Hoppa till huvudinnehåll

Den bulgariska metoden

År 1968 utnämndes Ivan Abadjiev till chefstränare för de bulgariska tyngdlyftarna. Det socialistiska samhället hade inte klarat sig bra i tyngdlyftning, speciellt jämfört med Sovjetunionen, och för att ta sig till toppen ville man pröva på nya metoder. Resultaten var förstummande. I de olympiska spelen i München vann bulgarerna tre guld och tre silvermedaljer.

Efter det pinsamma nederlaget tog Sovjeterna reda på vad det riktigt var som Abadjiev hade hållit på med. Det visade sig att det inte var frågan om något märkligt. Bulgarerna jobbade hårdare och mera än vad någon annan hade gjort, Abadjiev stressade lyftarnas kroppar mera än vad man hade trott att var möjligt.

- Jag var dock inte den första som använde sig av stora träningsmängder inom idrott. En japansk volleybolltränare, Daimatsu, använde mycket hårda metoder. Det japanska damlandslaget var oslagbart då. Han var sträng, krävande och använde höga träningsbelastningar, berättar Abadjiev.

Abadjievs metoder var även de krävande, för att inte säga brutala. I hans landslag fanns 20 lyftare, två per viktklass. Dessa två idrottare tävlade mot varandra konstant. Den lyftaren som klarade sig bättre, fick delta i stortävlingarna. Stressen på kroppen var extrem.

Varje dag tränades tre gånger, på lördagen beordrades bara två träningspass, söndagen var tillägnad för återhämtning. Detta i sig är inte så märkvärdigt. Det som var avvikande från de övriga programmen, var den otroliga intensiteten som träningspassen bestod av. Abadjiev belastade lyftarna med maximala, eller nästan maximala lyft i näst intill varje träningspass. År ut och år in.

Och det gav resultat. Otroliga resultat. Lyftarnas liv kretsade kring idrotten, det fanns inte utrymme för annat. Kosten var perfekt, sömnen kontrollerad, massage, bastu, allt var på plats. Också steroiderna. För utan steroider klarar inte en människa av den stress som Abadjievs metod försätter den under.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport