Hoppa till huvudinnehåll

Den verbale Williams

Robin Williams.
Robin Williams Robin Williams. Bild: Epa/ PETER FOLEY robin williams

Timmarna efter stjärnans bortgång fylls nätet av analyser och avsked. Alla vill säga något om Robin Williams. För att han tilltalade alla åldersgrupper. För att han talade med sin publik. På många sätt.

När man talar om Robin Williams är det lätt att minnas situationskomiken, de fysiska krumsprången, munnen som spottade fram ord i racerfart. Faktum är ju att Williams pratade sig igenom många av sina mest älskade filmer. Snabbt, energiskt, intensivt. Med olika tonfall och accenter. Vare sig han agerade radiopratare, lärare eller läkare.

Däremellan lyssnade han. I ”Good Will Hunting” så pass intensivt att han belönades med en oscar för bästa biroll. Och med filmer som ”One Hour Photo” fick han publiken att inse att han också kunde spela osympatiska roller. Tysta och skrämmande.

Även om man idag fokuserar mera på den komiska sidan av Williams så är frågan om det inte är just de allvarligare rollerna som bar honom längst. Rollerna där han tvingades tygla sin spexiga sida och styra in energin i en annan form av närvaro.

Rollen som den hängivne läraren John Keating i Peter Weirs ”Dead Poets Society” blev en slags smältdegel för såväl hans komiska som dramatiska talang. Här varvades insiktsfulla djupdykningar in i poesins värld med nästan ståuppliknande inslag. Med värme lät Keating eleverna få veta att det visserligen behövs läkare och jurister för att hålla livet igång, men att det är konsten och kärleken som ger oss en anledning att leva. Och att det gäller att gripa stunden. Hela tiden.

Det man kanske inte minns idag är att Keating-karaktären gav upphov till en livlig debatt om huruvida denne kunde betraktas som en positiv eller negativ gestalt. Är han en god pedagog eller en karismatisk ledare som missbrukar sin maktposition? Oberoende av vad man anser om den saken är det lätt att förstå varför eleverna följer honom, varför de lyssnar. De gör det av samma orsak som vi i publiken gör det – för att Keating övertygar. Och för att Williams övertygar i rollen som Keating.

Ungefär tio år efter att så framgångsrikt ha agerat okonventionell lärare försökte Williams sig på rollen som okonventionell läkare i ”Patch Adams”. Filmen övertygade visserligen inte som helhet, men den är klart besläktad med andemeningen i "Dead Poets Society" - människan är en helhet och allt är inte mätbart. Konkret uttryckt i filmen: det gäller inte att enbart bota åkomman utan patienten. Och: skrattet är lika viktigt som medicin när det gäller att tillfriskna. Eller åtminstone när det gäller att döva smärtan.

Oberoende av om det gäller de komiska eller de allvarligare rolltolkningarna så är det lätt att förknippa Robin Williams med det välsmorda munlädret. Han var inte bara snabb i repliken utan kunde dessutom prata förunderligt snabbt. I en tid då Ylvis och Smoukahontas imponerar med att leverera en mängd olika accenter kan det vara bra att påminnas om att stjärnor som Williams gjort detsamma under årtionden. Ibland inom ramen för sina filmroller, ibland som ståuppkomiker och ibland i tv-shower.

Läs också