Hoppa till huvudinnehåll

Sockerfylla utan promillegräns

Foto från Mamma Mia!
Veera Railio, Mia Hafrén och Anna Hultin i Mamma Mia på Svenska Teatern Foto från Mamma Mia! Bild: Brinkhoff/ Mögenburg mamma mia!

”Är inte Sibbobisin lite tånttåger?” I Mamma Mia på Svenska Teatern balanseras orgien i glitter och sockervadd upp av godmodig tönthumor med lokalfärg och biroller som tar ut svängarna rejält. Resultatet är fartfylld feel good-underhållning, varken mer eller mindre. Och det är förstås också precis vad de flesta i publiken förväntat sig. I Mamma Mia är det nostalgitrippen som gäller, inte överraskningarna.

Återseende är nämligen nyckelordet på bägge sidorna om rampen. Tjugoåringen Sofie vill veta vem hennes far är och bjuder till mamma Donnas bestörtning in tre tänkbara pappakandidater från Donnas stormiga ungdomsår till sitt bröllop. En av dem är förstås mannen Donna aldrig glömt och återseendet sker till tonerna av välkända ABBA-låtar som varje kotte i publiken kan utantill sedan barnsben. Och lika bekant är antagligen storyn. Den som inte har sett någon av scenversionerna har sannolikt åtminstone snubblat över den stjärnspäckade filmen.

Festliga figurer i tråkig scenografi

I likhet med många musikaler idag bygger uppsättningen på ett koncept som övervakas noga, det handlar alltså om ett slags kvalitetsgranskad coverversion. Formatkonst är aldrig särdeles spännande och det första intrycket bådar inte heller gott på Svenska Teatern. Medan ett öronbedövande kompakt orkestersound fyller salongen går ridån upp för en av de fulaste scenografierna i mannaminne. Den grekiska ö där Donna driver sitt hotell har helt i enlighet med den scenbild som går igen i alla scenuppsättningar reducerats till ett par trista husmoduler mot en grällt belyst fond och lika grälla är återseendena mellan tjejkompisarna i två generationer på scenen. De är som cheerleaders på speed hela bunten.

Men i takt med att persongalleriet på scenen växer lyckas ensemblen faktiskt lägga sin egen prägel på uppsättningen. Skådespelarna tar töntigheten i det här scenspektaklet med en glad klackspark och låter det också höras och synas att alla inte är utpräglade musikalartister. De stora musik- och dansscenerna är naturligtvis proffsigt väldrillade men i Svenska Teaterns uppsättning finns gott om utrymme också för andra talanger. Det gagnar framför allt birollerna som ofta blir avväpnande festliga i den här tappningen.

Två fullfjädrade komedienner, Veera Railio och Anna Hultin, plockar poäng i rollerna som Donnas väninnor medan Kristofer Möller stryker den författande machoresenären mothårs med sin rörande tafatta gestaltning av Bill - från Sibbo... Och Riko Eklundhs Head Banger som blev bankmannen Harry efter hippieåren har förstås villa på Brändö.

Lokalfärgen sitter bra , betydligt bättre än de tvetydiga skämt och sexuella anspelningar som också smugit sig in i uppsättningen, och snart har publiken släppt alla hämningar. Ensemblen och orkestern under ledning av Kristian Nyman öser på med en oändlig rad av ABBA-hits och dansnummer i kitschigt färgsprakande utstyrslar och publiken klappar i takt och skulle antagligen helst av allt förvandla kvällen till en sing along-föreställning. Det frossas i partyglitter och sockerfylla på bägge sidorna om rampen utan tillstymmelse till vare sig skam eller promillegräns.

Medelålders behärskning och ungdomlig nerv

Det som däremot portioneras ut förbluffande sparsamt är glöden i uppsättningens romantiska stråk. Mia Hafrén gestaltar sin roll med betydligt mer återhållsamhet än kollegerna i det gamla tjejbandet. Resultatet är en berörande tolkning av ensamförsörjaren som inser att dottern är redo att kliva ut i livet på egen hand men av ungdomens vilda estraddrottning eller den vuxna kvinnans smärta och passion ser vi nog inte mycket i hennes Donna. Utpräglat sval är också uppsättningens Sam, Vallu Lukka, och det får lite konstiga konsekvenser.

Den stora konfrontationen mellan paret, byggd kring Hafréns tolkning av The Winner Takes It All, mister t.ex. mycket av sin potentiella laddning genom den fysiskt valhänta gestaltningen. Paul Garrington som ansvarar för att Phyllida Lloyds regikoncept följs i de internationella uppsättningarna har lagt ner mycket möda på att krydda de komiska scenerna med visuella gags men det är framförallt i scener som den här skådespelarna ibland hade behövt hjälp med kroppsspråket.

En som däremot behärskar förmågan att fånga intensiteten i sina scener från första stund är uppsättningen Sofie, Lineah Svärd. Hennes scennärvaro är lika övertygande som rösten och gnistan mellan Sofie och hennes pojkvän, gestaltad av en charmig Anton Häggblom, är av en helt annan storleksklass än hos dem som slutligen landar vid altaret.

Men det kanske ingen märker för då har uppsättningen redan rusat halvvägs mot den avslutande clou publiken väntat på hela kvällen, ABBA-klassikern Waterloo. I full mundering, givetvis.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje