Hoppa till huvudinnehåll

I ett kök i Beslan

Vi sitter i ett kök i Beslan. Det har snart gått ett halvt år sedan terrordådet. Journalister har kommit och gått, människorna har sagt allt de har att säga. Och inget av det de kan säga förändrar något. Förlusten, skräcken, sorgen, förtvivlan och bitterheten finns där för alltid.

Vi har gjort precis som alla andra journalister, kommit för att få några bra intervjuer för att beskriva läget i staden efter skolockupationen. Vi har filmat på torget och på stan. Vi har också besökt skolruinen.

Det starkaste intrycket gjorde de frusna vattenflaskorna som stod överallt i det som en gång hade varit gymnastiksalen där gisslan hölls fången. Människor hade kommit dit med flaskor efter tragedin, de var en påminnelse om att gisslan hade törstat.

Skolruinen i Beslan ut vintern 2005. Man ställde vattenflaskor i skolruinen eftersom gisslan hade varit så törstig i hettan.
Man ställde vattenflaskor i skolruinen eftersom gisslan hade varit så törstig i hettan. Bilden är från vintern 2005. Skolruinen i Beslan ut vintern 2005. Man ställde vattenflaskor i skolruinen eftersom gisslan hade varit så törstig i hettan. Bild: Yle/Kerstin Kronvall beslan

Nu sitter vi ett kök som fungerar som samlingslokal för Beslanmödrarna, den lösa organisation som hade tagit form efter katastrofen. Några starka kvinnor hade tagit ansvar för att vara föräldrarnas språkrör. Som vanligt i Ryssland är det mammorna som talar.

Rita heter en lång, mager kvinna. Hon förlorade sin enda dotter i skolockupationen. Dottern var nio år och hon hade gått ensam till skolan den här dagen. Rita var tvungen att jobba. Efteråt hade hon hört av en skolkamrat till dottern att hon hade gråtit.

- Tänk, hon var ensam och grät, mitt barn. Mitt liv var ett enda spring mellan jobbet och hemmet. Hur många gånger per dag ringde jag inte för att höra att allt var som det skulle? På morgonen och efter skolan ringde jag. Nu är det slut på brådskan.

När pratet tystnar för en stund tar Emma fram ett fotoalbum och visar bilder på sin familj. Fotografier från resor och fester, vanliga soliga familjefoton.

- Alla ska vi ju dö. Men att dö på detta sätt! Jag har efteråt fått höra att min man hade stigit upp för att lugna någon i närheten. Terroristerna hade uppmanat honom att sätta sig men då han inte gjorde det tillräckligt snabbt steg en av dem fram och sköt honom i huvudet inför ögonen på sönerna.

Emma vet inte hur sönerna dog. Någon har sagt till henne att den äldre av dem hade lyckats ta sig ut och börjat springa bort från skolan, men vänt om. För att hjälpa ut sin bror? Emma bara suckar.

- De var så starka och friska. Jag drömde om att få ge dem utbildning. Nu är jag ensam. Det kom tusen personer till begravningen men jag var helt ensam.