Hoppa till huvudinnehåll

Första världskriget: Den tyska skulden

Namnskylt över stupade soldater i Hirschbach
Namnskylt över stupade soldater i Hirschbach. Namnskylt över stupade soldater i Hirschbach Bild: Johnny Sjöblom/Yle namnskylk

Den 3 augusti 1914 går tyska trupper till anfall mot det neutrala Belgien. Det är det egentliga startskottet för ett stormaktskrig, som till slut ska kräva uppskattningsvis femton miljoner soldaters och civilas liv och förändra Europa för alltid. Hundra år efter att kriget började är historikerna fortfarande oeniga gällande Tysklands skuld till kriget.

De blå blommorna har bleknat i solen. De finns visserligen där, men det verkar som om ingen egentligen sköter om dem. Man kan inte säga att stället är förfallet, men det verkar inte heller som om någon skulle sätta ner värst mycket tid på att sköta om det.

Men det är vackert. Stället är som en halvöppen grotta. Naturen har under årtusendens lopp karvat in ett stort hål i berget. Ovanför en hänger en mäktig klippavsats. Ett tiotal meter nedanför, täckt av grönska, flyter vattnet i den lilla floden Pegnitz stilla fram.

Det första man ser av stället när man går över träbron är det svartvita järnkorset. Några meter högre upp hittar man den enorma stentavlan med fyra kolumner av manshöga listor på stupade och saknade.

Minnesmärken över det första världskriget hittar man fortfarande i en del tyska byar och städer. Oftast finns minnestavlorna i kyrkor eller på gravgårdar, men ibland också som helt fristående monument, som här strax utanför den lilla staden Velden i norra Bayern.

Monumenten och minnestavlorna gör det första världskriget synligt, trots att det är ett krig som i Tyskland för det mesta står i skuggan av det ännu större kriget.

Symboliska betydelser

Då minnesmärkena sattes upp visste ingen ännu om vad som senare komma skulle. Man sörjde de fäder och söner som aldrig återvände hem från det över fyra år långa kriget. Hemma i byarna och städerna var de hjältar, trots att många frågade sig vad soldaterna egentligen hade dött för.

I de flesta tyskars ögon hade landet aldrig besegrats på slagfältet, men ändå var kriget nu förlorat. Och vinnarna ansåg att det var Tyskland som hade startat det hela och att landet därför måste bestraffas.

Minnesmärkena blev på så sätt en del av hur man bearbetade nederlaget, men samtidigt bidrog de också till att så det frö som skulle blomma ut i ett nytt krig tjugo år senare. Det ärorika i att dö för fosterlandet var nu inhugget i sten.

Kors över stupade i Velden
Monument i Velden Kors över stupade i Velden Bild: Johnny Sjöblom/Yle första världskriget

Monumenten som restes efter det första världskriget står alltså på många håll kvar trots att mycket av det som påminner om gånga krig och tidigare tyskpreussisk militarism har fått försvinna. Det här går kanske bäst att förklara med de bakomliggande orsakerna till kriget.

Där som den tyska skulden till det andra världskriget är helt självklar, är den tyska skulden till det första världskriget betydligt mer omtvistad. I freden i Versailles utpekades Tyskland visserligen som ensamt skyldigt, men den tanken har under årens lopp utsatts för en allt mer kritisk granskning.

Man är i dag tämligen överens om att alla europeiska stormakter bär på en skuld. Det är skuldens omfattning som, särskilt i fallet Tyskland, fortfarande är en het potatis.

Vems var felet?

Efter att serbnationalisten Gavrilo Princip mördade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand i Sarajevo den 28 juni 1914, gjorde dubbelmonarkin snabbt Serbien ansvarigt för mordet. Det här i full vetskap om att Serbien backades upp av tsar Nikolaj II:s Ryssland.

Bara några dagar efter mordet fick Österrike-Ungern å sin sida full uppbackning av Nikolajs kusin Wilhelm II och hans Tyskland. Man lovade stå bakom Österrike-Ungern om det kommer till ett krig med Serbien och eventuellt också med Ryssland.

Att Tyskland, så till synes lättsinnigt och utan klara bevis mot Serbien, ställde sig bakom de österrikisk-ungerska kraven, hängde ihop med att man ingalunda fruktade ett krig. Tvärtom, man ville gärna ha ett krig, skrev den tyska historikern Fritz Fischer i sin bok ”Griff nach der Weltmacht” år 1961.

Enligt Fischer ville den tyska ledningen ha ett krig mellan Österrike och Serbien, eftersom man var övertygad om att det i förlängningen kommer att leda till en konflikt med Ryssland och Frankrike. Man utgick från att Tyskland i fall av ett krig skulle vara militärt överlägset. Fischer skriver vidare att den tyska statsledningens vilja att starta ett krig, betyder att man bär på en avsevärd historisk skuld till krigsutbrottet.

Stupade på kyrkogård i Tyskland
Monument i Hirschbach Stupade på kyrkogård i Tyskland Bild: Johnny Sjöblom/Yle velden

Fischers forskning i arkiven och hans syn på händelserna har länge satt sin prägel på hur man i Tyskland ser på det första världskriget. I sin förklaring tog han nämligen också ställning till den tyska skulden till det andra världskriget.

Fischer talade om en tysk ”särväg, som ledde direkt från kejsar Wilhelm II till Adolf Hitler. Det som hände i Nazityskland var enligt Fischer en direkt fortsättning på vad som hade hänt i det tysk-preussiska kejsarriket under Wilhelm II.

"Krig i preventivt syfte"

I Tyskland rådde under åren före första världskriget också en allt större rädsla för att bli omringat av ententemakterna, det vill säga Frankrike, Ryssland och Storbritannien. Inom den tyska militären var den här rädslan speciellt stor och man utgick från att de upprustningar som gjordes i Frankrike och Ryssland gjordes i syfte att inleda ett krig mot Tyskland allra senast år 1916.

Den tyska generalstabschefen von Moltke hade redan i flera år talat för ett krig i preventivt syfte. Von Moltke var övertygad om att Tyskland inte kan vänta till 1916, eftersom Frankrike och Ryssland då kommer att vara bättre utrustade och ett krig kommer att vara omöjligt att vinna.

Till krig kom det nästan redan i december år 1912. Då samlade kejsar Wilhelm sina militära rådgivare till ett krigsråd för att ta ställning till möjligheten att utnyttja det första balkankriget för att starta ett krig mot Frankrike och Ryssland. På begäran av amiral Tirpitz, som ansåg att den tyska flottan inte ännu var tillräckligt slagkraftig för ett krig, valde man att avstå från planerna.

Kejsarens bidrag till krigsutbrottet

Att man i Berlin ville ha ett krig sommaren 1914 är också den brittiske historikern John C. G. Röhl övertygad om. Röhl har skrivit en biografi över kejsar Wilhelm II och gäller som en av de största experterna på den wilhelminska epokens Tyskland.

I en artikel i Süddeutsche Zeitung skriver Röhl att man i Berlin gjorde allt för att sabotera freden och att Tyskland inte på något sett kan ses som oskyldigt till krigsutbrottet. Det var kanske inte direkt den tyske kejsaren som såg till att kriget bröt ut, men han hade definitivt medverkat till ett klimat som bidrog till kriget, skriver Röhl.

Den tyske kejsaren hade försvars- och utrikespolitiken i sitt grepp. Runt sig hade han samlat en mängd rådgivare och experter, som till exempel herrarna von Moltke och Tirpitz, vilka hade en rätt så ensidig bild av hur utrikespolitik skulle skötas. Militär styrka och den makt som det betydde var det enda som spelade en roll.

Med en tysk stat i snabb utveckling och en monark som utgick från att han hade fått sin makt av Gud, var det oundvikligt att det europeiska statssystemet (som byggde på situationen efter Napoleonkrigen) skulle hamna i gungning, skriver Röhl vidare.

Det under tre krig (1864 mot Danmark, 1866 mot Österrike och 1870-71 mot Frankrike) enade Tyskland var det för tillfället ekonomiskt, demografiskt och kulturellt mest framgångsrika landet i Europa. Det här ledde förstås till att de tyska ambitionerna växte, man ville ha kolonier, man ville ha en stark flotta, man ville ha aktning, man ville helt enkelt bli en världsmakt.

De här ambitionerna dämpades så länge som Otto von Bismarck fungerade som rikskansler, men efter att han avskedades av kejsaren år 1890 försvann alla hämningar, sammanfattar Röhl.

Begränsad tysk skuld

Den australiske historiken Christopher Clark vill ändå tona ner den tyska skulden till kriget. I sin bok ”The sleepwalkers” från år 2012 skriver han att de europeiska länderna likt sömngångare marscherade in i kriget.

Ingen ville enligt Clark ha kriget och ingen hade någon aning om hur stor och blodig katastrofen skulle komma att bli. Att det ändå kom till ett krig hängde lika mycket, eller lika litet, på Tyskland som på de övriga europeiska staterna. Clark vill också sudda bort en del av den militaristiska stämpel som präglar bilden av Tyskland och Preussen.

I Tyskland har Clarks bok, som utkom i Tyskland ifjol, på många håll tagits emot med tacksamhet. Då det gällande det andra världskriget är omöjligt att tvista om var skulden ligger är det lätt att gilla att en icke-tysk forskare nedtonar den tyska skulden åtminstone till ett av de två världskrigen.

