samtidigt förklarade president Nimeiry hela Sudan en islamsk stat. Sudaneserna skulle nu lyda under sharialagar, också de sydsudaneser som inte var muslimer. Sydsudan fråntogs sin autonomi. Freden var över.

Hon hade liten näsa, stora ögon. De fick en son, som de kallade Duol. Nhial flyttade till hennes hemland Etiopien och lärde sig hennes språk, amhari. Från tidigare kunde han arabiska, och nuer, förstås. Men inte dinka.

John Garang var en stor man. Fysiskt, men också en ”big man”, som man kallar de välställda i Afrika. Men han var också dinka, som är den största etniska gruppen i Sydsudan. Han ledde SPLA – Sudanese People’s Liberation Army. Hans mål var autonomi för Sydsudan, fienden fanns i norr.

Det fanns plötsligt inget Öst- och Västtyskland mera, bara ett Tyskland. Samtidigt, år 1989, tog en man vid namn Omar al-Bashir makten i Sudan. Det har traditionellt varit eliten som styr i Sudan, medan de vanliga människorna främst är herdar. Omar al-Bashir hörde till eliten. Nu var han inte bara president, utan också premiärminister och överbefälhavare för armén. Handelsunioner förbjöds, liksom också politiska partier och andra ”icke-religiösa” institutioner. John Garang var arg.

Död, död. Överallt. Lukten av lik. Söt, genomträngande. Duol blev kvar i Sudan med sin farmor, det var bäst så. Men Nhial gav sig av. Precis som för många andra afrikanska flyktingar, gick hans väg till Finland genom Sovjet.

SPLA kontrollerade nu över två tredjedelar av de södra territorierna, och inbördeskriget, som började 1983, hade pågått i åtta år. SPLA ville ha mer, och hade siktet inställt på den regionala huvudstaden, Juba. Men då steg en man fram, Riek Machar. Han ville ta makten i SPLA, och frysa ut John Garang. Riek Machar är nuer, den näststörsta etniska gruppen. Han och några andra högt uppsatta i gruppen hade planerat kuppen, men det gick inte som de hade tänkt sig. SPLA splittrades itu, och Machar grundade sin egen armé, SPLA-Nasir. Fienden fanns inte längre bara i norr, fienden fanns nu också i syd. Fienden var dinka om du var nuer, och nuer om du var dinka.

De undrade vem han var. Hyn mörk, mörk. Nuerstammens märken i pannan. 24-åriga Nhial var en av de första flyktingarna som anlände till Finland år 1990. En del vietnameser hade kommit tidigare, somalierna började komma i allt större skaror från sitt krigshärjade land. Hade de som undrade frågat hade han blinkat med de stora snälla ögonen och svarat att han är Nhial, från Sudan. Och det var någon som frågade. Snart fick de en son – Gweal. Det betyder blandning, och det var precis vad han var. En blandning av dem. Sydsudanesisk och finlandssvensk. Nhials bror, 14-åriga Gatulak, kom till Finland. Två år efter honom, 1994, kom också Duol. Nu var de en familj.

Det var sorg bland Queen-fansen. Freddie Mercury var död. Medan Mercury kämpade sin sista månad mot AIDS i november 1991, hade trupper trogna Riek Machar tagit sig djupt in i dinkornas land. Människorna flydde hals över huvud, till slut fanns bara en tredjedel kvar. Samtidigt pågick den Första Palestinska Intifadan. Under sex år av palestinsk uppresning miste 2000 människor livet. När Machars trupper lämnade det dinkadominerade området i slutet av 1991 hade 2000 dinkor dödats på grund av hans maktbegär. John Garang var en stor man. Men han hade sina små stunder. Flera nuerbyar jämnades med marken.

Nhial lärde sig lite svenska, och lite ryska kunde han från tiden i Sovjet. Men finskan, den var svår. Han sökte in till Medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet. Inträdeslitteraturen var på finska. Han kom inte in.

Striderna mellan Machar och Garang, mellan dinka och nuer, hade också ett större syfte. Oljan. Sydsudan hade oljan, norra Sudan kusten, och därmed exportmöjligheterna. Nord och regeringstrupperna stred mot syd och SPLA, och Garang och SPLA stred mot Machar och SPLA-Nasir. De stred om oljefälten.

Nhial och hans vän Samuel från Ghana jobbade hårt, och till slut gav det resultat. En professor vid fakulteten lät dem inleda studierna.

Han flinade som han brukar redan då, Tony Blair alltså, när han blev premiärminister i Storbritannien i maj 1997. Kanske flinade han extra brett för att britterna, som brukar vara usla i Eurovisionen, samma månad hade vunnit med sången Love Shine a Light. Riek Machar hade också orsak att flina. Han hade en månad tidigare undertecknat ett fredsfördrag med regeringen i norr, som han i hemlighet hade samarbetat med 1991-1996 bakom ryggen på Garang.

Med svepande ord lovade al-Bashir självbestämmanderätt i syd. Men i utbyte ville han ha Machar och hans allierades trupper. Machar lovade också att ”Islam och seder” skulle vara grund för lagstiftningen i hela Sudan. Om Omar al-Bashir hade känt med pekfingret på Machars undertecking på fredsförklaringen samtidigt som han uppmanade militärofficerare i syd att göra myteri mot Machar, hade hans finger blivit blått. Kriget var inte över ännu. Nu stred inte bara syd mot syd, dinka mot nuer, utan också nuer mot nuer och dinka mot dinka.

Studierna gick inte framåt eftersom Nhial inte tilläts praktisera på patienter. Hans söner var mer västerländska än sudanesiska. De bästa jobben han kunde få fanns på ålderdomshem. Alkoholen kom in i bilden allt oftare nu.

”Weapons of Mass Destruction” basunerades det ut i de amerikanska medierna när USA invaderade Irak år 2003. Det skulle bara ta några dagar, in och ut, lovade George W. Bush. I Belgien hade könsneutrala äktenskap precis godkänts. I Sudan pågick blodiga strider i Darfur. Men fredssamtalen gick ändå framåt.

Finland förberedde sig för att stå värd för VM i friidrott, som skulle hållas på samma arena där OS hade gått av stapeln året innan Sudan blev självständigt. Samtidigt som förberedelserna för VM pågick i Helsingfors hade ett fredsavtal undertecknats i Nairobi. Sudans andra inbördeskrig, som hade pågått i över 20 år, var över. John Garang och Omar al-Bashir hade nått en överenskommelse. Garangs mål, som han ställt upp 1983, var äntligen uppnått, och han blev president i det autonoma Sydsudan.

Men han hann inte njuta av krigets frukter länge, utan dog i juli 2005. En månad senare fylldes Olympiastadion i Helsingfors av friidrottsentusiaster.

De stod och vinkade. Duol, Gweal och hans mamma. Det var dags för Nhial att återvända. Åka till det autonoma Sydsudan. De hoppades alla att det skulle bli bra nu. Bra för honom. Bra för Sydsudan.

I fredsavtalet ingick att Sydsudan skulle få autonomi i sex år, sedan skulle en folkomröstning om självständighet hållas. Oljeinkomsterna skulle delas jämnt mellan regeringen och SPLA under den autonoma tiden. Sharialagar tillämpades i norr, medan en vald församling bestämde hur sharia skulle synas i vardagen i syd.

Kriget var slut, och två miljoner sudaneser var döda. Det är lika många människor som bor i hela Nyland, plus alla de som bor i Åbo och Tammerfors.

Ringsignal på ringsignal ljöd. Nokia Tune. Det ringde hela tiden. Släktingar och vänner ville att Nhial skulle komma för att ta hand om deras sjuka. Behovet av läkare var skriande. Om ett par år skulle det bli folkomröstning om självständighet, och Nhial hade sina söner Gweal och Duol på besök i sitt hemland.

Det om något var en jordskredsseger för ja-sidan. 98,83 procent av sydsudaneserna röstade för självständighet i januari 2011. Sju månader senare blev Sydsudan formellt ett eget land med staden Juba som huvudstad. Av det forna Sudans olja blev 75 procent i Sydsudan, som fortfarande inte har någon kust. Efter Garangs död hade hans stambroder Salva Kiir tagit över posten som president i det autonoma Sydsudan. Han blev också det självständiga Sydsudans första president.

Landet hade också fått en vicepresident: Riek Machar. Ledningen i landet representerade alltså de två största etniska grupperna, Kiir var dinka och Machar var nuer. På samma sätt hade det sett ut inom SPLA fram till kuppen 1991.

Tänk att fem år kan gå så fort! Fem år. Nhial hade nu bott i Juba i fem år. Huvudstaden i hans land. Ett självständigt land. Han jobbade vid undervisningssjukhuset i Juba, och var en av de mest respekterade läkarna.

Många befarade att det skulle gå illa för den nya staten. Tji fick de! Till en början.

Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera gå. Just när man tror att Monopolspelet är slut händer det värsta som kan hända. Just när sydsudaneserna trodde att spelet om den politiska och ekonomiska makten var slut fick Riek Machar sparken som vicepresident. Det var juli 2013.

Nhial var inte ens 50, men han såg äldre ut än någonsin. Mer sliten. Han charmade ändå alla i sin väg, som han alltid hade gjort. Gweal tittade på sin pappa, som aldrig lät bli att svara i telefon, alltid hälsade på gatan och stannade för en liten pratstund, och alltid hade tid för dem som tittade in. Man ska respektera varje liten insekt, sade Nhial till sin son.

Till en början var det mest dinka som dödade nuer i Juba. Det var december 2013, nyheter om döda i Sydsudan plingade in på nyhetsbyråerna. Riek Machar hade i en kupp försökt ta makten av Salva Kiir, hävdade presidenten. Exakt vad som hände är fortfarande oklart, men presidentens vakter drabbade samman med trupper trogna Machar. Dinka dödade än en gång nuer, och nuer dinka, i vad som påminde skrämmande mycket om 1991. Som sagt är de flesta i Sydsudan herdar, och strider om boskap, land och vatten är vanliga. Det där är min ko, nej min. Mitt vattenhål, nej mitt. Tvisterna slutar sällan blodigt, dinka kan komma överens med nuer. Men när kon blir till politik, då blir det dödligt.

I maj 2014 började regnperioden i Sydsudan. Regn. Nhial. Nhial betyder också himmel. Och upp.

Alexander Stubb hade varit statsminister i Finland drygt två veckor den 9 juli 2014 när världens yngsta land fyllde tre år. I huvudstaden Juba firades självständighetsdagen med parader och flaggor. Flaggorna skuggade skönt. Men den största skuggan kastade det sju månader långa inbördeskriget. Machar och Kiir hade åkt till Etiopien, där slutet på det första inbördeskriget hade medlats fram på 1970-talet. När midsommarsnapsen var så där härligt kall att det rykte hade förhandlingarna mellan Machar och Kiir redan strandat på lyxhotellet i Addis Abeba. Ditt fel, nej ditt.

På lyxhotellet i Addis Abeba serveras varje morgon bufféfrukost med starkt, svart etiopiskt kaffe. I Sydsudan vaknar miljontals människor varje morgon på gränsen till hungersnöd. På lyxhotellet i Addis Abeba finns sköna sängar med svala lakan. I Sydsudan sover hundratusentals människor varje natt på ett ställe de inte kallar hem. På lyxhotellet i Addis Abeba har Machar och Kiir inte kunnat komma överens de senaste månaderna. I Sydsudan har tiotusentals människor dödats de senaste månaderna. En av dem var Nhial.

Tack Gweal för att jag fick låna din historia.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes