Hoppa till huvudinnehåll

"Ingen flyttar till Finland frivilligt"

Pio, Bob, Benito, Steve och Adolfo spelar domino i Helsingfors
Pio, Bob, Benito, Steve och Adolfo spelar domino i Helsingfors Bild: Malin Bring dominos vobiscum

Finländare är ogästvänliga och Finland är ett kargt och enahanda land. "Men visst kan ni räkna med oss i fall Ryssland anfaller. Kanske". Så säger de fem icke-finländska männen i klubben Dominos Vobiscum. De bor numera i Helsingfors, "tack vare kärleken eller Nokia". Och om dem handlar Malin Brings radiodokumentär, rolig och lättsam, men med sorgkant.

Det tar tid att göra en dokumentär. Själv har jag tillbringat ett knappt år tillsammans med mina vinddrivna, medelålders katoliker nu.

Inte dygnet runt naturligtvis; i själva verket har jag bara gjort tre korta nedslag i deras Helsingforsvardag under det gångna året. Men jag har burit dem med mig under en försvarlig mängd månader, grubblat över dem, irriterat mig, fnissat och/eller klentroget skakat på huvudet åt saker de sagt och gjort.

Låt mig presentera mina huvudpersoner: fem herrar i övre medelåldern, bosatta i Finland men bördiga från varsitt icke-finskt land, och medlemmar av en liten exklusiv vänskapsklubb de kallar för Dominos Vobiscum.

dansk bosatt i Finland
Pio Simonsen är dansk katolik i finländsk exil dansk bosatt i Finland Bild: Malin Bring pio simonsen

Namnet är en ordlek och syftar på en passage i den katolska mässan, där prästen hälsar församlingen med frasen Dominus vobiscum (Herren vare med er). Eftersom klubbmedlemmarna spelar Domino och är troende katoliker har de bytt ut ordet Dominus mot Dominos.

Pio vid Henrikskyrkan
Pio vid Henrikskyrkan i Helsingfors Pio vid Henrikskyrkan Bild: Malin Bring pio

Korkade och otrevliga medmänniskor

Hur kommer det sig att jag intresserar mig för denna lilla skara? Ja, när jag funderar på det så här i efterhand, får jag syn på ett par bidragande orsaker. För det första är jag fascinerad av temat att leva i exil. I tonåren bodde jag fem år i Nederländerna, och som vuxen har jag bott i Danmark i tjugo år, i två omgångar. Känslan av utanförskap är välkänd för mig, och jag har stor förståelse för behovet av att söka sig till andra utlänningar när man inte längre är bosatt i sitt ursprungliga hemland. Hur skulle man annars ostört kunna lufta sitt missnöje med allt det man inte förstår och inte känner igen?

Jag är inte direkt stolt över det, men ur min mun har hörts många utsagor om korkade nederländare och danskar under årens lopp. Dragen till sin spets kan den här tendensen förstås leda till ren främlingsfientlighet. Jag tror ändå det ligger något grundläggande mänskligt i att vilja samla på sig och ständigt återberätta historierna om hur enfaldiga eller otrevliga medmänniskorna i det nya landet tycks vara. En vacker dag har man ältat färdigt, eller också bestämt sig för att flytta hem igen, är min erfarenhet.

Finland i huvudrollen

Ett annat och närliggande tema i dokumentären är det evigt självupptagna behovet av att ventilera vilka vi i grund och botten är. Efter att ha läst igenom mitt manus en första gång, kommenterade projektledaren Charlotte Sundström att det på sätt och vis är Finland som är programmets egentliga huvudperson. Vad är typiskt för den finska karaktären, vad kan härboende utlänningar berätta om finnarna? Det är frågor som blir rikligt belysta här, men det kan kanske vara på sin plats att påminna om att det är Finland och finnarna sedda genom den fläckvis surögda blicken hos medelålders herrar i exil som vi blir presenterade för.

Livet blev ingen operett

Flera av dominospelarna har också anledning att vara en smula nedstämda, som det framkommer av programmet. Livet blev aldrig någon glad liten operett för dem, och nu sitter de här och spelar Domino och gnäller över det ogästvänliga Finland. ”Vi är stackars människor som strandat här, med grått hår”, som dansken Pio uttrycker det.

Dominoklubb spelar
domino Dominoklubb spelar Bild: Malin Bring dominospel

I dokumentären berättar han om ett svek som det tagit honom tio år att komma över.

Humor och lekfullhet

Men det må vara hur det vill med herrarnas surhet och vantrivsel, för mig har det ändå varit deras humor och lekfullhet som vägt tyngst. Sällan har jag stött på en så högljudd, retfull och hämningslös samling medelålders män som den här gruppen. Kanske är det mest av allt en hyllning till den manliga vänskapen jag velat åstadkomma med programmet, och därutöver en hyllning till förmågan att resa sig upp och ta nya tag när livet puttat ikull en.

Av Malin Bring

Veckans dokumentär: Vinddrivna, utländska, medelålders katolikers dominoklubb av Malin Bring. 28.6 kl 9.03 och 2.7 kl. 11.03 i Radio Vega

Läs också