Hoppa till huvudinnehåll

Hebrons hemliga kvinnor

Kvinnor handlar på marknaden i Hebron
Kvinnor handlar på marknaden i Hebron Bild: Nanette-Marie Forsström hebron

”I Hebron kallar vi oss för den mest konservativa staden på Västbanken – och det med stolthet! ” konstaterade en ung man som hör till våra lokala kontakter häromdagen. Och visst verkar han ha rätt på många sätt. Särskilt tydligt blir det när man zoomar in på de olika rollerna män och kvinnor har här.

Kvinnor är för det första helt intäckta här i Hebron. Så när som på ansiktet, händerna och fötterna, som de gärna pryder med skyhöga glittriga klackar. Här är för tillfället över 30 grader varmt och konstant solsken, men enligt klädkoden är kvinnorna tvungna att gå omkring i ”höstkappor” av polyester och huvudduk.

För det andra kan männen i Hebron umgås och röra sig på ett helt annat sätt än kvinnorna. När vi människorättsobservatörer besöker olika palestinska familjer, är det alltid männen vi pratar med. Kvinnorna får man kanske se en skymt av när de knackar på dörren för att signalera att teet är färdigt. Sedan serveras det av en son eller maken.

Därför är Hebrons gym en verklig tillgång. Jag besökte kvinnoturen på gymmet igår – män och kvinnor får förstås inte gå samtidigt. Fascinerande att se alla dessa kvinnor utan sina heltäckande sjalar och långa polyesterkappor! Gymmet är en unik kvinnlig frizon, där man för en gångs skull får se hur kvinnorna ser ut under alla lager av tyg, och där de kan röra sig fritt utan alla kontrollerande ögonpar.

Jag och min norska observatörskollega fick ändå lite undrande blickar då vi tränade så att svetten strittade, och lyfte tyngder. Palestinskorna i Hebron verkar nöjda med att gå i maklig fart på springmattan, eller trampa lugnt på motionscykeln.

Om skribenten

Nanette-Marie Forsström är volontär inom ramarna för det internationella människorättsprogrammet EAPPI, som i Finland koordineras av Kyrkans Utlandshjälp. De åsikter som EAPPI-volontärerna framför är personliga och representerar inte nödvändigtvis värdorganisationens (Kyrkans Utlandshjälp) ståndpunkt.


Det är kanske i och för sig inte så konstigt, med tanke på att de facto inte rör sig väldigt mycket utanför hemmet, och inte utan sällskap. Inte heller vi kvinnliga observatörer vågar röra oss ensamma här, särskilt som vi inte har huvudet täckt. (Att täcka in oss i långärmat och -benat, i kombination med vår tjocka arbetsväst, känns som en uppoffring nog i den här hettan.) Man känner liksom av den tryckande stämningen, alla blickar, alla de menande kommentarerna som männen slänger efter en på arabiska.

På gymmet har man också en sällan skådad chans att lära känna palestinska kvinnor. Vi fick kanske vår första unga kvinnliga vän här i Hebron, då gymföreståndaren bjöd in oss till sitt bröllop! Det kräver alldeles säkert en egen rapport. Samtidigt innebär det ett nytt problem: vad i *** ska jag ha på mig?!