Hoppa till huvudinnehåll

Från glasskärvor till utopier om en annan kontinent

Nationaloperans föreställning av Utopia
Nationaloperans föreställning av Utopia Nationaloperans föreställning av Utopia Bild: Photo © Sakari Viika danskonst

Färgrann fest i modern dans var det på Nationaloperan när Robbins-Godani-Horecná hade Finlandspremiär. Kvällens höjdpunkt blev absolut uruppförandet av Natália Horecnás Utopia of Another Continent, själfull dansteater när den är som bäst.

I Robbins Glass Pieces går fyrtio dansare, i färggranna trikåer och toppar, kors och tvärs över scenen. Som storstadsmänniskor nollställda i ansiktsuttryck får de plötsligt sällskap av allt som allt fyra par, som höjer sig över mängden med hopp och lyft och poser som för tankarna till antikens gudar och det forna Egyptens gestalter.

Jerome Robbins, kan sägas höra till dansvärldens adel med sina över sextio högklassiga dansverk, bland dem bland andra En fauns eftermiddag och In G Major. Dessutom är han känd för sina många Broadway-musikaler och sitt arbete för teater, film och tv.
Glass Pieces, med musik av Philip Glass, uruppfördes av New York City Ballet 1983. I strikta formationer och klara färger rör sig dansarna som i en monotont hetsig stadsmiljö. På ett stålande sätt har Robbins fått postmoderna danselement att sammansmälta med den klassiska balettens rörelsemönster. Kontraktioner, höftvickningar och sidledes särade fötter med tårna rakt framåt som i egyptiska statyer möter den klassiska balettens pas de deux, alltså pardans med sina piruetter, arabesker och attityder. Nationalbalettens närapå femtio dansare lyckades med bravur hålla ordning på de intrikata formationerna och mitt i den avskalat kyliga, glassplittriga koreografin glänste en tydlig dansarglädje!

Studie i rum och tid

Den i dag världskända, italienska koreografen Jacopo Godanis koreografi Spazio-Tempo uruppfördes 2010 av baletten vid Semperoper i Dresden. Godani inledde sina dansstudier i början av 1980-talet vid Centro Studi Danza i La Spezia, en stad i Italiens Ligurien. Därifrån fortsatte han till Maurice Béjarts danscenter i Brüssel. Sin professionella debut gjorde han i Paris i slutet av 80-talet. Som koreograf har han arbetat med en stor mängd internationellt kända koreografer, bland dem William Forsythe på Ballet Frankfurt som sin främste mentor. Nästa höst kommer Godani förövrigt att efterträda Forsythe som konstnärlig chef för The Forsythe Company, en av världens främsta grupper i nutidsdans.

Väldigt effektfullt

I sin avskalade svart-vita koreografi Spazio-Tempo undersöker Godani relationen mellan tiden och rummet. Resultatet blir ett verk med en rent explosiv energi och intensitet. Till en ljudmatta av 48Nords experimentella musik med bitvis ylande elgitarrer och vinande stråkar bildar dansen evigt nya formationer. Mellan formationerna stannar allt upp i totalmörker. Sedan igen det starka motljuset, de pulserande rörelserna, plötsligt kryddade med lite österländskt influerade armar och den klassiska balettens femte position, gör allt ett kraftigt stiliserat intryck. I en av tablåerna befinner vi oss som på havsbottnen, med ljuset endast i små cirklar högst upp i fonden, som ett fartygs hyttfönster. Med dansarnas ställvisa prat och rop är allt väldigt effektfullt. Men också liksom vasst och mörkt, med bitvisa associationer till gatuslagsmål och yrkesarméer som mekaniskt marscherar fram.

En själens spegel

Kvällens tredje verk, urpremiären Utopia of Another Continent, kändes, särskilt i kontrast med de två tidigare, som alldeles extra sinnligt, med livets alla dimensioner och färger sprakande i sig.
Natália Horecná är för närvarande ett hett namn inom dansteatern. Hon föddes i Bratislava i Slovakien, där hon deltog i dansuppsättningar vid den slovakiska nationalteatern vid sidan av sina studier vid danskonservatoriet från och med 1987. Från en solokarriär vid baletten i Hamburg med John Neumeier som chef och några år vid the Scapino Ballet i Rotterdam kom hon till the Nederlands Dans Theater och arbetade där nära stora koreografer som Jirí Kylián, Mats Ek och Crystal Pite.

I sann Cullbergbalettanda står Horecná för en sympatiskt ickehierarkisk dansuppfattning. Hon ser alla dansare som premiärdansare. Sitt rörelsespråk kallar hon ”sjabbig neoklassicism”, en dans som hon säger att inte får vara för formfulländat ren. Avskalat kunde man säga att hon med sina dansverk bland annat vill byta ut människans gamla självdestruktiva mönster till kärlek och ljus.

Det bisarra i livet kryddat med svart humor

Horecnás Utopia of Another Continent, är ett beställningsverk uttryckligen för Nationalbaletten. Det präglas av svart humor och ett stort spektrum av verkligt starka känslor. I inledningen har vi Människan helt ensam liggande på scen. Snart får han, personligt tolkad av Antti Keinänen, sällskap av Sara Saviolas bedårande Barn. Hon är som en ljusblå fe av kött och blod som i strumplästen, fylld av livsglädje, vill Människan väl, ja kanske rädda honom där han bland annat hänger sig kvar i de ridåer som an efter öppnas inåt scenrummet. Framför sig har de plötsligt tre män som bär på varsin kvinna upp och ner alltmedan en raspig kvinnoröst mässar om ”the bridge to protection”. Här går Barnet vid sidan om, som på lina och hennes spelevinklätta glädje bryter mot allt det depressiva, där bland annat ytterligare en kvinna i fonden bryskt och helt konkret slängs bort efter att en man har våldfört sig på henne och upplopp utbryter.

Vackert upplyst

Barnet har tre beskyddare, gestaltade av Johan Pakkanen, Frans Valkama och Eemu Äikiö. Plötsligt sjunker tre galgar ner framför dem ovanifrån och de kan drapera sig till kor. Med schwung kommer så Nikolas Koskivirtas jordbrukare in iförd tyrolerdräkt och med skjortsnibben käckt utstickande där fram ur shortsen. Musiken mässar om ”A lot of different cows” och snart dansar tyrolermannen disco. Men det kanske oundvikliga sker, slutligen förlorar Människan alltmer av Barnet. Också om hon kommer tillbaka vackert upplyst av tindrande små lampor över hela sig, blir hon till slut tvungen att lämna Människan kvar, återigen liggande helt ensam.

Berättat så här låter det hela förmodligen småvirrigt, men upplevt på scen, blir Utopia of Another Continent till en urskön berättelse om det bisarra i livet.

Strålande av glädje tog Natália Horecná och dansarna emot premiärpublikens många bravorop.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje