Hoppa till huvudinnehåll

Gör om, gör sämre!

.
Om det är nånting som får mina varningsklockor att ringa så är det då band och artister meddelar att de har spelat in en ny version av en gammal låt. Eller ännu värre – ett helt album! Och nu talar jag alltså inte om att kasta upp alla bollar i luften och t.ex. göra jazzversioner av metall, eller opera av popmusik, utan rakt av spela in låtarna på nytt. Utan att ens ändra på arrangemanget. Förutom då en eventuellt sänkt tonart som enda undantag ifall solisten inte klarar av alla höga toner längre.

Här om veckan meddelade Sonata Arctica, ett av de mer framgångsrika finländska powermetal-banden, att de tänker släppa en nyinspelad version av sitt debutalbum ”Ecliptica” från 1999. Jaha, tänkte jag, och suckade djupt. Twisted Sister gjorde det för 10 år sedan, spelade in hela klassikeralbumet ”Stay Hungry” på nytt och kallade det för ”Still Hungry”, vilket visade sig vara en helt onödig historia, trots sina hela 7 stycken bonusspår som en klen tröst. För det blev ju inte alls bättre… Samma sak med Manowars nyinspelning av ”Kings of Metal”.

Manowar - "Kings of Metal" 1988:


Manowar - "Kings of Metal" 2014l: "Kings of Metal" ny:


Twisted Sister - "Stay Hungry" 1984:


Stay Hungry 2004:




Personligen klarar jag inte av att lyssna på de här nyinspelingarna överhuvudtaget. Så vad är det då som gör det så svårt?

Tänk er att Iron Maiden nu (år 2014) skulle spela in en ny version av ”The Number of the Beast”-plattan, den här gången med 3 gitarrister och Nicko McBrain på trummor istället för Clive Burr. Eller säg att Metallica sku släppa en 2014-årsversion av ”…And Justice For All” med Robert Trujillo på bas (där basen faktiskt skulle mixas så man hör den). En sak är säker – det skulle i alla fall inte låta lika, och då är frågan: funkar de gamla låtarna lika bra? För ett album är så mycket mer än bara låtar – det handlar soundet, inspelningstekniken, hur man tänkte och gjorde saker då, vem som mixade, studioutrymmet, hur världen omkring en ser ut, och framförallt människorna bakom instrumenten, deras ålder, livssituation, mängd av erfarenhet osv – små små bäckar av detaljer som påverkar alla de beslut som görs i produktionen.

Jag tror det var gruppen Yö som i någå skede sa att ”de inte längre klarar av att få sina gamla sånger att låta på samma sätt som förut då de spelar dem live, för de har inte samma groove i kroppen längre då de blivit äldre”. Det här har jag också märkt de senaste åren då jag sett Metallica uppträda, de klarar just och just av att spela sina gamla låtar, sen har de ändå så pass mycket fiilis på scenen att det inte gör någå att det är lite ditåt. Men skulle Metallica skriva en låt som ”Blackened” idag, skulle Iron Maiden skapa en låt som ”Run To The Hills” om de inte skrivit den 1982? Och skulle ens de låtarna hitta en plats i historien idag om de släpptes som nya låtar istället för att då i tiderna vara spot-on i den rådande världen, som ju faktiskt gjorde låtarna till symboler för en klassisk hårdrocks era. Igen, det handlar om så mycket mer än bara själva låtarna.

Hur bra tas de här nyinspelningarna emot då? Man kan ju tänka sig att en ny generation som inte var med då de här skivorna släpptes inte har en så stor skillnad för vad som är originalet? Kollar man på mängden lyssningar på tjänster som Spotify, Youtube etc så är det nog sällan som de nyinspelade versionerna har fler lyssningar/visningar. Det gäller inte heller bara metallmusik, inte vill t.ex. nån höra en annan version av Dannys ”Kuusamo” än den han släppte 1976, för det är ju den som är klassikern!

Undantaget som bekräftar regeln

Bild: Skärmdump från videon I Have a Right to Know i have a right

Så hur går det då för Sonata Arctica? Själv har bandet (som idag har bara två original medlemmar kvar) sagt att de först tyckte att förslaget om att spela in den på nytt kändes underligt, men efter en tids fundering så tänkte de att ”varför inte uppdatera låtarna till den standard bandet har nu”, och att det är mer av en tributskiva till orginalet än någå annat.

Nu har jag ju bara hört det första släppet från nyinspelningen av Ecliptica, ”Kingdom of a Heart”, och på basis av det så är jag mer än positivt överraskad. Kanske skillnaden är där att det inte är bandets absoluta klassikeralbum som står på spel, utan en debut där man (i jämförelse med de senare) hör att det är de första stegen som tas. Soundet är ok, men inte det bästa. Solisten Tony Kakko har hunnit öva upp sin röst (och sitt engelska uttal) en hel del under de 15 år som gått. Saker är mer tight och sitter bättre, och tro det eller ej, men det känns som att den här gången får deras tidiga låtar en större chans att ta ut allt av den potential som de har. Sen om skivan kommer att sälja är ju en annan sak, men det kan nog ingen artist eller band räkna med idag. I alla fall verkar det inte bli en totalflopp, utan fick istället mig att igen bli intresserad av att kolla in debuten, som jag lite skippat eftersom jag gillat de senare skivorna betydligt mer.

Sonata Arctia / Kingdom For A Heart 1999:

Sonata Arctia / Kingdom For A Heart 2014:




PS:
Det att man gör om låtarna helt och hållet så blir sällan bättre heller! Inget är så äckligt som Bon Jovis ”This Left Feels Right” där de gjorde versioner av sina låtar som får mig att må riktigt illa. Låt bli dem om du kan!!!

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje