Hoppa till huvudinnehåll

Kärlek & anarki: Nyasketism och tysk humor

2 päivää yksi yö
Två dagar, en natt. 2 päivää yksi yö Bild: Kärlek och anarki kaksi päivää yksi yö

Kan sju miljoner tyskar ha fel? Och finns det en nyasketisk filmgenre? Tomas Jansson kommenterar filmer från festivalen Kärlek & anarki.

Komedi är väl den filmgenre som har störst problem att nå över nationsgränser – med undantag av den anglosaxiska som vi åtminstone i Norden har lärt oss att förstå via oändliga mängder sitcoms.

Tysk humor har inte precis något gott internationellt rykte, så det är knappast konstigt att den finländska marknaden i praktiken aldrig bjuder på tysk komedi. När K & A bjuder på ”Fack ju Göhte” som sålt över 7 miljoner (!) biljetter på hemmaplan (4e mest i Tyskland sedan 1968) finns det orsak att kolla om den tyska komedin ändå skulle ha något att ge.

Tysk komedi = barhumor

När jag för ett par år sedan gjorde ett reportage om tysk film, karaktäriserade Berlinale-festivalen Linda Söffker den tyska komedin som ”simpel, en sådan barhumor, fotbollsfanshumor, litet under naveln-humor, ibland också kvinnofientlig”.

Inte så lovande, med andra ord.

I Tyskland är komedin också en spelknapp i konkurrensen mellan de två ledande filmstäderna.

Efter murens fall har media byggt upp ett motsatsförhållande mellan filmproduktionen i (den traditionella filmhuvudstaden) München och (uppstickaren) Berlin. I München - säger man i Berlin - produceras det kommersiella substanslösa, i Berlin – säger man i München – produceras arthouse som alltid floppar vid biljettluckorna.

Tja, sant eller inte. Den sk Berlinskolan har för all del uppmärksammats till och med av New Yorks MoMa (Museum of Modern Art), och en film som just Fack ju Göhte är naturligtvis en München-produktion som nu dessutom ska följas uppmed en Fack ju Göhte 2.

Men kan 7 miljoner tyskar ha fel?

Simpel men skrattlockande story

FJG bygger förstås på en bunt fördomar, sådär som kommersiella komedier alltid gör.

fack ju goethe
Elyas M'Barek möter sin värstingklass. fack ju goethe Bild: Kärlek och anarki fack ju goêthe

Eftersom vi är i Tyskland handlar det förstås om den mörka turkbördige mannen (Zeki) och en ljus läsnördig kvinna (Lisa), om skolvärlden och om språk. De tyska artiklarna derdiedas och böjningarna av dem tycks vara en självklar komisk detalj, eftersom ”nytyskarna” inte precis följer alla språkregler.

Storyn? Vi har Zeki, en andra/tredje generationens (snygg) invandrare, som kommer ut från fängelset, hans strippklubbflickvän har grävt ner pengarna men olyckligt nog på ett ställe där en skola har byggt en gymnastiksal. Alltså tar han jobb som lärare, på dagarna får han ordning på värstingklassen och på kvällarna gräver han tunnlar i jakt på pengarna. Så får vi litet romanshumor, underdoghumor, skolhumor, och på köpet några allvarliga spår såsom”tro på ungarna så börjar de tro på sej själva” och ”kärlek kan få en att välja bort en brottslig bana”.

Och kanske tiderna förändras. Fack ju Göhte innehåller inte bara det Linda Söffker kallade för ”barhumor” och ”under naveln-humor”. Man kan inte precis tala om ”intelligent humor”, men själv skrattade jag oväntat ofta – och fast jag tagit en ytterplats i biosalongen för att vid behov lätt kunna lämna salongen, stannade jag till och med över sluttexternas ”roliga missar under inspelningen”-hopkok.

Dessutom var föreställningen i Helsingfors faktiskt slutsåld! Filmens trailer finns att se på Youtube.

3xnyasketism

Kanske existerar begreppet nyasketism inte, men oväntat ofta får flera av K&A-filmerna jag sett i år mig att tänka på just det ordet.

Det handlar inte bara om en extrem minimalism, om sparsam dialog, ibland om svartvita bilder, valet att klara sig utan bakgrundsmusik, historier som undviker sidospår och är oerhört koncentrerade vid ett tema. Det handlar också om en stämning, om att komma så långt som möjligt från dagens överflöd av intryck och istället ge nakna bilder och ansiktsuttryck och känslor hur mycket tid som helst.

Det handlar om att ge berättandet ro.

Tre exempel.

Polsk publikfavorit

Polska Pawel Pawilkowskis Ida var redan i förköpet en av festivalens absoluta publikfavoriter.

ida
2xAgnes i polska filmen Ida. ida Bild: Kärlek och anarki ida

Här förflyttar vi oss till tidigt 60-tal, till och med bildformatet är som från en gammal tv-film, naturligtvis i svartvitt.

I centrum står en föräldralös flicka som vuxit upp i ett katolskt nunnekloster, och innan hon ska avge sitt nunnelöfte skickas hon iväg för att söka sina rötter. Hon hittar sin alkoholiserade moster som berättar att Ida egentligen heter Anna och hade judiska föräldrar – och så följer en osannolik roadmovie när dehär motpolerna söker föräldrarnas grav och på den angstiga resan genom Polens mörka slitna historia smakar på kärlek och död.

I en sämre regissörs händer kunde materialet ha blivit en tung, mörk, händelsefattig film, men Pawelkoski berättar stramt och askteiskt och vackert, och skådisparet Agata Kulesza och Agata Trzebuchowska behärskar suveränt det tillbakadragna uttrycket och fyller sina ansikten med innehåll.

Belgisk Oscars-kandidat

Eller bröderna Dardennes ”Två dagar, en natt”.

Vi har Marion Cotillards (känd för sin Edith Piaf-tolkning) figur som genomlidit en svår depression och när hon nu ska återvända till arbetet har röstats bort – i valet mellan bonus och henne har kollegerna valt bonus. Nu ska det bli omröstning, och hela filmen handlar varken mer eller mindre om hur hon under ett veckoslut åker runt för att tala med alla 16 kolleger.

Tema solidaritet och fattigdom. Stramt och asketiskt och vackert berättat – fast i färg den här gången. Se trailern på Youtube.

Extremt om religiositet

Dietrich Brüggemanns tyska Kreuzweg är det mest extrema nyasketiska exemplet, Berlinale-tävlingsfilmen som i 14 kapitel gestaltar en ung flickas golgataväg. Tonårsangst som får sitt uttryck i extrem religiös återhållsamhet.

Estetiken är nästan Roy Anderssonsk – alla kapitel är gjorda utan klipp, kameran följer liksom okommenterat med den grymma resan. Stramt och asketiskt.

Alla filmer snurrar ännu på festivalen – eller kommer som i fallet Två dagar... upp på biorepertoaren senare i höst.

Åboavundsjuka

Som normalt Åbobaserad finländare känner jag för övrigt varje år en viss bitterhet över att min stad saknar större kulturfestivaler under höst och vinter och vår. Det finns en bunt indiefestivaler, men inga större sammanhang. Och filmfestivaler saknar vi i praktiken helt.

För mig har (rock, teater, film-) festivaler alltid fungerat som energigivande temporära hem, som ett slags manifesterande av en verklighet som kan bestå av annat än karriär och modern hets och ekonomisk maximering.

Sådana temporära hem och manifest är livsviktiga för en stads livskraft, står man utanför den dominerande kommersiella livsådran är det viktigt med platser där alternativen ens ibland känns som om de var en majoritet. Man blir liksom delaktig av en massrörelse som egentligen normalt står i marginalen. Och listan på slutsålda filmer visar tydligt att jag inte är den enda som känner så.

Helsingfors ligger visserligen nära Åbo, och det är härligt att kunna bli en del av denna filmmanifestation för några dagar, det gör inte ens något att alla filmer inte alls är bra (God Help the Girl exempelvis var en stor besvikelse, men mera om det senare), men det fungerar förstås bara som surrogat när man måste lämna sin hemstad för att få uppleva det.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje