Hoppa till huvudinnehåll

Eutanasioffer fick minnesmärke i Berlin

Minnesmärket för eutanasioffer invigs i Berlin
Minnesmärket för eutanasioffer invigs i Berlin Bild: EPA/Soeren Stache minnesmärket för eutanasioffer i berlin

Hur många de var kan ingen exakt säga. Man uppskattar att det kan ha handlat om närmare 300 000 mänskor. Den enda orsaken till att de mördades var att de var handikappade eller sjuka. Snart 70 år efter det Tredje rikets fall får offren för nazisternas så kallade eutanasiprogram nu ett eget minnesmärke i Berlin.

Tidigare fanns här en liten minnestavla i gatan. Sedan igår finns här ett över tjugo meter långt minnesmärke i blått glas. I närheten står informationstavlor, som beskriver ett av nazisternas vidrigaste brott. Efter att tre andra stora offergrupper, judarna, romerna och de homosexuella, har hedrats med minnesmärken, får nu också offren för nazisternas ”eutanasimord” ett eget minnesmärke i centrala Berlin.

Platsen spelar en viktig roll. Här, vid Tiergartenstraße 4, stod i tiderna den villa varifrån nazistregimen koordinerade genomförandet av det så kallade T4-programmet (avlett från adressen Tiergartenstraße 4). Programmet gick ut på att göra sig av med en stor grupp mänskor, som nazisterna såg som tvingade till att leva ett ”livsovärdigt liv” (lebensunwertes Leben). Hit hörde mänskor med nedsatt fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga, samt psykiskt och kroniskt sjuka.

Det så kallade eutanasiprogrammet var någonting som det i Tyskland länge har talats rätt så tyst om, trots att det i själva verket handlade om ett av nazisternas första massmord. Så är också det exakta antalet offer okänt. Uppskattningarna varierar mellan 200 000 och 300 000 mänskor.

Det tog också länge innan den här gruppen fick en minnesplats. Sedan slutet av 80-talet fanns här alltså en liten tavla i brons och år 2008 stod här ett tillfälligt minnesmärke i form av en grå buss. De grå bussarna har stått på olika ställen i Tyskland och deras uppgift är att påminna om de bussar som transporterade tusentals mänskor till sin död. År 2011 fattade den tyska förbundsdagen slutligen ett beslut om att bygga ett nytt minnesmärke på platsen.

Nazisterna och rashygienen

På bilden ser man en handikappad man tillsammans med sin skötare. Av texten på skylten framgår att mannen med den ärftliga sjukdomen kostar samhället tiotusentals riksmark under sin livstid. Det handlar om dina pengar, upplyser reklamplakatet från nazisternas raspolitiska myndighet.

Att nazisterna bedömde att allt liv inte är lika mycket värt stod helt klart i slutet av 1930-talet då rasmyndighetens plakat sattes upp. Det av den tyske läkaren Alfred Ploetz 1895 myntade begreppet rashygien hade funnits med i det nazistiska tänkesättet redan länge. Det riktgivande verket skrevs av juristen Karl Binding och psykiatern Alfred Hoche. I boken från 1920 ”Die Freigabe der Vernichtung lebensunwerten Lebens. Ihr Mass und ihre Form“ för de fram att såväl obotligt sjuka, som mänskor med liv som inte är värda att leva, kunde dödas. Tankar som nazisterna senare skulle omsätta på ett fruktansvärt vis.

I sin bok Mein Kamp gör Adolf Hitler ingen hemlighet av att han anser att sjuka mänskor inte ska ha barn och att det är statens uppgift att se till att de inte heller får barn. Hur staten ska gå till väga för att förhindra det här lämnar han osagt. Tankar kring och forskning i rashygien och eugenik förekom vid den här tiden, ändå ingalunda endast i Tyskland, utan i en lång rad europeiska länder.

I Tyskland började ändå den nazistiska regimen genast efter sitt maktövertagande i januari 1933, att förbereda befolkningen på vad som komma skulle. Det bedrevs ett intensivt propagandaarbete, vars mål var att göra tyskarna mindre känsliga för så kallade rashygieniska åtgärder.

Tvångssterilisering

De första konkreta rashygieniska åtgärderna vidtogs redan sommaren 1933. En ny lag föreskrev att personer med ärftliga sjukdomar ska tvångssteriliseras. Med stöd av den här lagen steriliserades omkring 400 000 män och kvinnor. Över 6 000 personer dog som en följd av åtgärden. Två år senare ändrades lagen så att den också föreskrev abort i fall av att någon av föräldrarna led av en ärftlig sjukdom.

Nya lagar som hade som mål att rena den tyska rasen antogs så gott som varje år efter matövertagandet. Kriget som inleddes med Tysklands anfall mot Polen i september 1939 gav till slut nazisterna en möjlighet att ta till de mest radikala åtgärderna. Det som man ännu i fredstid tydligen hade ansett vara omöjligt att genomföra, skulle nu, när alla blickar riktades mot kriget, vara möjligt.

Eutanasiprogrammen kommer igång

Den första september 1939, samma dag som anfallet mot Polen hade inletts, undertecknade Adolf Hitler den order som skulle leda till programmet, som internt gick under namnet ”Aktion T4”. I ordern som gick ut i oktober hette det bland annat att vissa utvalda läkare ska se till att ”obotligt sjuka efter kritisk medicinsk bedömning kan erbjudas nådedöden”. Huvudansvariga för att omsätta den hemliga ordern var Hitlers kanslichef Philipp Bouhler och Hitlers livläkare Karl Brandt.

Brandt hade vid den här tidpunkten redan varit med om att erbjuda dödshjälp. I något skede under år 1938 eller början av 1939 hade föräldrarna till ett missbildat barn varit i kontakt med Hitlers kansli om möjligheten att erbjuda barnet en så kallad nådedöd. Omständigheterna kring fallet är än idag oklara och något motstridiga, men inom historieforskningen är man enig om att ett barn dödades och att det här kan ses som något av startskottet för hela eutanasiprogrammet.

Parallellt med det eutanasiprogram för vuxna, som T4 kom att ha ansvar för, startades också ett annat eutanasiprogram för barn under tre år. Till programmet hörde från och med augusti 1939 en anmälningsplikt för alla nyfödda och barn under tre år om de konstaterades ha till exempel allvarliga ärftliga störningar, förlamningar, missbildningar eller Downs syndrom.

De här barnen skulle oftast komma att överföras till närmare fyrtio olika behandlingsanstalter, där de dödades kort efter sin ankomst. Barnen sövdes ner med hjälp av stora doser sömnmedel och sattes i kalla rum, där de snabbt insjuknade i till exempel lunginflammation. På så här sätt ville man få det att se ut som om döden var naturlig. De dödade barnens föräldrar fick senare veta att barnen antingen hade insjuknat eller mist livet i en olycka. Det här var svårt för föräldrarna att motbevisa, då det enda som fanns kvar av barnet var askan i den hemskickade urnan. Man räknar med att över 5 000 barn dödades inom ramen för programmet.

Aktion T4

Vid villan på Tiergartenstraße 4 började man på hösten 1939 också ta emot och gå i genom formulär, som kom in från olika anstalter och inrättningar runtom i landet. I formulären fanns nedtecknat vilka patienter led av vilken obotlig sjukdom eller vilken nedsatt fysisk eller psykisk funktionsstörning. Vid T4 fanns omkring fyrtio läkare som gick i genom blanketterna och fattade sina beslut utgående från vad som stod i pappren. Dödsdomarna utdelades alltså endast utgående från vad som stod skrivet om patienten.

För att verkställa eutanasiprogrammet behövdes olika anstalter där själva dödandet kunde genomföras, utan att det väckte alltför mycket uppmärksamhet. Den första av programmet beslagtagna och från andra patienter tömda anstalten fanns vid slottet Grafeneck i sydvästra Tyskland. Hit anlände de första offren i början av januari 1940. Senare användes ytterligare fem övriga anstalter för att döda patienter.

Patienterna transporterades till anstalterna med speciella grå bussar, som administrerades av en organisation som gick under namnet ”Allmännyttiga Sjuktransportbolaget” (Gemeinnützige Krankentransport GmbH). Det handlade förstås om ett nazistiskt täcknamn och transportorganisationen lydde i själva verket direkt under T4. På vägen stannade bussarna vid olika mellanstationer för att den slutliga destinationen på så sätt skulle vara svårare att bestämma.

Väl framme kläddes patienterna av, de fotograferades och identifierades. Därefter bar det av till ”duschen”, det vill säga gaskammaren där patienterna gasades ihjäl med kolmonoxid. Användandet av kolmonoxid skulle inom kort också bli vanligt bland mobila dödskommandon i de erövrade områdena i öst.

Efter att man hade konstaterat att alla är döda drogs eventuella guldtänder ut och kropparna brändes i de krematorier, som hade byggts vid anstalterna. Därefter skrev man ut en dödsattest, som skickades till de anhöriga, ofta samtidigt med en urna aska. De anhörigas frågor och eventuella efterforskningar på ort och ställe, undveks ofta genom att offren skickades till den anstalt som låg längst bort från hemorten. I många fall måste de anhöriga också betala en räkning för flera veckors kost och logi, trots att offret hade dödats genast efter ankomsten.

Rykten och protester

Mellan januari 1940 och augusti 1941 dödades omkring 70 000 mänskor inom ramen för ”Aktion T4”. Målet var förstås att döda ännu fler, men den 24 augusti 1941 gav Hitler order om att sätta stopp för ”Aktion T4” och eutanasiprogrammet. Att Hitler valde att stoppa eutanasiprogrammet hängde ihop med de protester som programmet hade gett upphov till.

Trots att man försökte hemlighålla verksamheten, hade rykten börjar florera. Vissa kända representanter för den katolska kyrkan började öppet protestera mot programmet. Den i vissa frågor öppet regimkritiske biskopen Clemens August Graf von Galen hade i en rad predikningar krävt att det blir ett slut på morden.

Von Galens predikningar skrevs ner och spreds i katolska kretsar och enligt vissa historiker var det här anledningen till att Hitler satte stopp för eutanasiprogrammet. Andra historiker ser ändå att Hitler framför allt var bekymrad över de rykten och den oro som spreds bland befolkningen, vid ungefär samma tidpunkt som Tyskland hade inlett sitt anfall mot Sovjetunionen. En tredje teori är att de män och kvinnor, som hade arbetat vid anstalterna, snart skulle behövas för liknande uppdrag i de erövrade områdena i öst.

Inget slut på mördandet

Mördandet skulle ändå fortsätta. Eutanasiprogrammet för barn stoppades inte före krigsslutet. Inom ramen för ”Aktion 14f13” dödades omkring 20 000 gamla, sjuka och arbetsoförmögna koncentrationslägerfångar, vid några av de anstalter som hade satts upp under T4.

Efter att det ”officiella” eutanasiprogrammet avslutades, fortsatte det som går under namnet ”Aktion Brandt”. För att tömma sjukhus och anstalter för de allt fler sårade efter de allierade bombangreppen, beslagtogs en del inrättningar och patienterna förflyttades eller dödades. Patienterna lämnades helt enkelt utan mat, eller dödades med hjälp av överdoser av medicin. Man räknar med att ”Aktion Brandt” ledde till ytterligare 30 000 mänskors död.

Efter kriget skulle Karl Brandt ändå till slut få stå till svars för sina brott. Vid läkarrättegången i Nürnberg dömdes han till döden och hängdes tillsammans med sex andra läkare i juni 1948.

Villan vid Tiergartenstraße 4 skadades allvarligt i en allierad bombräd 1944. T4-folket hade då redan flyttat till Hartheim, den österrikiska anstalt där dödandet fortsatte nästan till krigets slut. På 50-talet revs den svårt skadade villan och platsen gjordes bland annat om till en hållplats där Berlinbor stod och väntade på bussen. Väntan på bussen och på ett nytt, mer synligt minnesmärke är nu över.

Läs också