I samband med debatten kring Clarks bok har man också gjort opinionsmätningar bland tyskarna. Över hälften av de tillfrågade anser att de flesta krigförande länder bär på en lika stor skuld till det skedda. Bara var femte är längre av åsikten att Tyskland bär huvudansvaret för kriget.

Minnessten över stupade
Minnessten över stupade Bild: Johnny Sjöblom/Yle första världskriget

Många äldre tyska historiker är ändå Fritz Fischers historietolkning trogna, och ställer sig kritiska till hur Clark ser på orsakerna till kriget.

I en intervju för tv-kanalen n-tv säger historikern Gerd Krumreich att man måste se på händelserna ur olika perspektiv. På kort sikt och omedelbart före krigsutbrottet var det helt klart att tyskarna och österrikarna ville ha sitt krig mot Serbien. Att det kunde leda till ett storkrig var en mindre väsentlig fråga. Hade man sommaren 1914 vetat vilka konsekvenser kriget kommer att få, hade man säkert agerat annorlunda också i Berlin, tror Krumreich.

Imperialism och konkurrens

På lång sikt måste man enligt Gerd Krumreich ändå se på den allmänna situationen i Europa och då kommer man lätt fram till slutsatsen att alla bär på ett visst ansvar.

Tyskland ville alltså framför allt ha mer makt och inflytande. Hit hörde bland annat att skaffa sig kolonier, vilket de andra stormakterna hade gjort redan tidigare. Problemet var bara att världen redan var så gott som uppdelad. Ville man ha kolonier, måste de alltså tas med våld och för det ändamålet behövdes en slagkraftig flotta.

Att den tyska flottan byggdes upp under amiral Tirpitz ledning ledde förstås till oro i Storbritannien. Där såg man förstås det brittiska herraväldet på haven hotat och med hjälp av landmakterna Frankrike och Ryssland ville man naturligtvis sätta stopp för en tysk expansion. I Berlin ledde det här å sin sida till att man kände sig omringad och hotad av sina stora grannar.

I det här klimatet var det lätt hänt att den politiska kommunikationen och diplomatin bröt samman, vilket den också till slut gjorde under sommaren 1914. Hade man samtalat och lyssnat och kanske gett efter några tum i stället för att svara med hårdhet, kunde kriget kanske ha undvikits.

Klockan tickar

En månad efter skotten i Sarajevo förklarar Österrike-Ungern Serbien krig. Två dagar senare, den 30 juli 1914, kommer det till en allmän mobilisering i Ryssland. Den första augusti mobiliserar Tyskland och förklarar Ryssland krig. Det är den första krigsförklaringen två stormakter emellan och därefter haglar krigsförklaringarna tätt.

Att det går så snabbt hänger ihop med att det nu måste gå snabbt. De militära besluten är viktigare än de politiska.

När och hur snabbt man kan mobilisera sina miljonarméer var en väsentlig del av den militära planeringen. Den tyska Schlieffenplanen bygger på en snabb mobilisering och ett snabbt fälttåg mot Frankrike. När Frankrike är slaget kan man vända alla krafter mot Ryssland. Ett tvåfrontskrig vill man till varje pris undvika.

Nu skulle det ändå redan i ett tidigt skede visa sig att den något omarbetade Schlieffenplanen inte skulle fungera i praktiken. För att kringgå de starkaste franska befästningarna och trupperna var den tyska planen att anfalla Frankrike genom Belgien och Luxemburg. Med denna kringgående manöver skulle man kunna anfalla de franska trupperna i flanken och ryggen.

Planen slog ändå fel såväl militärt som också politiskt.

De anfallande tyska styrkorna var, sett till antalet divisioner, betydligt mindre än vad planens ursprungliga arkitekt, den tidigare generalstabschefen Alfred Graf von Schlieffen år 1905 hade räknat med. Det belgiska motståndet var också hårdare än väntat och på så sätt förlorade man ytterligare tid i marschen mot Frankrike.

Det här ledde till att de tyska styrkorna kunde stoppas vid floden Marne redan i september 1914.

Vägen till krig via Belgien

Den kanske största missräkningen var ändå att anfallet genom det neutrala Belgien ledde till att Storbritannien förklarade Tyskland krig den fjärde augusti.

I Tyskland hade man in i det sista, om inte utgått från, så i alla fall hoppats på att britterna inte infriar sina löften till Belgien, utan håller sig utanför kriget. Också Schlieffenplanen byggde på att Storbritannien håller sig neutralt, men så blev det alltså inte.

Då kriget inleddes utgick de flesta från att soldaterna skulle vara hemma till jul. Redan anfallet mot Belgien gav ändå vissa första antydningar om vad som skulle hända.

Den enorma tyska tidspressen ledde till brutal tysk krigföring, som krävde 5 000 belgiska civilas liv. Något som skulle komma att passa bra in i den antityska propagandan om de anfallande hunnerna.

Innan kriget var slut var det den här bilden som skulle prägla synen på tyskarna. En bild som lätt kunde omsättas också i det kommande fredsavtalet.

Den belgiska armén bjöd ställvis på ett hårt motstånd och det skulle till slut visa sig att en del av det kommande ställningskriget skulle ske på belgisk mark. Här i Flandern vid staden Ypern satte tyskarna också in sitt första gasanfall den 22 april 1915. Då hade det tyska anfallet ändå redan stoppats sedan länge tillbaka.

Utan att någon då kunde identifiera den, kom krigets egentliga vändpunkt redan i början av september då franska och brittiska styrkor stoppade det tyska anfallet vid floden Marne. På västfronten grävde man nu ner sig och man skulle hålla sig nergrävd ända fram till krigsslutet i november 1918.

Kaotiskt krigsslut

I början av år 1918 slöt Tyskland fred med Ryssland. Det här betydde att man kunde sända fler soldater till västfronten för en ny våroffensiv.

Man ville få till stånd ett avgörande innan det amerikanska inträdet i kriget leder till allvarligare följder för Tyskland. Man kan visserligen ta sig genom de franska och brittiska linjerna och till och med beskjuta Paris, men samtidigt är nu den tyska offensivkraften totalt uttömd.

När det kommer till en motoffensiv i augusti kan de omotiverade och i det här skedet också undernärda och materiellt underlägsna tyska trupperna inte annat än retirera.

Men det är inte bara i löpgravarna i Frankrike och Belgien som det tyska kejsardömet knakar i fogarna. Myteri drabbar flera av flottans fartyg och i början av november kontrolleras hamnstaden Kiel av matroser, soldater och arbetare. Från Kiel sprider sig det som går under namnet Novemberrevolutionen till andra tyska städer, där soldat- och arbetarråd tar över makten.

Den nionde november utropas den tyska republiken och kejsar Wilhelm tvingas gå i exil. Han tar sig till Nederländerna, där han stannar till sin död år 1941.

Tyskland hedrar stupade
Tyskland hedrar stupade Bild: Johnny Sjöblom/Yle första världskriget

Klockan fem på morgonen den 11 november 1918 undertecknar en tysk delegation avtalet om vapenstillestånd.

Trots att den tyska armén var på kollapsens brant håller arméledningen utåt fast vid övertygelsen att den tyska armén stod obesegrad på slagfältet. Det var de demokratiska krafterna, i synnerhet de tyska socialdemokraterna och kommunisterna, som hade kört en dolk i ryggen på de stridande förbanden.

Trots att det de facto var militären som styrde landet och trots att arméledningen fattat katastrofala beslut, var det i militärernas ögon vissa politiker som hade det stora ansvaret för att kriget nu var förlorat.

Från ett krig till nästa

Redan i det mellankrigstida Tyskland var intresset för det stora kriget rätt så begränsat. Tyskarna var också mycket kluvna i sitt sett att se på kriget.

Historikern Gerd Krumeich säger att den nygrundade Weimarrepubliken aldrig kom till ro med hur man skulle minnas kriget. För trots att kriget hade krävt många offer och trots att den tyska befolkningen hade hungrat, så var Tyskland aldrig fysiskt berört av kriget. Det fanns ingen gemensam försvarsvilja att falla tillbaka på, som till exempel i Frankrike.

I länder som Storbritannien och Frankrike kunde politiker från olika partier enas i ihågkommandet av det stora kriget, i Tyskland ledde diskussioner om kriget oftast till en politisk strid om den krigsskuld man hade tagit på sig, genom att gå med på de hårda fredsvillkoren i Versailles. De styrande politikerna i den unga demokratiska republiken blev ständigt konfronterade med detta faktum.

Den enligt många tyskar förnedrande freden och den av de högsta militärerna flitigt spridda dolkstötslegenden, skulle till sist, åtminstone delvis hjälpa Adolf Hitler och hans nationalsocialister att ta över styret i Tyskland.

Och efter det krig, som inleddes drygt tjugo år efter att bläcket i Versailles hade torkat, var det inte längre möjligt att sätta upp några nya minnesmärken över stupade tyska krigshjältar. I Velden får deras namn stå på samma tavla, som namnen på dem som stupade på slagfälten i det första kriget.

De tyska minnesmärken, som trots allt sattes upp efter det andra världskriget, hade inget med det ärorika och heroiska i kriget att göra. De manar i stället till fred.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes