Hoppa till huvudinnehåll

Om att se

Tove Qvickström i föreställningen "Om att se" med Ozonteatern
Tove Qvickström i föreställningen "Om att se" med Ozonteatern. Tove Qvickström i föreställningen "Om att se" med Ozonteatern Bild: Vladimir Pohtokari ozonteatern

Vad kan vi lära oss av Helene Schjerfbeck? Inte om, utan av konstnären som i mer än sex decennier gick sin egen väg, som kompromisslöst och envetet trotsade alla hinder.

Det är en av de centrala frågeställningarna i Ozonteaterns uppsättning ”Om att se” där Iida Hämeen-Anttilas text bokstavligen väcks till liv av skådespelaren Tove Qvickström som rent konkret iklär sig Helene Schjerfbecks kläder för att under en dryg timme dyka ner i frågor om vad som driver en konstnär.

”Om att se” är en monologföreställning som utgår från Helene Schjerfbecks liv och verk: tre tavlor från tre olika tider ramar in föreställningen som spänner en båge mellan dåtid och nutid där skådespelaren Tove för ett samtal med konstnären Helene.

Till en början präglas samtalet av nyfikenhet - en massa frågor slungas fram till den illröda stolen som står mitt på scengolvet – stolen som blir en påminnelse och symbol för den fysiskt frånvarande men andligt närvarande konstnären: hurudan var Helen Schjerfbeck: svor hon? var hennes röst svag eller stark? gapskrattade hon? var hon blyg eller rättfram? var hon tråkig eller skrämmande? söp hon sig full någon gång?

Så småningom växer bilden fram av en målmedveten kvinna som trotsade begränsningar av olika slag - det oaktat präglas den allmänna uppfattningen av henne som svag och skör, gång på gång talar man om hennes haltande gång och hennes olyckliga kärleksliv i stället för att poängtera hur modig och nyskapande hon var.

Hur hon gick från ett traditionsenligt och tryggt realistiskt bildspråk i tidiga målningar som ”Sårad soldat i snö” (som hon målade som 17-åring år 1880) till ett mer avskalat uttryck. De detaljerade landskapen som fick ge vika för närgångna porträttstudier, skissartade och nakna självbilder.

Text blir kropp och ljusspel

Tove Qvickström pendlar skickligt mellan de olika rollerna och i hennes kropp blir texten till – varje strof rör sig som ett penseldrag över kindknotorna, varje frågetecken blir till ett ljusspel över pannan och varje utropstecken till tjocka svarta konturer där konstnären tar plats.

Vid sidan av Tove Qvickström är scenografen Erik Salvesen närvarande på scenen – dels som stum och passiv iakttagare, dels som fondmålare: framför våra ögon växer en expressiv och intensiv bildvärld fram. I högtalarna hör man också då och då en berättarröst (Åsa Salvesen) som läser upp scenanvisningar i skarven mellan olika scenövergångar.

De frågetecken som kastades ut i luften i början av föreställningen rätas så småningom ut och i slutet av föreställningen blir publiken översållad av uppmaningar och utropstecken. Här lider den i övrigt mångskiftande texten dessvärre av ett lätt överdrivet patos.

Iida Hämeen-Anttilas associativa och rapsodiska text (i översättning till svenska av Anna Simberg) är överlag en sinnligt poetisk undersökning av konstnärens vara och villkor, en pulserande pendelrörelse mellan konstnärens vision å ena sidan och den yttre omvärlden å andra sidan – den ständiga slitningen mellan varat och världen:

”Världen bor i vinkeln mellan hakan och halsen på en man och i en flickas röda kind. (---) Ibland blir tidens gång så konkret när man ser hur allt går åt, går bort och försvinner. Redskapen slits ut man måste skaffa nya. Jag går åt, slits ut. Min kropp blir utmattad, min hud blir tunn - men ändå fortsätter jag oförtrutet. Det dyker ständigt upp små glipor i vilka världen visar sig som någonting nytt och jag har glädjen att lyckas fånga den stunden. Det är det som är mitt jobb. Att trötta ut världen så att den visar sig för mig.”

Ozonteaterns föreställning "Om att se" hade premiär på Kulturhuset Karelia i Ekenäs den 3 september. Öppna föreställningar för allmänheten ges endast två gånger till: 28.9 kl 15.00 och 23.10 kl 19.00.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje