Hoppa till huvudinnehåll

Marcus Rosenlund: Livet - att leva eller överleva?

Marcus Rosenlund
Marcus Rosenlund Bild: Yle/Jussi Nahkuri marcus rosenlund

Ett bombsäkert tecken på att man håller på att bli en sur gammal gubbe eller gumma är att man börjar säga saker som att ”inte hade vi det ena och det andra i min barndom och ändå överlevde vi". Eller - "då jag var liten sockrade vi frukostflingorna med asbest och se på mig, jag mår bara prima [host]".

Jag kommer allt oftare på mig själv med att säga, eller åtminstone tänka, någonting liknande. Och det är lite oroväckande. Det började för flera år sedan med cykelhjälmar. ”Inte hade vi cykelhjälmar då jag var liten och se nu, inget fel på mig!” Sedan spred det sig till att omfatta flytvästar, säkerhetsbälten i baksätet och bensin med bly i. Blybensin hade vi alltså då jag var liten, de andra hade (eller använde) vi inte. Och ändå blev det, öh, folk av mig också. I det här skedet borde gubbvarningslamporna lysa som en julgran.

Det finns en annan version av den här logiken, en där man hade någonting då man var liten, men man visste inte om det. Radon i rumsluften till exempel. Inte kollade vi någonsin radonhalten då jag var liten och se nu, jag mår bara pri – ja, ni förstår vad jag menar. Om någonting existerade då jag var barn, som jag inte visste om men som inte tog livet av mig då så är det inte farligt nu heller, så går logiken här.

Leksaker med mersmak

Som det här med ftalater. Ftalater används som mjukgörare bland annat i PVC-plast, och vissa menar att de orsakar cancer och hormonstörningar. De är dock inte klassade som cancerframkallande hos människor, men leksaker och barnprylar får hur som helst inte tillverkas med ftalater numera. Men ni kan vara så säkra på att vi som växte upp i plastens ungdom, på 70-talet, har sugit på leksaker fullständigt mättade med ftalater från morgon till kväll, och se nu, här är vi fortfarande.

Fast grejen är ju den att det är vi inte alls, inte alla av oss åtminstone. Det är detta som är den svaga punkten i den här logiken. Alla överlevde inte tiden innan cykelhjälmarna och säkerhetsbältena. Jag minns själv en kille från min barndom, Ville hette han. Han blev påkörd av en bil då han var ute och cyklade. Skulle han ha överlevt om han hade haft cykelhjälm? Ingen aning, men nu gjorde han det i alla fall inte.

Alla överlevde inte heller asbesten och tobaken. Alla kommer inte att överleva ftalaterna och radonet. Alla kommer inte ens att överleva sockret. Men senare, när vi som överlever ser på farorna i backspegeln tittar vi på dem ur den överlevandes perspektiv, för det är ju så klart det enda perspektiv vi känner till. Då är det jättelätt att känna sig kaxig.

Och förresten, apropå det här, i Finland älskar vi uttrycket ”det som inte tar livet av dig gör dig starkare”. Den här sortens förhärligande av masochism är också bara strunt. "En riktig man ska tåla smärta och ftalater, det förädlar karaktären!" Bullshit! Det som inte tar livet av dig ger dig men för livet, så borde det ordspråket lyda.

Allting är farligt - förbjud allting?

Nu säger jag inte att vi borde gå omkring och vara rädd för allting. Ja ja, världen är en livsfarlig plats. Det mesta du ser omkring dig kan ta livet av dig, för att inte tala om det du inte ser, känner eller smakar. Nästan allting ger dig cancer. Så är det bara.

Men som vanligt ligger sanningen någonstans mitt emellan. Ei elämästä selviä hengissä, som Juice Leskinen sjöng, så jovisst, skippa foliemössan och lev livet, men det betyder ju inte heller att man behöver leva som en kamikazecowboy och gnälla om förmyndarmentalitet varje gång som nån försöker varna en för någonting.

Personligen gör jag vad jag kan för att hålla mig i stort sett à jour med den senaste forskningen; jag undviker ämnen som finns på listan över suspekta substanser, så gott det går åtminstone, jag låter vaccinera mina barn och smetar solkräm på dem på stranden etc. Det kanske inte räcker, inte heller vetenskapen har alltid full koll, men kombinerat med lite bondförnuft kommer man förvånansvärt långt, och så har jag åtminstone gjort mitt bästa.

Ja, och så försöker jag minnas att livet inte handlar om att överleva. Det handlar om att leva.

Läs också: Vår barnkammare är en plastig kemikaliehärd

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP