Hoppa till huvudinnehåll

Svalbard - halvvägs till Nordpolen och Sovjet

Lenin blickar ut över det övergivna gruvsamhället Pyramiden på Svalbard
Lenin blickar fortfarande ut över det övergivna gruvsamhället Pyramiden på Svalbard. Lenin blickar ut över det övergivna gruvsamhället Pyramiden på Svalbard Bild: Yle/Jan-Ulrik Lindberg pyramiden

Svalbard är en obskyr mix av friluftsparadis och sovjetiskt gruvsamhälle. Det är rätt billigt och enkelt att åka dit för att njuta av att man för en stund är en av världens nordligaste finländare.

Svalbard är nämligen hiskeligt nordligt: Största delen är Grönland är beläget på betydligt mesigare breddgrader och en resa till exempelvis Island är rena södernsemestern i jämförelse med Svalbard.

Det kostar 200-250 euro att flyga dit och tillbaka från Helsingfors. Det upptäckte min kompis i våras. Eftersom jag har en förkärlek för ovanliga semestermål var jag inte svår att övertala.

På Svalbard kan man välja mellan midnattssol (20 april till 23 augusti) eller nästan totalt, oavbrutet mörker (26 oktober till 15 februari). Vi valde det bleka men ihållande augustiljuset och det visade sig vara magiskt, inte minst mitt i natten efter ett besök på världens nordligaste whiskey- och konjakskrog med över tusen varianter i sortimentet.

Svalbards huvudort Longyearbyen har nämligen en häpnadsväckande servicenivå för ett samhälle med 2000 invånare. Affärer av alla de slag, restauranger, krogar och kaféer tävlar om turisternas uppmärksamhet. Turister finns det gott om till och med på vintern. Då går det att färdas med snöskoter och hundspann - på sommaren är det faktiskt knepigare att röra sig. Utanför Longyearbyen finns det i stort sett inga vägar.

Då är det istället sjövägen som gäller. Vi bestämde oss för en båtutflykt till den nedlagda sovjetiska gruvorten Pyramiden via Nordenskiöldglaciären. Guiden förkunnade att den var uppkallad efter en svensk upptäcktsresande, vi muttrade tyst (på finskt vis) att han minsann var halvfinne.

Svalbard var fram till första världskriget ett ingenmansland. År 1920 ingicks Svalbardtraktaten som fastställde att ögruppen tillhör Norge men att alla stater som skrivit under fördraget har rätt att bedriva näring där. För tillfället utvinner Norge och Ryssland kol på Svalbard men verksamheten är olönsam. Ryssland vill ändå ha en stark närvaro på Svalbard och upprätthåller gruvsamhället Barentsburg med några hundra invånare. Ögruppen är demilitariserad men dess strategiska läge är obestridligt.

Fram till 1998 fanns det också en aktiv rysk kolgruva i byn Pyramiden, uppkallad efter ett närbeläget pyramidformat berg. Legenden förtäljer att Sovjetunionen formade berget till en pyramid för att visa sin makt över naturen, andra hävdar att formationen är naturlig.

Nu är Pyramiden en spökstad. Ett tjugotal personer bor där och håller igång en blygsam turistverksamhet, men i övrigt har tiden stannat på 90-talet. Staty-Lenin blickar fortfarande ut över samhället, som en gång var komplett med sjukhus, dagis, skola och idrottshall. Det fanns i tiderna till och med höns och kor som betade gräs som man lyckades odla i jord som specialimporterats från Sovjet. Gräset är fortfarande grönare än något annat gräs på karga Svalbard.

Klimatet och avsaknaden av vandaler bevarar husen i gott skick, så Lenin har kanske inte märkt att alla har stuckit. Kulturcentret ser ut att ha övergivits för några månader sedan, inte för sexton år sedan. Barnböckerna i biblioteket ser ut att vänta på följande nyfikna läsare. Konsertflygeln och filmrullarna väntar på nästa förevisning men får nöja sig med att fotograferas av turister genom ett lager damm.

Vår guide Sasja bor i Pyramiden året om. Kommunikationen med omvärlden är obefintlig. Om han klättrar upp för ett berg i fyra timmar får han tillräcklig GSM-signal för att använda internet, men oftast måste han nöja sig med att stå på ett visst ställe på bryggan där förbindelsebåten lägger till - där räcker GSM-signalen till för att skicka och ta emot textmeddelanden, men det går inte att ringa.

Sasja bär ständigt ett gevär på axeln. Det gör alla guider på Svalbard, eftersom det alltid finns en risk att träffa på isbjörnar. De är stora, oberäkneliga, snabba och gula - bara i barnböckerna är isbjörnarna vita. En brittisk 17-årig turist som attackerades 2011 är det senaste dödsoffret på Svalbard.

Till all lycka begränsar sig våra djurobservationer till vildren, vikval och fåglar av allehanda slag som alla trivs ypperligt i det karga men ståtliga landskapet.