Hoppa till huvudinnehåll

Hundbajs, oroligheter och fastehögtid - dagen i ett nötskal

Ikväll får vi inte gå ut här i östra Jerusalem. Redan strax efter sex på kvällen började frukthandlarna flytta in sina lådor, och butiksägarna stängde sina dörrar. Gatorna i de palestinska delarna av staden fylldes snabbt av rastlösa unga män - inte en kvinna så långt ögat nådde. Samtidigt kunde man skönja en obehaglig lukt av hundbajs. ”Skunkwater”, berättade mina observatörskolleger. Dvs illaluktande spray som ska göra att folk håller sig borta från gatorna. Utanför hotellet hördes helikoptrar och polissirener.

”Det blir alltid upplopp under religiösa högtider”, konstaterade vår judiska kontaktperson och ryckte på axlarna med ett skratt.

Idag är det nämligen den judiska fastedagen Tisha Beav. ”Det blir alltid upplopp under religiösa högtider”, konstaterade vår judiska kontaktperson och ryckte på axlarna med ett skratt. Sådant får man leva med i den här delen av världen.

För särskilt de ortodoxa (läs de mest konservativa och troende) judarna symboliserar Tisha Beav alla de stora tragedier som det judiska folket har utsatts för i historien. Därför fastar man, och får bland annat inte tvätta händerna eller använda läderskor. De israeliska bosättarna ordnar också en marsch genom staden, vilket fungerar som en katalysator för allehanda oroligheter.

Idag rammade också en grävmaskin/bulldozer en buss här i Jerusalem. Israeliska myndigheter beskriver det här som en terrorattack, men våra kontaktpersoner menar att det är israelisk propaganda, och att det snarare handlar om en olycka. Omöjligt att säga för en som inte var på plats. Inte heller har jag hört om de raketer som ska ha exploderat i utkanten av staden. Men så lär det ju ofta vara i sådana här situationer – det kan vara hur lugnt som helst om man inte råkar vara just i de kvarter där oroligheterna pågår.

Om skribenten

Nanette-Marie Forsström är volontär inom ramarna för det internationella människorättsprogrammet EAPPI, som i Finland koordineras av Kyrkans Utlandshjälp. De åsikter som EAPPI-volontärerna framför är personliga och representerar inte nödvändigtvis värdorganisationens (Kyrkans Utlandshjälp) ståndpunkt.


Hur som helst, idag hade vi vår första kursdag inför uppdraget som människorättsrapportörer, och glädjande nog är alla i mitt Hebron-team väldigt trevliga. Vi är en blandning av Sydafrika, Tyskland, Norge och Storbritannien, och alla rätt unga. Sydafrikanerna gjorde intryck med sina känslosamma berättelser om hur de själva har kämpat mot apartheidregimen, och sett att det är möjligt att bygga upp ett nytt, jämlikare samhälle. Dagens ögonöppnare.