Hoppa till huvudinnehåll

Med huvudet fullt av bilder

Foto från ImproPic
Foto från ImproPic Bild: Markus von Knorring impropic

I improvisationsteatern Stjärnfalls nya föreställning improPic får uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” ny innebörd. Inspirerad av foton tagna av studerandena vid Novia i Jakobstad leker ensemblen fram historier där publikens och skådespelarnas gemensamma associationslekar slungar ut bilderna i helt nya och hejdlösa tolkningsbanor.

Aldrig hade jag väl trott att jag under en helt vanlig teaterkväll skulle bli vittne både till den första manliga förlossningen och upplösningen av ett brott som sysselsatt världen i snart trettio år. Om man får tro Stjärnfall föll Olof Palme nämligen inte offer för någon konspiration utan för en frustration som fick sin början i ett pensionärskök när staten i jämlikhetens namn konfiskerade en brödrost...

I Stjärnfalls improPic skrivs historien alltså frejdigt om men trots att de fria tolkningarna ibland nuddar vid det lätt makabra är driften genomgående av det godmodigare slaget. Genom associationskedjor som ofta tar omvägen via det absurda landar improvisationerna ofta t.o.m. i visioner av en lite bättre värld, en värld som inte låst sig i förstelnade normer och mönster.

Stjärnfall har under årens lopp utforskat improvisationsteater med hjälp av olika tekniker och inspirationskällor och i improPic fungerar alltså bilden som den grundläggande impulsen. Fotografierna som projiceras i fonden är lika nya för skådespelarna som för publiken och på åskådarnas lott faller ofta att ge dem en första förankring i någon speciell situation eller stämning.

Det är ett koncept som fungerar. När alla har något konkret att utgå ifrån blir också publikens förslag intressantare än om vi bara ombads slänga ur oss några lösryckta begrepp. Många av fotografierna formligen pockar på tolkningar och jag kan tänka mig att en stor del av publiken rentav följer två historier parallellt, både den som tar form på scenen kollektivt och den privata som föds i det egna huvudet. Det är rätt fascinerande.

Klokt nog har Stjärnfall den här gången också valt att gå in för en ganska tät rytm med snabba klipp mellan de olika genrerna. Douglas Pashley sitter vid pianot och på en och en halv timme ungefär bjuds vi på korta tablåer varvade med en improviserad Poetryslam, sångnummer, en minimusikal och en lite längre helhet med korsklippta scener. Det är inte bara omväxlande, det ger också alla chansen att låta sina respektive specialtalanger skymta fram. Ensemblen varierar ju en aning från gång till gång, jag såg en föreställning med kvintetten Anja Bargum, Max Bremer, Fredrik Bruun, Christoffer Strandberg och Elisabeth Öhman på scenen och bara det att de är väldigt olika i utspel och habitus borgar för variation. Allt lyfter visserligen inte, det gör det aldrig i improteater, men den här gången tillåts ingen scen bli för lång. Och gör någon en tavla av ett foto är det heller ingen skam.

Allra mest avväpnande är improPic nämligen just i de ögonblick då rådlösheten hotar att ta över. Det är oftast då de mest befängda ingivelserna föds - till publikens stora förtjusning.

Stjärnfall gästspelar på Universum t.o.m. den 28 september. Lördagen den 13 september ordnas en matiné där fotografen Caj Bremer står för föreställningens bilder.