Hoppa till huvudinnehåll

Med Esplanaden som utkikspunkt

Foto från Esplanaden
Simon Häger och Julia Högnabba som bankfröknar i Esplanaden Foto från Esplanaden Bild: Cata Portin julia högnabba

Hundra år är en kort tid. I Joakim Groths collagepjäs Esplanaden, baserad på texter av Helsingforsförfattare verksamma under det förra seklets första årtionden, träder en fullt igenkännbar tidsbild fram under texternas patina.

I den finlandssvenska litteraturhistorien betraktades 1910-talet länge som dagdrivarnas decennium, en gruppbeteckning för en generation manliga författare som i huvudsak fångade tidsandan via urbana och desillusionerade flanörsgestalter ur sin egen krets, det krympande svenskspråkiga borgarskapet i tidens Helsingfors. Men tidens litteratur rymde naturligtvis också andra schatteringar. Många av tidens kvinnliga författare t.ex. engagerade sig kraftigt i samhällsdebatten med helt andra infallsvinklar än männen.

I Esplanaden på Svenska Teaterns Amos-scen stiger mångstämmigheten nu fram ur ett dramatiserat textcollage där tidens litterära gestalter möter varandra i nya arrangemang, Groth har framför allt botaniserat bland texter som få läsare av i dag känner till.

Manliga chauvinister och idealister

I fönsterrutorna bakom Amos-scenen öppnar sig vyn mot Esplanadparken, en miljö som vid tiden för förra sekelskiftet inte bara var stadens nav utan också den sociala arena där stadsbornas interna hackordning manifesterades och upprätthölls. I de här kvarterens borgerliga salonger och nöjesetablissemang rörde sig dagdrivarförfattarnas protagonister med självklar hemortsrätt men också plågsamt medvetna om hur litet deras revir var i en stad och värld stadd i förändring.

Eller för att uttrycka det med Birger Dahls ord ur Ture Jansons Knock me down: ” Jag längtar hvarken till Stockholm, Berlin eller Paris. Inte det ringaste! Men jag önskar, att jag kunde trifvas här.”

Birger och hans desillusionerade kamrater går igen också i Esplanaden men genom att korsklippa scener och sammanföra gestalter också ur bl.a. Gunnar Alléens , Henning Söderhjelms och Guss Mattssons texter tecknar Groth en tidsbild som vid sidan av håglösheten och känslan av att tillhöra en förlorad generation också rymmer andra strömningar.

I Svenska Teaterns uppsättning dras strategierna upp både för erotiska erövringar och socialdemokratins frammarsch när Alléens mulliga mansgrisar flimrar förbi sida vid sida med klarögda idealister och försiktiga framstegsmän. Och tonvikten ligger förstås uttryckligen på män... Hos epokens manliga författare är kvinnan sällan något annat än ett objekt som antingen åtrås, föraktas eller idealiseras på avstånd och i Esplanadens första hälft firar den manliga aningslösheten ofta triumfer samtidigt som en del av de kvinnliga gestalternas hållning låter oss ana de växande sprickorna i patriarkatets fogar.

Det är också den hälften som fungerar bäst. Med ett grepp som blandar frodiga karikatyrer med finmejslad satir trollar ensemblen fram en bild av epoken som både roar , förskräcker och förför. Samtidigt som uppsättningen raljerar över attityderna frossar den nämligen också i tidsmarkörer som ofta får staden att framstå i nostalgiskt skimmer, ett tjusigt Helsingfors där linnedukarna gnistrar under kristallkronorna och droskorna i gatubilden fått sällskap av glänsande automobiler.

Tidspastischerna är ofta läckra men de bäddar samtidigt för problem när uppsättningens fokus förskjuts från Esplanadens solsida till stadens utkanter.

Högstämt patos och teatermisär

I Esplanaden får bl.a. Karin Smirnoff, Sigrid Backman och Elvira Willman ge röst åt de gestalter vi möter under föreställningens senare hälft. Med sitt engagemang i sociala missförhållanden och ojämlikheter skildrade de staden ur ett perspektiv som inte hade mycket gemensamt med de manliga kollegernas.

Perspektivbytet är välkommet – men tyvärr fungerar det inte alls i den här uppsättningen. När det blandade sällskapet av husvilla tiggare, politiskt medvetna arbetare och ensamstående marginaliserade mödrar intar scenen framstår uppsättningens tids- och klassmarkörer enbart som naiva klichéer, utan förankring i någon annan verklighet än den borgerliga teaterns.

Aldrig har steget mellan Esplanaden och trähuskåkarna i de rivna Rödbergskvarteren känts så här långt.

Det ska kanske inte uppsättningen ensam belastas för. Texternas högstämda patos har svårt att nå fram till en publik av i dag men en stramare bearbetning hade sannolikt avlägsnat en del av hindren.

Igenkännbar tidsanda

Som uppsättning är Esplanaden alltså ställvis både problematisk och irriterande men samtidigt är det fascinerande att följa vilka iakttagelser Groth och ensemblen lyfter fram ur de lätt patinerade texterna. Som enskilda verk har en del av dem onekligen förlorat sin fräschör men samlade så här förmedlar de ofta en förbluffande igenkännbar tidsanda.

Fascinationen över tekniska innovationer, språkdebatter med låsta positioner, oron över kapitalismens framfart, de växande sociala klyftorna, populistiska rörelser och det världspolitiska läget. Vilsenhet och misstro mot traditionella påverkningsmöjligheter - visst låter det sorgligt bekant?

Och hur var det nu med kvinnosynen, egentligen? Tja, ingen kallar väl oss ’frökapslar’ längre men låter tonårsjargongens ’hora’ bättre?

Hundra år är en försvinnade kort tid. Här sitter vi fortfarande – eller åter – och längtar efter att nya tider ska randas.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje