Hoppa till huvudinnehåll

Från pianist och guldsmed till hundtrimmare


Det är svårt att få jobb i Finland om man inte är finländare. Det verkar inte hjälpa att man har flera olika finländska utbildningar och goda betyg. Det här har Natalia Wnuk fått uppleva under sina år i Finland. Slutligen blev det den egna hunden, som hjälpte henne att starta en egen firma som hundtrimmare.

Hundtrimning

  • I Finland finns idag ungefär 650 000 hundar och ungefär 50 000 nya hundar registreras årligen hos Finska Kennelklubben. Av våra hundar är 80% renrasiga och för varje ras finns egna klubbar.
  • Hundar behöver daglig grundläggande skötsel av päls, öron, ögon, tänder, tassar och klor. Det är viktigt att hunden vänjer sig vid skötseln redan som valp.
  • Vissa hundraser klipps medan andra ska trimmas. Trimning innebär att döda hår, som inte längre växer ska ryckas bort. Det sker med fingrar eller med hjälp av en slö trimningssax. Då håren är mogna att ryckas bort gör det inte ont för hunden, men det gäller att se till att håren inte rycks för tidigt eftersom hårsäckarna då kan inflammeras. Det döda håret ska lossna lätt.
  • Avsikten med trimning är att få bort det gamla döda håret, som inte längre värmer eller skyddar huden. Då det gamla fås bort kan nytt friskt hår växa ut och därför ska det gamla avlägsnas med roten. Vid trimning blir bottenullen kvar.
  • Hundar trimmas 2 - 4 gånger/år eller ännu oftare beroende på rasen. De flesta hundar som ska trimmas är ursprungligen strävhåriga jakthundar, om sådana klipps i stället för att trimmas förändras pälsens struktur, den blir lockig och tunn, ofta ändras pigmenten och ljusnar.
  • Beträffande hundars skötsel fås många goda råd på Finska Kennelklubbens webbplats. http://www.kennelliitto.fi/sv/hemsidan

Det var tänkt att Natalia Wnuk skulle bli yrkesmusiker och sina första åtta skolår drillades hon hårt för den framtiden. Hennes pappa var kapellmästare med egen symfoniorkester i Tomsk i Sibirien och mamman arbetade med kultur så ambitionen är ganska förståelig.
Det här var i 1970-talets Leningrad och efter den vanliga skoldagen gällde det att träna i timtal. Hennes instrument var piano och senare harpa men i något skede tog ambitionerna slut och hon bytte skola.
Någon yrkesutbildning insåg hon att hon behövde och då valde hon en yrkesskola och blev guldsmed. Orsaken till valet var att hon alltid gillat att teckna och att handarbeta men trots utbildningen har hon inte jobbat en enda dag som guldsmed.

Natalia Wnuk kom till Finland 1993 i samband med att hennes mamma emigrerade med sin nya man. Under de närmaste åren gjorde hon, som hon säger, lite allt möjligt inom en frivilligorganisation som hjälper speciellt ryska emigranter. Sedan gällde det att lära sig finska på allvar och vägen gick från Valtialan kristillinen opisto, via Nurmes oppimiskeskus, Turun kristillinen opisto till yrkeshögskolan i Åbo. Det här betyder att hon har samlat på sig flera examina, merkonom, mediaassistent och tradenom. Dessutom har hon gått olika skepparkurser och avlagt praktiska prov så att hon till och med får köra större båtar. Idag talar hon en alldeles utmärkt finska, men trots det har det varit svårt att få jobb. Hon konstaterar att man som utlänning i Finland inte ens kallas till anställningsintervju trots alldeles utmärkta finska betyg. Praktikantplatser har det ibland gått att få men de är alltid tidsbegränsade och några sommarjobb har hon kunnat få via bekanta.

Men skam den som ger sig. I början av sin tid i Finland träffade hon sin blivande man, som kom från en finsk-polsk familj. (Namnet Wnuk, som är hans betyder barnbarn både på polska och ryska.) Paret skaffade sig sin första hund, terriern Tobias, och Natalia var inte nöjd med hur den trimmades. Hon fick kontakt med en topptrimmare från Moskva och fick komma till honom som lärling. Där lärde hon sig grunderna i trimning och snart ville vänner och bekanta ha hjälp med sina hundar. Då insåg hon att hon ville lära sig mera och for tillbaka till Moskva till ett hundcenter, där hon fick privatundervisning. Där lärde hon sig också hur olika hundrasers pälsar ska hanteras. De papper hon fick därifrån räckte i alla fall inte till för att arbeta i Finland så hon sökte möjligheter att utbilda sig vidare här.

Det närmaste hon hittade i den här vägen var att bli smådjursskötare via Varsinaissuomen maatalousoppilaitos. Det här var en sysselsättningskurs, dit ansökningstiden i alla fall hade gått ut. Men på olika vägar lyckades hon klämma sig med i utbildningen och då utbildningen slutade var det bara två av elva som fick ut några papper. Natalia Wnuk var en av dem.
Sedan 2006 har hon haft den egna firman.

Natalia Wnuk sköter idag pälsarna på ett 70-tal olika hundraser och av dem ska ett 30-tal trimmas, vilket är hennes specialitet. Det betyder att gamla hår ska ryckas upp med roten, det här för att pälsen ska hållas sträv. Hon säger att trimmandet är ett tungt jobb både fysiskt och psykiskt. Som trimmare har man ett ansvar inför kunderna och det viktiga är att pälsen fixas på rätt sätt för de olika raserna. Hon anser att det är många trimmare som helt enkelt inte kan trimma på rätt sätt och då skyller på att det är något fel på hundens päls. Det här avfärdar Natalia med kommentaren ”skitprat”.

I Finland utbildas årligen ungefär 60 nya hundtrimmare och frågan är vart alla de här tar vägen. Natalia Wnuk befarar att många av dem helt enkelt jobbar svart i sina egna knutar och det är ju till skada för de trimmare som inte gör det. Hon frågar sig också vem som skulle vilja föra sina barn till svart dagvård. De svarta trimmarna gör ett mindre jobb till nästan samma pris och i och för sig anser hon att var och en må betala den skatt de vill men nog borde se till att jobbet görs ordentligt. Vissa hundar ska helt enkelt inte klippas med maskin och hundar kan bli rent av handikappade då pälsen växer fel. Natalia Wnuk brukar till och med vägra att åta sig en pälsskötsel om ägaren till en samojed eller en husky kräver att den ska klippas med maskin i stället för att trimmas. Just de här båda raserna hör till dem vars pälsar inte kan återställas om de en gång har behandlats fel. Många gånger får hon också försöka rätta till fel i trimmningarna som någon annan har gjort.
Beträffande den finländska utbildningen tycker hon att det är synd att man här utbildar folk för att trimma olika raser i stället för att ordentligt lära ut grunderna i trimningen.

Som hundtrimmare råkar man naturligtvis ut för många olika slags kunder. Rädd är hon inte men visst är det skrämmande med hundar som inte kan bete sig. Samma sak gäller ägarna. Natalia Wnuk säger att hon har ganska bra radar, som fungerar redan då folk ringer för att beställa tid. Vissa frågor ställer hon till alla och om hon tycker att det låter misstänkt på något sätt säger hon helt enkelt att hon inte åtar sig jobbet. Hon säger att en del hundägare söker sig till just henne och återkommer, medan andra kanske väljer trimmare efter priset plus att en del aldrig återkommer ifall hon har levererat någon form av kritik, vilket hon inte är sen att göra.

Efter ett antal år i Finland verkar Natalia Wnuk nu ha hittat sin plats. Men någon helt lätt väg har det inte varit att hitta dit. Byråkratin för utlänningar verkar vara svårare än för finländare och det känns som om myndigheterna hela tiden skulle ha ögonen på en. Vidare är det svårt med ersättningar då det skulle behövas. För ett tag sedan skadade hon sin axel, men det ses inte som någon arbetsskada och därför har hon under konvalescensen fått klara sig på samma bidrag som någon som inte har jobbat en enda dag i sitt liv får göra. Inte heller har livet blivit lättare av att hennes man dog för ett par år sedan och hon säger att hon känner sig helt handikappad då det gäller praktiska saker som bilverkstäder och dylikt eftersom mannen alltid hade skött sådant.

Trots allt verkar livet nu gå sin gilla gång. På frågan om hon längtar tillbaka till det som idag är S:t Petersburg säger hon att kanske på ett sätt, men å andra sidan har hon egentligen ingenting att komma tillbaka till dit. Om hon skulle ta sig dit skulle hon få börja allt från början och det känns inte speciellt lockande. Det hon i alla fall saknar ibland är att få tala mera ryska. På frågan om det inte behövs tolkhjälp i Åbo svarar hon att det väldigt sällan frågas efter sådana tjänster även om hon gärna skulle ställa upp.