Hoppa till huvudinnehåll

En stor berättelse i litet format

Foto från Det osynliga barnet
Pelle Heikkilä och teaterföreställningen Det osynliga barnet på Teater Virus. Foto från Det osynliga barnet Bild: Christoffer Hilapieli det osynliga barnet

Teater Viirus bryter ny mark med teater riktad till barn. Pelle Heikkilä turnerar i daghem och skolor med en iscensättning av Tove Janssons novell Det osynliga barnet. Uppsättningen riktar sig till barn mellan 4 och 9 år , för regin står Mikaela Hasán.

Ett tjugotal förväntansfulla dagisbarn bänkar sig tätt intill Pelle Heikkiläs minimala scen och spanar in rekvisitan. På väggen bakom honom finns en hylla med köksattiraljer och på bordet framför honom berättelsens figurer. Där finns muminfamiljen, Lilla My och Tooticki i miniatyrformat men den allra viktigaste gestalten syns inte alls. I brist på kärlek och respekt har Ninni har blivit så tillintetgjord att hon blivit helt osynlig och muminfamiljens svåra uppgift blir att göra henne synlig igen.

Fascinerat följer vi hur Ninni gradvis får konturer på scenen. Den sprött klingande silverbjällran kring hennes hals får småningom sällskap av det första tecknet, två darriga svarta tassar, men ett missöde med en syltburk får dem snabbt att försvinna igen. För att den osynliga ska återfå sitt mod och sin synlighet krävs både muminmammans kloka finkänslighet, en gammal huskur och Lilla Mys rättframma provokationer.

Pelle Heikkiläs enmansföreställning är en kombination av interaktivt sagoberättande och föremålsteater. Med en ung publik får man vara beredd på lite oväntade utvikningar ibland och Heikkilä löser dem elegant samtidigt som han trollar fram scenerna på bordet framför sig. Med smarta avledningsmanövrar lurar han sin publik att rikta uppmärksamheten åt annat håll medan han förbereder överraskningseffekterna på miniatyrscenen framför sig men vi vuxna barn följer naturligtvis spänt med hur han gör.

Det är många bollar som ska hållas i luften samtidigt och det kräver både precision av skådespelaren och fyndig planering. Medan den här åskådaren fascinerat iakttar hur en klädhängare med röda knoppar blir äppelträd och ett guldgult tygstycke förvandlas till rinnande äppelsylt tjuter dagispubliken av skratt varje gång Heikkilä ljudsätter sin berättelse med live-effekter.

”Buzzbuzzbääbääbuzzbuzz", muminmammans snabbläsning av mormors Ofelbara Huskurer är en klar publikfavorit. De fartfyllda scenerna sitter precis rätt men kör aldrig över det intimt reflekterande grundstråket. Till det bidrar också Robert Kocks ljudvärld som ligger ljusår från den hejiga trallvänlighet som ofta präglar barnteateruppsättningar idag.

Och klokt nog följer man också upp föreställningen med ett litet samtal där åskådarna får möjlighet att ställa frågor och diskutera sina upplevelser. Att någon har en pupu som heter Albert precis som föreställningens scentekniker t.ex. är ju ett intressant sammanträffande.

Vi förtjänar alla att bli sedda och hörda.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje