Hoppa till huvudinnehåll

Skratt är inte synonymt med lycka

Eva kela med dotter
Eva Kela tillsammans med sin dotter. Eva kela med dotter Bild: Yle eva kela

Bara för att man skrattar högst innebär det inte att man är lyckligast. Bara för att man verkar lycklig så upplever man kanske inte sig ändå som lyckad. Bara för att man när som helst kan dra en direktsändning i tv betyder det inte att man inte är rädd.

Ändå tror folk det och behandlar en därefter: kallt, kaxigt och krävande. ”Fragile”-lappar borde klistras i pannan på de känsliga så omgivningen skulle ta det mera varsamt och för att de känsliga själva skulle minnas det när de ser sig i spegeln.

Eva har en tunn hud men skrattar en till tinnitus. Hon talar om sin ångest på samma sätt som andra beskriver hur de tvättar bilen. De som bara tvättar bilar istället för att dela sin oro tror kanske inte på henne. Öppenheten tär ibland på trovärdigheten men har man tänkt och känt igenom sin story många gånger så är det inte lika laddat som en 20-årig hemlighet. Men inte mindre sann eller sorglig för det.

Ångesten är en folksjudom

Nu menar jag inte trycket över bröstet när du har misslyckats på jobbet, käkat upp en hel chokladplatta på en gång eller tömt kontot efter en kväll på krogen. Jag menar den ångest som uppkommer utan att man nödvändigtvis gjort något men som snor all ens kraft och fokus under en lång tid. Den ångest som inte låter sig distraheras och som stänger livsglädjen ute. Många hittar strategier som lättar på trycket för en stund: sprit, tabletter, konsumtion, sex, jobb…trixen är många.

Ibland har ångesten en orsak i en yttre händelse eller upplevelse men många gånger är det också ett tecken på att man inte tar sin känslighet och sina gränser på allvar. Man är som en emotionell diabetiker som både vägrar insulin och regelbundna matvanor och då går det på tok.

I Finland har det inte funnits så mycket utrymme för känslighet de senaste hundra åren. Fattigdom och krig har inte precis givit folk utrymme för att känna efter och färdas försiktigt. Tvärtom så har allt detta varit tecken på svaghet. Att dölja och dämpa sin känslighet med sprit har däremot inte upplevts som svaghet fast det är det svagaste av allt fegt. Generationer och släkter har supit sönder sig själva och sina familjer istället för att bejaka sin känslighet och söka famn och hjälp. Det är märkligt.

Men hur botar man en folksjukdom?

Man kunde ju prova med att börja från början och lära barnen att uttrycka sina känslor och finnas där när de väl vågar. Lära dem att se känsligheten som en gåva och inte som en svaghet. Men för att lära andra måste man kunna själv. Kan du?

Jag kan ganska bra men jag är rädd att missa mina barns känslighet på samma sätt som Evas omvärld missade hennes för att hon verkade så tvärtom.

Det finns många nyanser av tunn hud nämligen.

Text: Maria Sundblom-Lindberg
präst, parterapeut och programledare för Cirkus Familj onsdagar och söndagar i Yle Fem eller på Arenan.

Läs fler artiklar ur programserien:
Att förlora ett barn
Saknar sprallismorsan och skrattmamman
Fem tips för bättre parförhållande

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP