Hoppa till huvudinnehåll

Tyskland: Varthän Bundeswehr?

En stridvagnsbataljon förflyttas i Tyskland.
Bundeswehr's stridsvagnsbataljon 393 omplacerades i Tyskland under sommaren. En stridvagnsbataljon förflyttas i Tyskland. Bild: EPA/MARTIN SCHUTT militärtransport

Tyskland borde ta ett större ansvar för vad som händer i världen. Så lyder mantrat bland allt fler politiker i Berlin. För att kunna omsätta tanken i handling behövs en viss militär styrka. Om den här styrkan verkligen finns till hands är ändå ett stort frågetecken. Mycket tyder nämligen på att tyska Bundeswehr är i allt annat än gott skick.

Av 109 jaktflygplan av typen Eurofighter är färre än tio fullständigt utrustade för en insats. När det gäller transporthelikoptrar och flygplan är siffrorna ungefär lika sorgliga. Av 33 transporthelikoptrar av typen NH90 står fem färdiga för insats. Av 56 Transall-transportplan 21.

De här siffrorna framgår av en intern skrivelse, som det tyska flygvapnet har överlämnat till försvarsministeriet och tidningen der Spiegel har kommit över. Siffrorna må visserligen vara ett medelvärde för beredskapen under det andra kvartalet i år, men de talar i alla fall sitt tydliga språk. Det tyska flygvapnet har inte den slagkraft man borde ha.

Det framgick också under sommaren, då de två tyska transportplan som deltog i FN:s Minusma-operation i Mali fick flygas hem. Tyskland hade visserligen ställt planen till förfogande för ytterligare en tid framåt, men FN tackade artigt nej.

Tysk Leopard-pansarvagn
Stridsvagn av typen Leopard 2A6. Tysk Leopard-pansarvagn Bild: Yle/ Johnny Sjöblom bundeswehr

De två Transall-plan som var stationerade i Dakar i Senegal var helt enkelt för gamla och det fanns för många begränsningar gällande användandet av dem. Så fick de tyska planen inte flyga då det var för hett eller då det var mörkt. Det här begränsade förstås flygandet en hel del.

Transall-planen har varit i tjänst sedan 1960-talet och de borde ha ersatts för länge sedan. På grund av de stora problemen med utvecklandet och bygget av den planerade efterföljaren Airbus A400M, får man räkna med att tyskarna är bundna till sina Transall-plan ännu en tid framöver.

Politiska krav

Logistikproblemen inom försvaret rimmar förstås illa med de ambitioner, allt fler tyska politiker verkar ha. Sedan en tid tillbaka talar man mer öppet om att Tyskland borde bära ett större ansvar i samband med olika kriser runtom i världen. Då det talas om det tyska ansvaret, talas det också allt oftare om att ansvaret har en militär dimension och det är här Bundeswehr kommer in i bilden.

Tyska soldater
Tyska soldater Tyska soldater Bild: Yle/ Johnny Sjöblom bundeswehr

Det var den tyska presidenten Joachim Gauck som öppnade spelet vid den internationella säkerhetskonferensen i München i februari. I sitt tal tog han fasta på att det efterkrigstida Tyskland inte har råd att hålla fast vid privilegiet att stå utanför konflikter och helt enkelt ”titta åt ett annat håll”. Det kan andra demokratier inte unna sig och det borde Tyskland inte heller längre unna sig, sade Gauck.

I en radiointervju i somras slog han vidare fast att det kan vara nödvändigt att gripa till vapen för att försvara de mänskliga rättigheterna, samt för att försvara oskyldiga mänskors liv.

I Tyskland har Gaucks utrikespolitiska linje väckt en hel del diskussion. En av vänsterpartiet die Linkes förbundsdagsledamöter gick så långt som att kalla honom för en motbjudande krigshetsare. Alla har förstås inte uttryckt sig lika fränt (och med polisutredning som följd), men också i kolumner och kommentarer har den sittande presidenten fått ta emot rejäla åthutningar.

Men i den sittande tyska regeringen verkar Gaucks linje vinna ett allt starkare stöd. Utrikesminister Frank-Walter Steinmeier och försvarsminister Ursula von der Leyen backade upp Gauck redan vid konferensen i München. Efter att den energiske von der Leyen tillträdde på sin post, i slutet av fjolåret, har hon inte heller gjort någon hemlighet av att hon gärna ser en större roll för Bundeswehr.

Försiktighet med följder

Under de senaste veckorna verkar det som om den nya tyska utrikespolitiska linjen inte endast förblir ord för festtalen. Det är visserligen svårt att säga om Tyskland skulle ha agerat annorlunda i Ukrainakrisen om Gauck hade lämnat sina ord osagda, men när det gäller situationen i Irak spelar Gaucks ord säkert en viss roll.

Beslutet om att skicka tyska vapen till kurderna i Nordirak handlar definitivt om en viss kursändring. Aldrig tidigare har förbundsrepubliken Tyskland stött en ickestatlig, stridande part på det här sättet.

Då måste man också komma ihåg att förändringen har skett rätt så snabbt. I den tyska regeringen är det framför allt Steinmeier och von der Leyen som är drivande krafter. Förbundskansler Angela Merkel har sin vana trogen, varit betydligt mer försiktig.

Merkels och den tidigare utrikesministerns Guido Westerwelles försiktighet ledde ändå inte alltid till önskat resultat. När väst, med Storbritannien och Frankrike i spetsen, ville upprätta en flygförbudszon i Libyen i mars 2011 stretade Tyskland emot. När ärendet behandlades i FN:s säkerhetsråd valde den tillfälliga säkerhetsrådsmedlemmen Tyskland, tillsammans med bland andra Ryssland och Kina, att lägga ner sin röst.

– Regeringen är i en svår situation. I skuggan av vad som hände i fallet Libyen, vill regeringen den här gången inte ge bilden av att man står helt handfallen. Utomlands tolkades Libyenbeslutet som att tysk utrikespolitik saknar linje och kurs, säger statsvetaren Verena Simmel vid universitetet i München.

Den tyska regeringens beslut kritiserades också på hemmaplan. I Tyskland betecknades beslutet av många som skamligt och utomlands grubblade man också över om Tyskland inte ville stöta sig med den libyske diktatorn Muammar Gaddafi på grund av den libyska oljan.

Redan strax efter Libyenbeslutet efterlystes mer tysk utrikespolitisk handlingskraft, bland annat av den tidigare förbundskanslern Helmut Kohl. Det är alltså också i ljuset av Libyen man nu måste se vapenleveranserna till de irakiska kurderna. Men hur Bundeswehr, vid sidan av den ännu pågående insatsen i Afghanistan, ska kunna ta mer ansvar, som en del av det nya tyska utrikespolitiska ansvaret är däremot en öppen fråga.

För få soldater

Det är nämligen inte bara utrustningen som är ett problem. Sedan juli 2011 rycker inga tyska värnpliktiga längre in för militärtjänst. Efter att den allmänna värnplikten avskaffades är det frivilliga unga män och kvinnor som ska fylla hålen i leden. Dyra och spektakulära reklamkampanjer till trots, verkar det här vara ett oöverkomligt problem. Det tyska försvaret lider av en allt större brist på folk.

Det här har lett till att man bland annat vill börja tumma på kraven. Försvarsminister von der Leyen har redan föreslagit att man kunde börja se mellan fingrarna gällande de frivilliga soldaternas fysiska kondition. Enligt von der Leyen finns det inom försvaret en stor mängd uppgifter, som kan skötas av mindre atletiska soldater. Von der Leyen är inte övertygad om att alla soldater nödvändigtvis måste klara av en lång marsch med full packning.

Redan tidigare har man infört vissa begränsningar i tjänstgöringen för att inte skrämma bort nykomlingarna genast under de första dagarna av det nya jobbet. Trots det här är det ändå många som sticker. Man räknar med att omkring en tredjedel av de nya rekryterna avbryter sin tjänstgöring under det första halvåret. Största delen av dem som avbryter, fattar själva beslutet att lämna försvaret. Endast i några procent av fallen är det försvaret, som vill bli av med rekryten.

Att många avbryter jobbet och att få överhuvudtaget söker sig till försvaret är förstås en ödesdiger kombination. Det märker man redan i samband med insatserna utomlands. Normalt försöker man se till att en soldat har en paus på tjugo månader mellan två utlandskommenderingar. En så här lång vilopaus existerar i dagens läge ändå ofta bara i teorin.

Svårt att locka

Den nya försvarsministern Ursula von der Leyen har tagit det till sin uppgift att göra Bundeswehr till en mer attraktiv arbetsgivare. Där ser nämligen hon nyckeln till att locka fler frivilliga. Så var hon totalt omringad av kameror och journalister, då hon för en tid sedan öppnade ett nytt daghem för soldaternas barn.

Bland många av de aktiva officerarna tror man ändå inte på de här kampanjerna. En officer som jag talade med för en tid sedan, klagade över bristande kontakt till det civila samhället och att man med avskaffandet av värnplikten murade igen den viktigaste inkörsporten till försvaret. Med det menade han att värnplikten var det bästa sättet att värva bra folk. Officerens bedömning var att man kommer att klara sig i ytterligare några år, med de soldater som en gång har varit värnpliktiga. Efter det kommer de frivilliga att ta slut.

Strax efter att värnplikten hade avskaffats talades det mycket om att de frivilliga soldaterna främst kom från de ekonomiskt svaga regionerna i östra Tyskland. Den här diskussionen har ändå tystnat. Idag talar man främst om att inga frivilliga kommer då det går ekonomiskt bra för hela landet.

Många företag kämpar redan nu hårt om de få tillgängliga lärlingarna på arbetsmarknaden. I den här kampen lockar man de unga med allt högre startlöner och allt bättre förmåner. Ur den här striden går Bundeswehr sällan ut som segrare.

För lite pengar

Till saken hör också att de som arbetar inom försvaret klagar som aldrig förr. Ifjol fick ombudsmannen för de anställda inom försvaret ta emot över 5 000 klagomål. De flesta av klagomålen rör de reformer som påbörjades i samband med att värnplikten avskaffades.

Soldaterna klagar bland annat över att de så ofta måste byta tjänstgöringsort. I samband med reformen försvinner över trettio tjänstgöringsorter helt och hållet, samtidigt som verksamheten vid omkring nittio andra skärs ner. Det här betyder förstås att det blir en hel del omplaceringar.

Från att ha haft en styrka på 250 000 soldater är man nu på väg mot en styrka på 185 000. Samtidigt som antalet soldater minskar, minskar också de pengar som står till förfogande. I år går försvarets budget lös på 32,8 miljarder euro, om två år är budgeten 32,1 miljarder. År 2002 slog Natoländerna fast att två procent av medlemsländernas BNP borde gå till försvaret. Med sina 1,29 procent är Tyskland långt från det här målet. I själva verket är det bara fyra länder, USA, Grekland, Estland och Storbritannien, som i det här skedet lever upp till överenskommelsen.

Än så länge har inte ens, den för det mesta orädda försvarsministern von der Leyen, vågat starta en debatt om högre tyska försvarsutgifter. Med tanke på de nya utrikespolitiska ambitionerna och med tanke på Ukrainakrisen bakom knuten, kommer den här debatten med all sannolikhet att vara oundviklig. Med de nuvarande anslagen verkar det omöjligt att upprätthålla en insatsstyrka för operationer utomlands, samtidigt som allt fler röster höjs för att Tyskland i skuggan av Ukrainakrisen borde satsa på mer traditionell slagkraft i Europa. Mer pengar löser ändå inte alla problem.

Värnplikten kommer åter

De första kommentatorerna, bland dem historikern Michael Wolffsohn, förutspår redan att värnplikten kommer att införas på nytt i Tyskland.

Wolffsohn ser två huvudsakliga orsaker till att värnplikten behövs. För det första går det inte att upprätthålla ett trovärdigt försvar med den mängd frivilliga som står till förfogande. För det andra erbjuder den militära svaghet, som enligt Wolffsohn har brett ut sig i Europa, en möjlighet för aggressiva stater som Ryssland att utnyttja situationen.

I en kommentar i tidningen die Welt betecknar Wolffsohn värnplikten som alternativlös. Utan värnplikt står Tyskland maktlöst och sårbart, precis som i fallet Krim och Ukraina. För att sätta kraft bakom sina ord och för att inte behöva ge efter för utpressning, behöver man den militära kraft som endast värnplikten kan garantera, skriver Wolffsohn.

Pensionerade tyska generaler har redan länge varit inne på samma linje som Wolffsohn, men de flesta politiker skjuter snabbt ner förslaget. De som ändå inte vill stänga dörren helt, konstaterar att värnplikten inte är totalt avskaffad. Värnplikten kan alltid införas på nytt, om ett verkligt behov uppstår. Än så länge ser man ändå inget behov, utan de flesta politiker talar i stället om att bristen på frivilliga måste åtgärdas med en ”attraktivitetsoffensiv”.

Men då utrustningen verkar vara i dåligt skick och kasernerna förfaller kan det vara svårt att vara attraktiv. Då är kanske tvånget det som behövs i alla fall. Att på nytt införa värnplikten är kanske politiskt omöjligt under den nuvarande regeringen, men i något skede kommer det att ske, skriver historikern Wolffsohn.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes