Hoppa till huvudinnehåll

"Det bästa är att följa människor"

Cecilia Uddén
Cecilia Uddén Bild: Yle / Bengt Östling cecilia uddén

Cecilia Uddén jobbar för Sveriges Radio och hon har varit utrikeskorrespondent i 20 år, sedan 1993. Någon gång har det känts som att det kunde vara skönt att jobba hemma i Stockholm - men bara ibland.

- Det roligaste är att jobba som reporter, det är det bästa med att vara radiojournalist, säger Uddén.

”Jag kan inte tänka mig något bättre jobb”

På frågan om hur en typisk dag ser ut svarar Uddén att det inte riktigt finns sådana, varje dag är olik de andra. Men en misslyckad dag är en dag när hon inte kommer ut från kontoret som finns hemma hos henne. Går man inte ut får man inga nya intryck och man får heller inget nytt att berätta som man inte har sett tidigare säger hon.

Visserligen har alla korrespondenter av nödtvång sådana dagar, för han eller hon måste ägna mycket tid åt att läsa på, studera och fösöka förstå sammanhang, och till att rapportera nyheter på klassiskt sätt.

- Men målsättningen för mig är alltid att komma ut, att göra intervjuer och reportage, säger Uddén.

Mellanösternkorrespondentens dag

Uddén stiger upp tidigt, kollar först Twitter och Facebook, inte för att se vad folk har skrivit utan för att se vilka artiklar de länkar till. Sedan går hon igenom några nättidningar – papperstidningen, den lokala egyptiska engelska tidningen, läser hon sist. Sedan är det beroende på om Uddén ska ut på reportage eller om det händer något i Irak eller Syrien, Israel eller Gaza. Då jobbar hon hemifrån och rapporterar först till Lunchekot och sedan till Dagens Eko kvart i fem, och sedan kanske hon ytterligare gör något färdigt för följande morgon.

Bevakningsområdet är litet flytande; Uddén är placerad i Kairo men bevakar i teorin ett område som sträcker sig från Marocko till Iran inklusive Persiska viken.

- Vi är två korrespondenter i Mellanöstern nu, säger Uddén, så kollegan i Istanbul har tagit över en stor del av bevakningen av Syrien, Libanon, Irak och Kurdistan för att det har hänt så mycket där.

- Det finns inte längre något enkelt sätt att rapportera om krisen i Mellöstern, säger Uddén. Man brukar säga att så länge en kris är svartvit med en god sida och en ond sida rapporterar man om den men sedan när den blir alltför komplicerad slutar journalisterna följa den. Så är det nu till exempel med islamiska staten IS mot resten av världen, IS är den onda och så finns det olika goda krafter. Men resten av Mellanöstern är splittrat med allianser och grupperingar som än motarbeter varandra, än lierar sig med varandra.

- Det har aldrig varit så komplicerat som nu att rapportera från området. Det arabiska uppvaknandet har dränkts i alla nya konflikter. Människorättsaktivister, demokrater, liberaler och hjältarna från Tahrirtorget har klämts ihjäl av de två stora krafterna i regionen: militära strukturer och militanta islamister. Deras röst finns knappt längre.

Kritiken påverkar - alltid

När det ges tilfälle att möta publiken tycker Uddén det är roligt, folk är uppmuntrande och tacksamma.

- Samtidigt är det läskigt att se dem öga mot öga, jämfört med att rapportera anonymt. Däremot vill publiken inte att Uddén berättar vem som är skurken i ett visst skeende, det vill folk avgöra själva.

- Jag får jättemycket kritik från alla håll, säger Uddén. Jag anklagas för att vara emot Hamas för att jag brukar gå på fester med Fatah på simstranden i Gaza, vilket jag aldrig någonsin har gjort i hela mitt liv. Jag anklagas för att vara propalestinsk av många så kallade Israelvänner, och jag anklagas för att vara proisraelisk eller judisk.

Uddén har vant sig vid kritiken under åren, men påverkas ändå av den. Hon kritiserar kolleger världen över som resonerar som så att får man kritik från båda sidor, då är rapporteringen balanserad och då har man lyckats i sitt uppdrag.

- Det är fullständigt falskt, säger Uddén. Som om det skulle gå att lägga någonting tillrätta, att verkligheten skulle få en balans bara för att man hamnar mellan två korsande giftpilar, så är det ju inte. Rapporteringen blir inte bättre av att man får skit från olika håll!

Det som gör Uddén förtvivlad, när kritiken blir allt mer hatisk och aggressiv, speciellt under konfliktperioder som den gångna sommaren i Gaza, är den fruktansvärt sorgliga bristen på empati. Man vägrar leva sig in i en andra sidans lidanden och den som gör det,
blir automatiskt beskylld för att ha tagit ställning.

På en korrespondentkväll i Stockholm nyligen lyftes frågan om korrespondenten ska hjälpa dem på plats, eller om den huvudsakliga uppgiften är att rapportera. För Uddén är det här solklart.

- Min uppgift är att rapportera, säger hon. Men det händer att korrespondenten inte kan värja sig för en människa i nöd och att han eller hon vill hjälpa den människan. Och som Uddén ser det måste man avvika från regeln, för att man är människa, helt enkelt.

Det bästa och det tyngsta

- Det bästa ögonblicket under karriären är omöjligt att ringa in, det finns så mycket som har varit höjdpukter. Att följa människor, att göra reportageresor, det är det bästa. Att komma nära människor, inte porträttera dem som offer eller som exempel på någonting, utan hellre få dem att slappna av och tala om sig själva med distans och självironi - då lyfter det, säger Uddén.

- Och det tyngsta, det är att se lidande, skadade barn på sjukhus, död. Att komma till platsen för en självmordsattack i Israel där en bomb har exploderat och se sorgen hos de efterlevade, det hör till det värsta.

Nu väntar en resa till Gaza. Läget där är dystert men i det här skedet är det farligt att skönmåla det som händer menar Uddén. Mycket kan bli ännu värre innan det går åt ett annat, bättre håll. Det arabiska uppvaknandet, revolterna och demokratikrafterna har krossats och många har gett upp.

Uddén säger ändå att även om vi har sett ett misslyckat uppvaknande kan vi få en reaktion på den islamska staten IS brutala metoder.

- Även om vi ännu inte ser det kan vi få en motreaktion mot allt det vidriga.

(Bengt Östling intervjuade Cecilia Uddén)

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes