Hoppa till huvudinnehåll

Rapport från massagebritsen

Jag hade ont i nacken så passade på att gå till en sportmassör när vi var i Jerusalem. Jag blev något chockad då jag möts en ultraortodox judisk man, med kippa och skruvlockar och allt. Jag trodde nämligen att de ultraortodoxa judarna – som hör till de mest konservativa – knappt fick se på en västerländsk kvinna, än mindre röra dem när de är halvnakna. Gifta ortodox-judiska kvinnor klär sig i långa kjolar och långärmade tröjor, och många har täckt huvud (vissa klipper till och med av sig håret därunder). Massören verkar ändå helt lugn och professionellt inställd till det hela, så jag bestämmer mig för att inte låta mina fördomar och spontana flyktinstinkt styra.

Ultraortodoxa judiska män i sin traditionella klädsel i Jerusalem Bild: Yle ultraortodox

Så småningom kommer småpratet igång. Varifrån kommer jag, vad ska jag göra här? I det läget då jag ligger på mage i bara underbyxor på hans brits och är helt i hans våld, så känns det inte som att jag vill vara helt ärlig med vad jag håller på med. På något sätt tror jag inte att mänskliga rättigheter på palestinska Västbanken kommer att falla i god jord, och tänker att han i värsta fall slänger ut mig. Dessutom blir jag lite nyfiken av denna unika chans att få en inblick i den ortodox-judiska världen. De verkar nämligen inte särdeles öppna för utomstående, och som turist varnas man bland annat för att röra sig i de ortodox-judiska kvarteren i Jerusalem eftersom de kan kasta sten på en. Så jag säger något luddigt om Kyrkornas världsråd och besök på heliga platser.

Det tycker massören låter bra. Han uttrycker sin respekt för kristna och den kristna kyrkan, och säger att han inte kan förstå hur man inte kan ha någon religion, eftersom man då inte heller har något att basera sin moral på. I Israel och på Västbanken ska man helst inte skylta med att man är ateist, eftersom många tycker att det är minst sagt konstigt. Att vara icke-troende är bara inte ett alternativ, och på något sätt totalt ogripbart. I Israel hanteras till exempel delar av familjerätten av religiösa domstolar, så om jag har förstått det rätt måste man i praktiken man tillhöra ett religiöst samfund. Religionsfriheten respekteras, men inte friheten från religion (läs till exempel Hannu Juusolas Israelin historia eller kolla in den kristna tidskriften Dagens artikel för en närmare beskrivning).

Jag frågar honom hur det kommer sig att han började jobba som massör. Som om han läst mina tankar poängterar han att alla ortodoxa judar inte är lika, och att vissa är lite öppnare än andra. Mellan raderna uppfattar jag att han tycker att det övriga judiska samhället svartmålar de ortodoxa judarna med att säga att ingen av dem arbetar, fastän många av dem gör det enligt honom. ”Tänk att vi har så mycket gräl med utomstående, och så måste vi judar ändå gräla också sinsemellan”, suckar han (läs till exempel Sveriges radios artikel om hur de utraortodoxa judarna splittrar Israel).

Om skribenten

Nanette-Marie Forsström är volontär inom ramarna för det internationella människorättsprogrammet EAPPI, som i Finland koordineras av Kyrkans Utlandshjälp. De åsikter som EAPPI-volontärerna framför är personliga och representerar inte nödvändigtvis värdorganisationens (Kyrkans Utlandshjälp) ståndpunkt.


Massören berättar att han egentligen skulle bli rabbi, men studierna gav honom nackont och migränattacker. Ingen läkare kunde hjälpa honom, men nog en massör. Efter det ville han viga sitt liv till att minska andras smärta.

Via smärtan kommer han in på Israels Gaza-offensiv. Han berättar hur han gråter när han ser bilder på skadade eller dödade barn i Gaza. Med en suck konstaterar han ändå att det inte går att undvika, eftersom Israel inte kan leva med hotet från Hamas raketer. ”Det var ett misstag att vi kom hit”, konstaterar han och syftar på judarna och staten Israel. ”Alla hatar oss här.” Enligt honom hade det varit bättre om judarna trots allt hade stannat i sina tidigare hemländer efter andra världskriget, eller emigrerat till USA.