Hoppa till huvudinnehåll

Den revolterande Sylvi

Foto från Sylvi
Foto från Sylvi Bild: Ilkka Saastamoinen mikko roiha

Efter Tysklandspremiären i juni har Mikko Roihas iscensättning av Minna Canths Sylvi nu nått Finland. Uppsättningen är en samproduktion mellan sju teatrar och kommer att ges på olika håll både här hemma och i Sverige. Först i tur står Klockriketeatern i Helsingfors.

”Leve alla intelligenta män! – De enfaldiga må gärna dö bort.” Ett citat i programbladet av Minna Canth själv anger tonen. I Mikko Roihas tolkning av Sylvi segrar upproret och revolten medan den konkreta döden närmast får en symbolisk karaktär.

Canths titelgestalt är en ung kvinna som gift sig med sin f.d. förmyndare och att det är ett äktenskap som haltar anar vi från första stund. Benämningarna är visserligen nya men maktpositionerna består, den unga hustruns roll är att lyda och behaga. Vändpunkten kommer när Sylvi förälskar sig i en jämnårig barndomsvän. Försöket att bryta upp utmynnar i stället i insikten om hur kringskuren hennes rörelsefrihet är.

Canths pjäs fick sitt uruppförande 1893 och vid den här tiden hade Ibsens Nora många systrar på de nordiska scenerna. Men Canth drev konsekvensen av ett samhälle genomsyrat av ihåliga konvenanser, dubbelmoral och patriarkala strukturer längre än Ibsen. Inspirerad av ett autentiskt äktenskapsdrama som uppmärksammades stort vid pjäsens tillkomsttid fullbordade Canth Sylvis tragedi genom att låta sin protagonist gå under sedan hon tagit livet av sin maktfullkomliga make.

Men i Roihas tolkning har tragedin förvandlats till ett stramt och slagkraftigt stiliserat idédrama. Tonen anges redan i inledningsscenen. I det Vahlska hemmet råder kontorstråkig konformism och kontroll. Husjungfrun Mari ( Mervi Koskinen) har förvandlats till ett tyst öga, en sekreterargestalt som uttryckslöst stirrar in i datorn som om den var en bevakningskamera med uppgift att inregistrera varje normavvikelse medan maken Axel (Lasse Fagerström) sitter fördjupad i sitt arbete med ryggen mot publiken, understruket otillgänglig. In stormar den unga hustrun i vit tenniskjol och knästrumpor, lekfullt lirkande. Men under ytan bubblar en frustration som snart förvandlar smeksamheterna till hånfulla rytanden. I Pia Anderssons Sylvi finns en klar riktning från första stund. Hon är inget offer, skildrat med psykologisk realism, utan ett statement: en rebellerande kraft som växer i styrka och insikt för varje minut.

Och som så ofta med Roihas uppsättningar är det framförallt den tydliga gestaltningen av mönster, motiv och drivkrafter som fascinerar. Han fiskar fram dem med hänsynslös skärpa och omsätter dem i kraftigt uppförstorade, ofta också parodiskt karikerade gester. I Sylvi viner piskan framför allt över mansrollerna. I Matti Raitas tolkning av barndomsvännen Viktor Hoving t.ex. blottläggs varje skiftning i gestaltens lust, tvekan och feghet genom den fysiska gestaltningen. Den tydliga visualiseringen klär av honom in på bara kalsongerna, inte bara fysiskt utan också mentalt. Till spänsten och sprängladdningen bidrar också att många bifigurer har strukits och strukturen stramats åt. I den symbolladdade och långt drivna visualiseringen finns många likheter t.ex. med Roihas egen uppsättning av Juhani Ahos triangeldrama Juha för några år sedan.

Men tyvärr är Sylvi inte lika ordknapp som den uppsättningen. Den största svagheten i den här produktionen är nämligen dialogen. I motsats till iscensättningen i övrigt framstår dialogen som obönhörligt förlegad, det gäller inte bara tidsbilden utan också den arkaiska språkdräkten. De olika tidsplanen smälter aldrig organiskt ihop på scenen. Vid längre dialogpartier tappar uppsättningen symptomatiskt nog sin nerv och som åskådare får man dessutom vara tacksam över att föreställningen textas. Textningen finns för att uppsättningen är tvåspråkig men under premiären på Diana-scenen behövdes den framförallt för att replikerna bara sällan bar över rampen. Det enda vi tydligt förmådde uppfatta var den språkliga indelningen. I den här uppsättningen är patriarkatets och de rådande maktstrukturernas språk svenska medan passionen, frihetstörsten och upproret formuleras på finska. Och visst rimmar den markeringen väl med den samhälleliga och språkpolitiska situation som rådde under pjäsens tillkomsttid men i en uppsättning som i övrigt förankrats stadigt och uppkäftigt i vår egen tid framstår också den som smått unken.

Läs också