Hoppa till huvudinnehåll

Michelinmannen kan också simma

När jag var liten älskade jag att simma.
Kunde vara i vattnet hur länge som helst och tyckte de andra barnen som blev blåa om läpparna var hemskt fjantiga. Kallt?! Det är ju skönt i vattnet! Jag kunde simma långt, hålla andan längre än de flesta och göra kullerbyttor.
Men när man blev äldre skulle man hellre ligga på stranden i en bikini och prata om pojkar. Jag har aldrig ägt en bikini för jag skämdes för hur jag såg ut i en och inte kunde man ju ligga på stranden om man inte skulle sola och sola kunde man bara göra i bikini. Då slutade jag åka till stranden.
I högstadiet hatade jag de dagar vi skulle åka till simhallen. Vår klass hade gymnastik med pojkarna, vilket jag tyckte var bra, förutom de här dagarna då man i sin simdräkt kände sig som Michelinmannen och bara ville sjunka genom kakelplattorna i simbassängens botten där ingen kunde se en. "Ställ er på rad så ska alla hoppa jämfota från svikten." SVIKTEN. Man hör ju redan på namnet.
Jag var livrädd för att den skulle gå sönder när jag klev på, samtidigt som jag blev synad av alla klasskamrater.
Jag hatade att simma, jag hatade simhall, jag hatade bikini, jag hatade simdräkt.
Tillslut hade jag glömt hur jag älskade att simma. Hjärnspökenas rop är det enda man hör när man tänker på att åka till en simhall. De skriker åt en att ALLA TITTAR PÅ DIG! PEKAR OCH VISKAR! USCH VILKEN FUL KVINNA SOM KOMMER NER I SMBASSÄNGEN! VEM FAN TROR HON ATT HON ÄR SOM VÅGAR VISA SIG HÄR. BLAND OSS SMALA VACKRA MÄNNISKOR! HON MÅSTE NOG ÄTA UPP ALL MAT SOM FAMILJEN HANDLAR. STACKAR DE SOM MÅSTE VARA VÄN MED HENNE. ATT HON INTE SKÄMS!
Löjliga kommentarer som aldrig har yttrats men de blev verkliga och hemskt starka i mitt huvud.
Jag tycker inte om att simma, det är för kallt, jag har inget att simma i, jag gillar inte havsvattnet, det är så äcklig botten, jag har inte tid, jag vill inte... Ursäkterna som var en lögn blev min sanning.

12 år har gått sedan jag sist var och simmade. 6 månader har gått sedan jag fick veta att jag skulle delta i MITT TRIATHLON. En dag har gått sedan jag stod på stranden i Norrnäs iförd min våtdräkt och med spänning väntade tillsammans med de andra deltagarna på att starten för minitriathlonet skulle gå. Hjärnspökenas hejarklack tystades ner av publikens applåder och jag insåg att det här är underbart.

Jag kan inte säga att det har varit lätt att komma över tröskeln till att börja simma och träna. Men med det stöd som jag fått tack vare programmet, min egen familj och alla mina vänner så har jag blivit motiverad att klara av det här. Hoppas bara att jag kan motivera någon annan att våga ta första steget mot vilket mål man än sätter för sig själv.
23.8 hoppas jag att så många som möjligt tar sig till Vasa för att heja på alla som skall delta i Sun city triathlon.

Låt om oss tysta ner några hjärnspöken till!
/Sandra