Hoppa till huvudinnehåll

Över gravar och taggtråd vi till skolan gå

Människorättsobservatörer testar skolvägen för barnen som går i lågstadieskolan Cordoba i Hebron
Över mur och taggtråd. EAPPI-observatörer testar Cordoba-barnens alternativa skolväg. Människorättsobservatörer testar skolvägen för barnen som går i lågstadieskolan Cordoba i Hebron Bild: Nanette-Marie Forsström shuhada

Idag var det den första skoldagen här på Västbanken. Skolorna slutade ändå redan klockan elva i sympati med barnen i Gaza, där 500 000 elever inte kan gå till skolan på grund av den pågående israeliska invasionen. Vi EAPPI-observatörer övervakar lågstadieskolan Cordoba vid gatan Shuhada, som är stängd för palestinier sedan 20 år tillbaka.

Plötsligt rusade två panikslagna palestinska flickor gråtande förbi oss genom vägspärren. De hade helt tydligt råkat hamna i skottlinjen. De var så rädda att de inte stannade upp när jag ropade efter dem ifall de var ok.
Barnen måste nämligen passera två vägspärrar med beväpnade israeliska soldater och en israelisk bosättning. Situationen var extra spänd idag eftersom ett par män i förrgår tände eld på vägspärren i början av gatan. Vägspärren har varit stängd sedan dess, vilket innebar att en del barn var tvungna att gå över en gravgård eller ta sig upp för branta, slingriga stigar med taggtråd, glassplitter och murar som de måste klättra upp för. Den finländska diskussionen om trygg skolväg känns plötsligt väldigt avlägsen.

Barnen i Cordobaskolan har under många års tid fått utstå både det ena och det andra från oberäkneliga soldater och aggressiva bosättare. Ett exempel finns på Youtube i en filmsnutt där bosättare attackerar palestinska barn och lärare då de är på väg hem från skolan (kolla där vid fyra minuter - de i beigefärgade västar är för övrigt EAPPI-observatörer).

Som tur verkar trakasserierna ha minskat tack de senaste åren tack vare den internationella närvaron. Soldaterna letar igenom färre skolväskor, och bosättarna nöjer sig vanligen med verbala påhopp på oss observatörer istället. De äldre julgubbeliknande bosättarmännen verkar vara värst på att skrika fulheter. Idag var det återigen en äldre man med långt vitt skägg som ville upplysa mig om att jag är en nazist, och försökte få soldatpojken att tvinga mig gå därifrån. Jag nöjde mig med att stirra på honom med en uttryckslös blick, men jag hade gärna frågat honom ifall han verkligen vet vad en nazist är, om han kan tro att jag är en.

Lågstadieskolan Cordobas skolgård i Hebron
Lågstadieskolan Cordobas skolgård i Hebron på palestinska Västbanken. Lågstadieskolan Cordobas skolgård i Hebron Bild: Nanette-Marie Forsström cordoba-skolan

Sedan är det katt-och-råtta-leken med de israeliska soldaterna. Var får vi stå idag, hur länge räcker det innan de ber oss att flytta på oss? Morgonens soldat hade helt tydligt varit på nattskift och hans humör var därefter. Han lät mig vara ifred men kunde inte tåla att min manliga obsevatörskollega stod i närheten av den branta och hala trappa Cordoba-barnen måste klättra upp för. Han påstod att han har en ny militär order som förbjuder observatörer på det här specifika området på kanske fem kvadratmeter. Han hade ändå inte ordern med sig, och var inte villig att hämta den heller. Det lustigaste är att han vet att vi vet att han ljuger, men likt nattklubbarnas dörrvakter vill soldaterna här ofta stoltsera med den lilla makt de har. I slutändan är det ändå de som bär det enorma automatvapnet.

Om skribenten

Nanette-Marie Forsström är volontär inom ramarna för det internationella människorättsprogrammet EAPPI, som i Finland koordineras av Kyrkans Utlandshjälp. De åsikter som EAPPI-volontärerna framför är personliga och representerar inte nödvändigtvis värdorganisationens (Kyrkans Utlandshjälp) ståndpunkt.


När det var dags för barnen att gå hem stod jag vid en annan vägspärr, där det ofta är oroligt. Palestinska bråkstakarpojkar roar sig med att kasta sten på soldaterna, som hämnas med tårgas och ljudbomber. Plötsligt rusade två panikslagna palestinska flickor gråtande förbi oss genom vägspärren.De hade helt tydligt råkat hamna i skottlinjen. De var så rädda att de inte stannade upp när jag ropade efter dem ifall de var ok.

Vi kunde ändå fira en liten delvinst för det samlade observatörskollegiet vid Cordobaskolan (på plats idag fanns också Temporary International Presence in Hebron, TIPH, och den israeliska människorättsorganisationen Machsom Watch). Till sist gick soldaterna nämligen med på att öppna den brända vägspärren för lärare och elever, som på så vis undgick klättring, taggtråd och glassplitter. Vi hoppas att den goda viljan håller i sig även framöver.