Hoppa till huvudinnehåll

Tårgasad på skolgården - tillsammans med tiotals lågstadiebarn

Lågstadieskola i Hebron attackeras än en gång av tårgas från israeliska soldater
Hit men inte längre. Muren vid lågstadieskolan går att pojkarna inte kan undgå tårgasen. Lågstadieskola i Hebron attackeras än en gång av tårgas från israeliska soldater hebron

Idag blev jag och kanske 60 lågstadiepojkar tårgasade av den israeliska armén här i Hebron. På skolgården. Jag trodde att jag skulle kvävas, och det trodde nog många av de små pojkarna också.

Lärare hjälper tårgasad elev genom att erbjuda honom parfym att lukta på
Lärare erbjuder parfym åt lågstadiepojke för att lindra effekterna av tårgasen Lärare hjälper tårgasad elev genom att erbjuda honom parfym att lukta på Bild: Itani Rasalanavho hebron

Det var egentligen inte meningen att vi EAPPI-observatörer skulle vara vid den här skolan, men vi gick dit för att fråga aktivisterna från International Solidarity Movement ISM om vad som hänt under morgonen. Att verkade lugnt, det var ingen som kastade sten eller något liknande mot den närliggande vägspärren, där kanske åtta israeliska soldater hängde. Plötsligt började ändå folk röra på sig. ”De skjuter igen!”, ropar någon. En israelisk soldat i hjälm har uppenbarat sig kanske 100 meter från skolan, och de som har varit här förr vet vad han kommer att göra. Och så skjuter han, och skjuter, och skjuter – tårgaspatron efter tårgaspatron. Det håller på kanske i en timme, och ISM räknade till 15 tårgaspatroner, mot lågstadieskolan, där allting var lugnt.

Det smäller och röken börjar stiga. Den fyller sakta men säkert skolgården, och vi observatörer, lärare och lågstadiepojkar springer mot andra ändan av skolgården. Den blockeras ändå av en mur, så vi är fast. Röken blir tjockare och tjockare. En liten pojke bredvid mig är alldeles ifrån sig, vrider sig av smärtorna och gråter ihärdigt. En manlig lärare smetar lite parfymerad olja på våra händer att lukta på för att lindra effekten av tårgasen. Vi sitter där bredvid varandra och gråter, jag och den kanske tioåriga pojken. Jag inser att jag som borde vara den starka vuxna, observatören vars närvaro ska skydda barn som han från hemskheter som denna, inte kan göra någonting för att hjälpa honom. De israeliska soldaterna ger blanka fan i att fyra internationella observatörer utrustade med kameror befinner sig på skolgården.

Jag som borde vara den starka vuxna, observatören vars närvaro ska skydda barn som han från hemskheter som denna, kan inte göra någonting för att hjälpa honom.

Röken stockar sig i halsen och jag tror att jag ska kvävas. Under en bråkdels sekund tänker jag på nyheter om folk som har blivit blinda eller dött av tårgas här på Västbanken, eftersom Israel misstänks för att använda den farligaste typen av tårgas – så kallad CS-gas. Det hjälper inte situationen nämnvärt.

Jag stapplar vidare in på skolgården men stoppas av den förbannade muren. Några lågstadiepojkar bakom en husvägg gestikulerar åt mig att komma dit. De vet var det lönar sig att stå - de har lärt sig vid det här laget. Det är nämligen inte alls ovanligt att den här skolan utsätts för liknande attacker, enligt ISM som övervakar den närliggande vägspärren och skolan.

"Inga mänskliga rättigheter att bevaka"

Senare på dagen blir jag trakasserad av israeliska bosättarpojkar och en äldre bosättarman (igen en som ser ut som en julgubbe), vilket leder till att den israeliska polisen kör bort mig från mitt ställe där jag ska stå för att bistå med skyddande närvaro för barnen som går i Cordobaskolan på Shuhada Street. En känsla av maktlöshet, meningslöshet, misströstan.

Om skribenten

Nanette-Marie Forsström är volontär inom ramarna för det internationella människorättsprogrammet EAPPI, som i Finland koordineras av Kyrkans Utlandshjälp. De åsikter som EAPPI-volontärerna framför är personliga och representerar inte nödvändigtvis värdorganisationens (Kyrkans Utlandshjälp) ståndpunkt.


Tårgasad skola i Hebron 25.08.2014
Tårgasad skola i Hebron 25.08.2014 Bild: Itani Rasalanavho hebron

Och jag inser att om två och en halv månad åker jag hem till Finland, men alla de här barnen som utsätts för trakasserier likt dem jag har skrivit om här och i tidigare inlägg, de blir kvar. Snacka om rätt till utbildning. Rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

”Jaså, du ska till Palestina och bevaka mänskliga rättigheter! Snart kommer du att märka att där inte finns några mänskliga rättigheter att bevaka”, sa en jurist i humanitär rätt vid Röda Korset åt mig före jag skulle åka. Nu börjar jag på allvar förstå vad han menade.