Hoppa till huvudinnehåll

Peter von Bagh och kärleken till filmen

Peter von Bagh
Peter von Bagh Peter von Bagh Bild: YLE/Seppo Sarkkinen 2011 peter von bagh

Informationen om Peter von Baghs bortgång når oss per e-post. Små svarta bokstäver bildar en enda mening som får en filmredaktörs dag att ändra riktning. Hur skall man snabbt kunna sammanfatta arvet efter den som mer än någon annan kommit att personifiera finländsk filmentusiasm och internationellt filmkunnande?

Peter von Bagh hade många epitet, han var filmhistoriker, filmkritiker, dokumentär- och fiktionsfilmsregissör, filmskådespelare, manusförfattare, chefredaktör för tidningen Filmihullu, han gjorde TV, han jobbade med radio, han var festivalchef för Sodankylä filmfestival, han var professor i filmhistoria, han belönades med Fack Finlandia 2007 och satt i Cannes juryn år 2004. Han, om någon kunde man kalla för en Filmguru.

Men man kan också säga att Peter von Bagh älskade film.

Filmkulturen och filmhistorien har väl aldrig haft en större kämpe än i Peter von Bagh. Hans entusiasm och iver var rolig och smittade av sig. När han talade om film och speciellt film som han älskade, då talade han för det mesta i superlativ, allting var större än livet. Och när Peter von Bagh talade om film så förstod man verkligen att film är en konstform större än livet.

”Antoisaa elokuvailtaa!”

För många i vår generation blev Peter von Bagh en del av uppväxtens filmkvällar framför tv:n. Frasen ”antoisaa elokuvailtaa” som avslutade hans filmpresentationer har etsat sig fast i minnet och kommer för evigt att klinga någonstans i bakgrunden varje gång man ser någon av filmhistoriens klassiker. Klassiker som han placerade in i ett sammanhang och skapade en inkörsport till.

Under åren har de korta presentationerna ersatts av längre verbala filmflöden. Under årtionden har von Baghs namn satt sin prägel på mycket av det som hänt och diskuterats på den inhemska filmfronten. Digra filmböcker med titlar som ”Rikoksen hehku” och ”Kaipuun punainen hetki” har varvats med föreläsningar och dokumentärer. Och de fylliga gästintervjuerna i Sodankylä har varit unika nedslag i den filmhistoria som fortfarande skrivs

Att se och höra Peter von Bagh i Sodankylä var redan i sig en anledning att besöka festivalen. Han verkade vara överallt hela tiden, han umgicks med de inbjudna gästerna, han presenterade filmer, han såg filmer och satt uppe till småtimmarna för att än en gång få se en gammal klassiker på vita duken.

En öde ö - en film?

Von Baghs legendariska morgondiskussioner med inbjudna festivalgäster började alltid kl. 10 på morgonen, i en liten gymnastiksal som nästan alltid var proppfull med folk och där luften tog slut efter ungefär en halvtimme. Den första och sista frågan var alltid densamma: vilken är den första film du kommer ihåg och vilken film skulle du ta med dig till en öde ö?

Mellan de två frågorna föddes sedan samtal som många gånger var långa och snåriga, samtal som ibland fick drag av personlig terapi för gästen, samtal som födde nya tankar och idéer och samtal som för det mesta var extremt humoristiska. Ibland satt hela salen och tjöt av skratt.

Det som alltid imponerade var von Baghs kännedom om film. För gästerna kunde börja med att beskriva en film de vagt kom ihåg att de sett som 4-åring, de hade inget minne av vad filmen hette eller vem som spelade med i filmen men de kunde beskriva en scen som gjort intryck. Och oftast kunde sedan Peter von Bagh säga vilken film det var frågan om, när den var gjord och vem som spelade huvudrollen.

Den sista filmen

"Muisteja - Minnen" blev Peter von Baghs sista film. En dokumentär om uppväxten i ett Uleåborg präglat av kriget. Men också en uppväxt präglad av film. Av filmer han såg otaliga gånger, av längtan efter att någon gång få se alla de där filmerna han bara läst om.

Den intervju vi kunde spela upp i Filmtimmen var en underbar kärleksförklaring till filmen som konstform men samtidigt en tankeställare i en tid där allt är tillgängligt. En tid när man kan se vad man vill när som helst. Man behöver inte vänta och längta. Men kanske något av magin försvinner i samband med detta. Kanske blir det en övermättnad.

Man måste kämpa för varje filmupplevelse, jag väntade på vissa filmer i 20-30 år och visste hela tiden att det kommer att vara en stor upplevelse. Och då byggde man också upp filmen i huvudet på förhand och idag är det helt annorlunda. Allt som jag sett har tagit tid, t.o.m. den tiden då jag väntat på filmen. Nu har jag kanske sett alla filmer som jag velat se men det har tagit hela livet.

Jag är lite frustrerad över filmstudenter som idag anser att de inte behöver se klassiker. Varje klassisk film jag sett har jag haft en nästan övernaturlig upplevelse av, jag har varit förvirrad i många dagar och haft en entusiasm som gjort mig totalt alienerad från verkligheten. Det hände med Citizen Kane (Orson Welles) Viaggio in Italia (Roberto Rosselini) eller Sunrise (F. W. Murnau), jag minns ännu att det tog ungefär en vecka att bli normal igen.

Det här är ett utdrag ur ett av de samtal man gärna fortsatt med honom.

Om inte de små svarta bokstäverna ändrat riktning på denna dag. Och gjort världen en filmguru fattigare.

Peter von Bagh är död

Arkivet: Peter von Bagh älskar bra filmer

Peter von Bagh hade också en liten roll i Aki Kaurismäki:s film "Mannen utan minne"

Läs också