Hoppa till huvudinnehåll

Rakbladet gav kontroll

Bild: X3M/Johanna Lindh catariina salo

Jag sitter länge och trycker rakbladet mot min underarm, utan att riktigt veta vad jag ska göra. Kommer jag att våga dra ett snitt? Hur kommer det att kännas? Till sist tar den inre ångesten över och med rödgråtna ögon och plufsigt ansikte där tårarna redan torkat till saltstrilar mot kinden, gör jag mitt första snitt.

Det är inte speciellt djupt. Inte speciellt långt. Inte ens längsmed armen, så där som jag läst att man måste göra om man faktiskt vill dö.

Jag vill inte dö. Det är inte frågan om det, även om jag ibland tycker att ångesten känns för vidsträckt och enorm att klara av. Men jag vill inte dö, jag vill bara kunna kontrollera min smärta.

Så här tänkte och kände jag när jag var 15. I flera år efter det experimenterade jag då och då med att skära mig på underarmarna och låren. Jag försökte alltid noga gömma mina sår, men i stillhet hoppades jag kanske att någon ändå skulle ha lagt märke till dem och ställt den där enkla frågan "hur mår du". När ens inre är i uppror och inget riktigt verkar vettigt, är det lugnande att veta att handling har verkan - ett sår i armen kommer att blöda. Kontrollen av att kunna få till det i praktiken och kunna koncentrera hela sin ångest på att ha ont och blöda, ger en konstig stillhet i själen.

Nu, nästan 20 år senare, kan jag ännu inte helt och hållet sätta fingret på vad det var som fick mig att känna en sådan alltomfattande ångest och sorg att jag inte hittade någon annan utväg än att kanalisera den i snitt längs armen. Men jag förstår mitt 15-åriga jag, jag ser hur smärtan hjälpte.

Svenska Yle kan vi nu läsa att självskadebeteendet bland österbottniska ungdomar ökar. Samtidigt som jag inte är säker på om det faktiskt ökar, eller om det bara kommit till ytan nu, är jag inte alls förvånad. Det är svårt att vara ung och det är ännu svårare att vara ung med ångest. Sådant syns inte alltid utanpå och det är svårt att veta vart man ska vända sig. Att sedan bli synad i sina rop på hjälp kan vara det sista en ungdom behöver, vilket ofta händer på små orter (till exempel i Österbotten).

Skolhälsovårdaren är kanske bästa kompisens mamma, läkaren är en annan kompis förälder. Byaskvallret är vanligt, ser någon att du går in till psykologen eller kuratorn börjar man viska. Så var det i alla fall i min ungdom, jag skulle vara mycket förvånad om allt vänt sig totalt till det bättre i dag.

Hur ska vi handskas med ungdomarna som skadar sig själva? Det känns självklart: vi måste naturligtvis ingripa innan det går så långt att en ungdom slår sönder en rakhyvel och plockar ut det sylvassa bladet och sedan kontrollerat ser sitt eget blod droppa på badrumsgolvet.

Hur ska vi ingripa om vi inte ser det? Vi måste visa att det är okej att må dåligt, att det inte är konstigt, att det inte är något man tisslar och tasslar om.

Vi som vuxna individer måste våga prata om psykisk ohälsa, adressera saker normalt och utan chocktillstånd eller nedlåtande medlidande. Och för Guds skull, vi måste satsa mera pengar på förebyggande verksamhet för barn och unga - hitta problemen tidigt så vi kan fixa dem i tid. Annars har vi en halv generation deprimerade vuxna om ett par decennium.

Fast det har vi ju i och för sig redan. Hur många av oss skadar inte sig själva på ett eller annat sätt? Alkohol, droger, hetsätning, sex - allt kan vara mer eller mindre kontrollerade former av skadebeteende. Vi mår inte bra och vår framtid ser tyvärr inte särskilt ljus ut. Men det är ändå viktigt att vi pratar om det, att vi inte gömmer oss och drar ett skynke över alla våra upplevelser och känslor. Vi måste hjälpa varandra.