Hoppa till huvudinnehåll

Johan Lindholm: Skarpa minnen från Syndalen

Radiohusets Johan Lindholm.
Radiohusets Johan Lindholm. Bild: Yle johan lindholm

Jag är iklädd terrängdräkt. Jag tar skydd i en grop. Jag väntar med spänning och kramar om mitt laddade vapen. En nervös känsla går igenom min kropp. Snart kommer ordern. Och så är det igång. Fullt krig, på lek då förstås. Platsen är Syndalen i Hangö och jag är pionjär i Pionjärkompaniet hösten 2001. Kommer jag att klara armén med livet i behåll? Det tänkte jag ofta under min tid vid Nylands Brigad. Fram tills nu hade det varit en retorisk fråga.

Vi rycker fram bland stubbar och sanddyner. Landskapet påminner om en kombination av öken och tallskog. Vi är 13 gubbar i linje när vi rycker fram. De halvautomatiska vapnen är laddade med skarpa skott, redan det gör mig nervös. Det som också får mig att fundera extra noga på situationen är att jag egentligen inte känner de personerna som ligger i diket bredvid mig.

Vi rycker framåt igen, cirka fyra meter. Ungefär så långt vågar man ta sig fram och man leker med tanken att fienden sitter 200 meter framför en och skjuter tillbaka. Jag kastar mig i skydd, bakom ett träd som fallit. Jag skadar ryggen i samma veva. Det gör ont, men det stoppar inte en god soldat. Vid nästa framryckning tar jag skydd bakom en sluttning. Jag ligger och siktar mot måltavlan som dyker upp. Jag träffar, mitt i prick. Snyggt skjutet Lindholm, tänker jag. Sekunden efter börjar det stritta sand över min arm och i mitt ansikte och jag förstår inte vad som händer. Det tar några sekunder förrän jag i stridens hetta inser att det faktiskt är kulor som får sanden att flyga.

Jag tittar bakåt. Då inser jag att rekryt Vad-han-nu-heter ligger åtta meter bakom linjen och skjuter. Han ligger lägre än oss andra eftersom vi försöker erövra en kulle. Jag får hjärtat i halsgropen när jag förstår vad som händer. Kulor träffar sanden 15 centimeter från mig. Jag vänder mig om och skriker allt vad lungorna tål. Ingen hör något i kakofonin av de avfyrade gevären. Varför skulle man, hörselskydden fungerar verkligen. Skotten fortsätter att vina kring mitt huvud. Tills sist börjar jag vifta och kasta stenar på den gode rekryten, som ser ut som ett stort frågetecken när min kommunikation äntligen når fram. Han förstår inte vad han gjort fel och jag har aldrig varit så här rädd i hela mitt liv.

Av den tid som kvarstår av skjutövningen avfyrar jag inte ett enda skott, jag vågar inte. Jag säkrar mitt gevär och tar mig väldigt försiktigt till mållinjen. När säkerhetsgenomgången har gjorts efter övningen går jag fram till killen som var när på att ta mitt liv, kastar upp honom mot ett träd och skriker honom i ansiktet. Han förstod inte ännu heller att han försatt en medkrigare i livsfara.

Idiottester i armén i all ära, men jag funderar nog ibland hur smart det är att lägga automatvapen, fungerande eller defekta, i händer på folk så där bara. Som exemplet rekryt Daiju i mitt fall. Han bakade förövrigt alltid sina snusprillor i högt knästående, till och med i stugan. Jag kunde ha stigit upp och avbrutit min del i övningen, men jag vågade inte. Jag kunde ha förväxlats med en måltavla, en andra gång. Skjutinstruktören såg inget av det skedda.

Läs också: Säkerhetstänket sprider sig långsamt i försvarsmakten – Yle granskar olyckorna