Hoppa till huvudinnehåll

Verklig saga utan lyckligt slut

Carl Alm och Malin Olkkola i Hamlet sade det vackrare på Wasa Teater.
Carl Alm som demonisk styvpappa och Malin Olkkola som Katarina. Carl Alm och Malin Olkkola i Hamlet sade det vackrare på Wasa Teater. Bild: Wasa Teater/Frank A. Unger hamlet sade det vackrare

I ett cirkustält på Wasa Teater får vi träffa tre ungdomar med varsin trasig historia. Det blir en mörk saga som kommer direkt från verkligheten. Tyvärr.

Hamlet sade det vackrare är inte bara namnet på en diktsamling av Henry Parland, nu är det också namnet på en ny pjäs på Wasa Teater. Det är ingen munter föreställning trots sin cirkusinramning. Manuset, skrivet av Harriet Abrahamsson och Paul Olin, som också regisserat, är skrivet efter samtal och dramaövningar med omhändertagna ungdomar på Lagmansgården i Pedersöre.

I föreställningen kommer tre ungdomar till något som skulle kunna vara Lagmansgården men i Wasa Teaters Magasinet istället är en cirkus, åtminstone ser det ut som en cirkus, både i scenografin (av Nina Silfverberg och Jeremy Crotts) och kostymen (Nina Silfverberg). Och det är förstås en roligare miljö än ett skolhem.

De tre ungdomarna har alla ett tungt bagage med sig, Katarina (Malin Olkkola) vars styvfar har förgripit sig på henne i många år, Macke (Per Ehrström) som kommer från ett hem av supande och så Volodja (Jakob Johansson) som kommit till Finland med sin bror som i sin tur blivit omhändertagen på annat håll.

I tillbakablickar får vi veta mer om deras bakgrund, här kommer deras gamla demoner, ofta den egna familjen, tillbaka just som demoner med obehagliga och groteska masker (skickligt planerade av Anna Vesterback). Katarinas styvfar är iklädd en förvriden enhörningsmask som beskriver övergreppen på henne på ett sätt som fungerar bra, och som verkligen känns i magen.

Cirkusmiljön bra kontrast

Cirkussammanhanget kan vid första anblick verka något märkligt, men ger ett mervärde. Övergången till de absurda demonmaskerna blir inte lika absurd i cirkusmiljön, och kontrasten mellan cirkusens vanligtvis glada stämning och den stämning som finns i pjäsen förstärker bara hemskheterna. Liknelsen mellan kontakten med myndigheter och cirkuskonster är inte heller långsökt.

Och trots de mörka temana så får publiken andningshål och skratten kommer emellanåt, utan att allvaret försvinner. Men det finns förstås mer och mindre lämpliga saker att skratta åt, och när man från scenen tar för givet att ingen i publiken skär sig, som pjäsens Katarina, ”Eller?”, och möts av samma publiks skratt så tar det emot i mig. Hamlet sade det vackrare ska framförallt vara en turnépjäs som ska ut till gymnasier, och där (och för den delen också i fredagens premiärpublik) kan det mycket väl finnas någon i publiken som skär sig. Visst måste man kunna skratta också åt hemskheter, men att bli skrattad åt är något annat.

Musiken i föreställningen (av Stefan Backas) flyter på fint och förstärker stämningarna. Ibland tar den huvudrollen och blir medryckande, ofta håller den sig i bakgrunden och gör pjäsen än mer till en sammanhållen helhet, detta trots de många ombyten som de fyra skådespelarna genomför på scenen, totalt spelar de kring tjugo roller tillsammans.

Som kvällens ciceron fungerar cirkusdirektören (Carl Alm), som hängivet hänvisar till Hamlet pjäsen igenom, en referens som i slutet når sin höjdpunkt och där vi som publik också får en strimma hopp att ta med oss hem från den föreställning som i övrigt mest fått oss att önska att det här faktiskt var en saga, och inte något hämtat ur verkligheten.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje