Hoppa till huvudinnehåll

Yle-redaktörer minns Estonia-natten: "Man samlar sig och gör sitt jobb"

Från vänster: Pia Johansson, Rolf Streng och Kerstin Häggblom
Pia Johansson, Rolf Streng och Kerstin Häggblom blev blixtinkallade natten då Estonia sjönk. Från vänster: Pia Johansson, Rolf Streng och Kerstin Häggblom Bild: Yle/Lena Bergman rolf streng

Svenska Yles redaktörer kommer ihåg den ödesdigra septembernatten år 1994 då passagerarfärjan Estonia gick till botten och 852 personer miste livet. Kerstin Häggblom, Pia Johansson och Rolf Streng väcktes alla av telefonsamtal och åkte till jobbet.

Trådtelefonen ringde strax efter tre på morgonen. Det var redaktionschef Gunnar Tång som gav Kerstin Häggblom beskedet. Som hon kommer ihåg det sade chefen: "Kan du komma omedelbart? Det är en estnisk färja som har gått runt på Östersjön. Det är en större katastrof ".

Kerstin Häggblom är i dag innehållschef på Yle Nyheter. Den 28 september 1994 hade hon morgonpasset på radionyheterna och fick telefonsamtalet om Estonia.

- Jag kommer ihåg att jag funderade på om jag skulle koka en kopp kaffe och äta en smörgås, sedan kastade jag mig i bilen för att köra in till Böleredaktionen från Sibbo.

Herregud - Viking Sally!

Det var en mörk natt, det regnade och blåste riktigt ordentligt. När Kerstin Häggblom körde upp från motorvägen sände Radio Suomi sin första extra nyhetssändning klockan 3:50 och då stod det klart att det var före detta Viking Sally det gällde.

- Min reaktion var bara - "herregud!".

Häggblom hade arbetat på Viking Sally. Hon visste att fartyget kunde ta upp till 2 000 passagerare och att det var stort som ett våningshus.

- Då insåg jag omfattningen av katastrofen.

Johansson hade kortare väg till nyhetsredaktionen i Böle i Helsingfors. Hon körde in från Kottby efter Gunnar Tångs larmsamtal.

- Det är inte ett kärnkraftverk i S:t Petersburg som har exploderat - ett worst-case-scenario som vi hade talat om på redaktionen - men nu är det allvar, det är en färja som har kapsejsat, sade Tång till mig, berättar Johansson.

Vågorna är jättestora

Tång sade också något om Utö, där Pia Johansson hade seglat några månader tidigare.

- Jag insåg hur höga vågorna var just då vid Utö. Det är jättestora vågor tänkte jag, berättar Johansson.

På radion jobbade man med att kunna öppna den svenska radiokanalen. På den tiden var kanalen avstängd om nätterna. Klockan 5.30 kunde man gå ut med den första extra sändningen på svenska.

Hela informationsförmedlingen och nyhetsjobbet var annorlunda än i dag. Finska Notisbyrån FNB kablade kontinuerligt ut det senaste, men det fanns inga mobiler, inget internet som nu, inga sociala medier. Reportrar kallades in och skickades ut.

Kim Lund var stationerad i Åbo, och han skickades till Utö. Flera andra reportrar skickades till Åbo där myndigheterna hade lagt upp sin räddningscentral. Man hade också ett tätt samarbete med Viking Lines informationsansvariga.

De drog täcket över huvudet

Reportern Rolf Streng blev väckt av Sveriges Radios utrikestjänst som han tidigare hade frilansat för. Han började med att försöka nå sin pappa Nils Streng som var på kryssning med sin kusin på Silja Europa.


Silja Europa var ett av de fartyg som försökte undsätta Estonia på plats. Streng fick inte kontakt med sin pappa. Efteråt berättade pappan hur han och kusinen Nils Viking Welin hade sett de små människorna kastas runt i det rytande havet.

De gick i säng och drog täcket över öronen, det fanns inget de kunde göra, berättar Rolf Streng.

- De ville nog inte tala mycket om Estonia efteråt, de båda krigsveteranerna.

Sändning varje halvtimme

De svenska nyheterna hade en ny sändning varje halvtimme.

- Vi berättade allt vi visste, tog en andhämtningspaus och gick ut med följande sändning, minns Kerstin Häggblom.

Ganska snabbt fick de veta att det var cirka 1 000 människor ombord och så småningom började det droppa in siffror på hur många som hade räddats till Utö. Häggblom säger att det klarnade ganska snabbt att det inte hade gått bra, men att hoppet om att hitta överlevande fanns kvar.

Läs också: Fem timmar på flotten - hör Estoniaöverlevarens berättelse

- För mig sjönk det in ordentligt när arbetspasset var över och jag åkte hem. Jag såg bilderna från Utö, nakna människor invirade i filtar, döda människor, det ohyggliga vädret, stormen, regnet, säger Pia Johansson.

Vi gick på autopilot

Både Johansson och Häggblom konstaterar att de gick på autopilot under morgonpasset. Fastän båda kunde identifiera sig starkt med fartyget och stället där räddningsaktionen ägde rum säger de att människorna under de första timmarna bara var siffror. Man samlar sig och gör sitt jobb.

- Det var den vägen man snabbt fick ut informationen på den tiden - via radion, säger Häggblom.

- Det kändes viktigt att berätta vad som hade hänt, men månne inte vår arbetsuppgift ändå var bland de lättare där vi satt i den ljusa och varma nyhetsstudion, säger Pia Johansson.

Ingen krisbearbetning

Någon regelrätt krisbearbetning på redaktionen förekom inte på den tiden. Men visst diskuterade man på redaktionen. Kollegerna med småbarn var speciellt fundersamma. De funderade på hur de skulle ha reagerat? Skulle de ha vågat sig ut ur hytten med barnen? Skulle de ha drunknat? Flera sade att de aldrig åker färja mer med barnen.

- Visst har jag funderat på hur de som överlevde har klarat det. Har de repat sig efter 20 år, frågar sig Pia Johansson. För henne har Estoniakatastrofen i huvudsak blivit ett visuellt minne.

- Kanske det var efter Estonia som vi fick tillägget "den signifikanta våghöjden" i den långa väderrapporten, säger Johansson. Just på höstarna när det är mörkt kallt och stormigt kan jag få en flashback: Estonia! Och det tog en tid innan jag gick ombord på en färja igen utan att tänka till.

Har du egna minnen av Estoniakatastrofen? Dela gärna med dig i kommentarsfältet.

Mer om Estonia

Läs också