Hoppa till huvudinnehåll

Mat och politik

Josef Stalin Sovjetunionens ledare under åren 1924 fram till sin död 1953.
Josef Stalin Sovjetunionens ledare under åren 1924 fram till sin död 1953. Josef Stalin Sovjetunionens ledare under åren 1924 fram till sin död 1953. Bild: Wikipedia sovjet

Stalin ville göra ätandet till en politisk handling. I DDR uppfann man nya namn på den västerländskt klingande pizzan och hotdoggen. I Bulgarien var bananen en sällan skådad gäst i matvaruaffären.

Den amerikanska matskribenten Anya von Bremzen växte upp i Sovjet på 60- och 70-talet. Hennes barndom präglades av matbrist och drömmar om tuggummi och andra västvaror man med pengar och lite tur kunde komma över. Hon hade bland annat en klasskompis som var ambassadörsdotter och en morfar som var krigshjälte, vilket bidrog till att sällsynta matvaror kunde dyka upp på det von Bremzenska middagsbordet.

Men i övrigt rådde det brist på det mesta. Chrusjtjovs misslyckade lantbrukspolitik och Breznjevs byråkratisering av det sovjetiska samhället tömde hyllorna på kött och grönsaker och tvingade folket att improvisera eller idka självhushållning.

Ändå hade den ryska matkulturen stolta traditioner. Människorna fortsatte att drömma om bättre tider, om tårtor, piroger, lax och stör, trots att Stalin försökt göra ätandet till en politisk handling. Kvinnorna skulle jobba, maten tillredas i stora centralkök. I Sovjet förlorade man all aktning för maten, när den reducerades till ett nödvändigt bränsle för den arbetande människan.

Matminnen

I början av 70-talet emigrerade Anya von Bremzen med sin mamma till USA. Matminnena från Sovjet tog hon med sig, liksom drömmen om den stolta ryska matkulturen. För Stalin lyckades inte utrota det ryska köket. Matminnena var starkare än den politiska viljan. I USA skulle Anya von Bremzen bli konsertpianist, men istället hann minnena upp henne och tvingade henne att återvända till de rykande grytorna och bakverken som hennes äldre släktingar talat så lyriskt om.

Anya blev inte musiker. Hon blev en av världens främsta matskribenter. Det goda sovjetiska köket är en hälsosam påminnelse om vilken makt maten har. Härskare kan använda den för sina egna syften genom att strypa och begränsa tillförelsen, men matminnena kan de sällan rå på, vilket Anya von Bremzen med stor tydlighet påvisar. Det ryska köket överlevde Stalin och motstod många politiska omvälvningar.

Matbrist

Ändå är vi långt ifrån en rättvisare fördelning av våra matresurser. På regeringsnivå har nationer enats om att maten är en mänsklig rättighet som inte får användas som en politisk eller ekonomisk påtryckningsmetod. Trots goda intentioner fortsätter förödelsen. Handelsembargon, matsvinn, krig, felslagna skördar och en allmän vanvördnad bidrar till hungersnöd i världen. Fortfarande har maten en politisk laddning, men Stalins makfullkomliga syn på maten som ett simpelt bränsle har vi ändå sluppit. I det forna DDR äter man pizza och hotdog istället för Krusta och Ketwurst. Också bananerna har blivit vardag i Bulgarien, kanske ett litet steg mot ett rättvisare samhälle?

Säsongens första Lasso handlar om mat och politik. Danska mataktivisten Selina Juul försöker stoppa det globala matsvinnet på 30 % genom att uppmana folk att ändra på sina konsumtionsvanor. Emma Rönnholm gör konst av mat, medan sångaren Stefan Sundström lever som han lär, på landet omgiven av grödor och kreatur.

Se sändningen här.

Läs också:
Det goda sovjetiska köket

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje