Hoppa till huvudinnehåll

Kärlek & Anarki: Mat och mode

Filmfestivalen Kärlek och anarki 2014
Filmfestivalen Kärlek och anarki 2014 kärlek och anarki 2014

Äntligen! Äntligen en underhållande dokumentär om mode även för den som inte automatiskt faller i extas inför hoptråcklade tylldrömmar. Och äntligen en rolig film om mat även för den som är utled på visuella matorgier.

Dokumentären ”Dior and I” är filmad under några hektiska veckor våren 2012. Vi följer modehusets nytillträdde chefsdesigner Raf Simons som inledningsvis introduceras för sina nya kolleger för att därefter ge sig i kast med sammanställandet av sin första egna Dior-kollektion.

Det visar sig snart att han har åtta veckor på sig.

Dior And I
Dior And I dior and i

Frederic Tcheng spelar på strängar som är välkända för alla som någon gång sett så mycket som skymten av en modeskildring. Vare sig det rör sig om tv-produktioner som ”Project Runway” eller filmer i stil med vårens ”Yves Saint Laurent”.

Upplägget är välbekant. Man ställs inför en prestigefylld arbetsplats fylld av konventioner. En arbetsplats befolkad av dels kreativa individualister som skapar skönhet och dels hårt arbetande hantverkare som förverkligar densamma. En skönhet som därefter bärs upp av en lång räcka sköna modeller som samtliga ser ut att vara i behov av en smörgås.

I korthet: vi ser vackra skisser födas och bli till vackra kreationer i vackra arbetsrum i vackra byggnader i vackra delar av vackra storstäder. I detta fall Paris.

Och när man väl kommit så långt inser åskådaren att det drar ihop sig till deadline med allt vad det innebär av psykisk stress och sammandrabbningar av verbal eller emotionell art. Allt detta i kombination med sömnlösa nätter bland idel sömlösa klänningar. Typ.

Det som höjer ”Dior And I” över det traditionella modeglittret är den snygga utformningen och det välavvägda tempot. Det händer hela tiden någonting. Man kontrasterar arkivbilder med gamle herr Dior mot den nytillträdde belgarens sätt att förvalta arvet. Man varvar diskussioner i Simons innersta krets med det konkreta arbetet i ateljéerna.

Sällan tidigare har man fått en chans att se mycket av det arbete som pågår i det tysta. Under småtimmarna. Medan klockan tickar mot premiär.

Simons förblir något av ett frågetecken, men det må vara hänt i en film som framhäver den kollektiva insatsen bakom varje framgångsrik kollektion. Men en sak får vi trots allt veta om belgaren som övergett de klassiska skissblocken till förmån för sin dator – han är modern, men hyser respekt för det förflutna. Även om han vägrar se den i något rosa skimmer. ”För mig är det framtiden som ter sig romantisk” säger han innan han dyker ner bland skisserna.

Det är möjligt att den som inte är modefrälst sitter och våndas inför det oerhörda slöseri det innebär när ett lastbilsflak med blommor fixas fram för en enda visning. Eller det småsorgliga i att briljanta visionärer satsar allt på att skapa kläder för ett exklusivt fåtal. För att inte tala om den överdimensionerade arbetsinsatsen när fem människor sitter och pillar med paljetterna på en enda kjolfåll.

Men om man kan leva med den biten så återstår bara att konstatera att ”Dior and I” är betydligt färgstarkare än vårens fiktiva porträtt av Yves Saint Laurent.

Två män i en bil

För fyra år sedan skickade regissören Michael Winterbottom ut de brittiska komikerna Steve Coogan och Rob Brydon på en slags semidokumentär matresa genom sitt hemland. "The Trip"-konceptet visade sig vara så pass lyckat att man beslöt sig för att göra en ny resa. Denna gång till Italien. Därav den fantasifulla titeln "The Trip to Italy".

Avfärden sker utan större åthävor. Männen stuvar in sitt bagage i en svartvit mini och trycker in den enda medhavda cd:n i bilstereon. Visst inser de att opera varit ett lämpligare val med tanke på destinationen, men nu får det lova att duga med Alanis Morisette.

Första anhalten är Toscana.

The Trip to Italy, Steeve Coogan, Rob Brydon
En måltid med utsikt. The Trip to Italy, Steeve Coogan, Rob Brydon steeve coogan

Om det här varit en vanlig film om matrelaterat resande hade berättandet från och med denna stund handlat mest om soldränkta tomater, bördiga kullar och närgångna bilder av olivolja som njutningsfullt slingras över en bädd av hemlagad pasta. En bädd på vilken en exotisk sås vilar.

Pratet hade i det här skedet övergått i vällustigt jämförande med andra exotiska pastasåser och långa utläggningar om lämpliga viner. Allt detta i kombination med en tävling i vem som kan komma på flest synonymer till ord som fantastiskt, makalöst och underbart. För att inte tala om begreppet ”en explosion av smaker”.

Men nu är detta ingen vanlig film om jakten på den fantastiska måltiden. Nej, detta är en avväpnande och humoristisk studie i verbal virtuositet. Ett frossande i snabba associationer, populärkulturella hänvisningar och högkulturella citat. Företrädesvis av Lord Byron och Shelley. För det är egentligen i deras fotspår man reser.

Trots att Coogans & Brydens diskussioner har ett tempo som får vilken Kaj Kunnas som helst att verka långsam så hinner de ändå smaka på varje ord och tonfall. De imiterar sina skådespelande kolleger, de drar långa scener ur kända filmer och de driver med allt och alla. Ibland är det lite väl elakt – för det mesta inte.

Visst finns här magiska vyer för den som älskar Italien och visst får den som älskar god mat sitt lystmäte mättat. Eller nja, kanske inte mättat – men smaklökarna lär nog komma i dallring även hos de mer härdade.

Men som sagt, primärt handlar det inte alls om mat utan om konsten att samtala. Något som är en konst även när samtalet kretsar kring det banala och triviala. Minsta tankehärva kan utvecklas till intressanta resonemang bara man har en rik vokabulär och hungrar efter att få använda den på ett nyanserat sätt.

Och vid sidan av det verbala fyrverkeriet kan man glädjas åt att man får tio skådespelare för priset av två. Ungefär. Duons samlade imitationer av Al Pacino, Marlon Brando, Humphrey Bogart, Woody Allen, Robert de Niro, Michael Caine, Christian Bale och Tom Hardy går nämligen inte av för hackor. Faktum är att jag skulle vilja se den som efter detta kan se Bale & Caine i "Dark Knight Rises" utan att tankarna går till en tjusig liten restaurang i Toscana.

Vad de åt? Tja, det var väl någon form av pasta.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje