Hoppa till huvudinnehåll

Empati i raketregn

Nomika Zion bosat i Israel talar för fred
Nomika Zion bosat i Israel talar för fred Bild: Yle/ Nanette Forsström nomika zion

Israeliska Nomika Zion har levt hela sitt liv under en pågående konflikt. I fjorton år har hon utstått raketregnet från Gazaremsan i sin hemstad Sderot. Ändå väljer hon en annan väg än majoriteten av sina landsmän – istället för hat väljer hon dialog, istället för krig talar hon för fred och ett slut på blockaden av Gaza. Men allt har sitt pris.

- Att uttrycka empati för palestinierna var så gott som en inbjudan till avrättning under det senaste kriget, konstaterar Nomika Zion.

Enligt Zion har klimatet blivit hårdare för både palestinier och israeliska oliktänkare, och hatretoriken och våldsamheterna har trappats upp.

Jag vill inte bo i en stad där det är ok att säga död åt araberna, men inte tala för fred. Vad har hänt med demokratin i det här landet?

- Jag vill inte bo i en stad där det är ok att säga död åt araberna, men inte tala för fred. Vad har hänt med demokratin i det här landet?, frågar hon sig.

Under konstant hot

Zion bor i en urban kibbutz (israeliskt kollektivt samhälle) i centrum av Sderot, och hör till gräsrotsrörelsen Other Voice, som arbetar för en fredlig lösning i Israel-Palestina -konflikten genom en dialog med palestinierna.

Trots empatin för Gazaborna, finns det en sak som Zion inte längre har någon som helst förståelse för: raketerna från Gazaremsan.

- När du hör raketlarmet har du 10-15 sekunder på dig att söka skydd. Som förälder med fler än ett barn i bilen måste du välja – vilket barn räddar du först? Du vet aldrig hur det kommer att gå just den här gången, beskriver Zion.

Hon beräknar att ungefär 40 Hamas-raketer har landat i Sderot under konfliktens värsta dagar, och totalt uppemot tiotusen. I början var de så kallade quassam-raketerna rätt primitiva, men under årens lopp har de fått en längre räckvidd och blivit mer träffsäkra.

Från det ena kriget till det andra

Enligt Zion var förhållandet mellan Gaza- och Sderotborna före den första palestinska intifadan (upproret) år 1987 gott. Handelsrelationerna var livliga, folk åkte på strandsemester till Gaza och man hade vänner från den andra sidan. Allting förändrades ändå efter den andra intifadan år 2000. Sedan dess har Hamas-raketerna haglat från Gazaremsan, och träffat bland annat Zions grannes hus.

- Livet i Israel går från ett krig till ett annat. Alla milstolpar i mitt liv är olika krig, jag har alltid levt uppslukad av våld. Försök föreställa dig hur det formar dig och dina känslor! Alla de här 47 åren av ockupation har lämnat djupa spår i det israeliska samhället.

Zion beskriver det senaste kriget i Gaza, där drygt 2100 palestinier och 70 israeler dödades, som fruktansvärt, och säger att Israel bröt mot alla moraliska regler. I Sderot, som ligger bara några kilometer från krigsskådeplatsen gränsen till Gaza, syns de hårdare attityderna tydligt.

- Sderot brukade vara en tolerant stad, men nuförtiden höjs det allt mer extrema röster härifrån. När man upprepar samma mantra om och om igen låter det med tiden berättigat.

Cinema Sderot

Nomika Zion berättar om hur israeler vallfärdade till Sderot under sommarens offensiv, och följde med kriget från en kulle med utsikt över Gaza. Publiken hurrade och dansade då bomberna föll.

- Det var precis som om de hade tittat på film. Jag kan inte förstå det – själv känner jag aldrig ett behov av att hämnas. Det här görs inte i mitt namn, och inte för min säkerhet.

Enligt Zion ser israelerna numera freden som deras fiende, och det råder en så stark enighet om att den militanta vägen är den enda rätta, att inga motargument hörsammas. I de flesta israelers ögon är palestinierna terrorister, menar Zion, och de ser dem inte längre som människor. Det händer då man inte längre kommer i kontakt med varandra, och det leder till en ond cirkel av hat och våld.

- Vi vill se Gazaborna som våra grannar, och skapa ett förhållande till dem. Vi vill öppna en mänsklig kommunikationskanal för att skapa fred.

Vi föder barn bara för att skicka ut dem i krig. Vad är det för en framtid?

I ett krig är den enklaste lösningen att tänka i svart och vitt, och hata motparten. För Zion som själv lever under hot, har bekanta som strider i den israeliska armén, och samtidigt oroar sig för sina palestinska vänner i Gaza, är det ändå mer komplicerat. Hennes röst bryts när hon beskriver ett brev, där en bekant tonårig flicka i Gaza skrev om hur hennes vän nyss hade blivit dödad framför hennes ögon.

- Hon avslutade sitt brev med versaler: NI MÅSTE HJÄLPA OSS, FÖRSTÅR NI INTE ATT VI OCKSÅ ÄR MÄNNISKOR!! Att tänka på det här samtidigt som man själv lever i rädsla och oro både för sig själv och andra äter upp dig inifrån.

Israeliska ungdomar också offer

Zion poängterar att också de israeliska soldaterna är offer i den pågående konflikten. I 20-årsåldern tvingas de ut i sitt första krig, och upplever saker ingen borde behöva i en väldigt ung ålder. Många inser först långt senare vad det är de har gjort, och har svårt att leva med insikterna.

- Vi föder barn bara för att skicka ut dem i krig. Vad är det för en framtid? Vi kan inte acceptera det här längre, efter allt det här våldet. Den ända vägen ut är dialog och förhandlingar med Hamas. Men jag ger inte mycket för vår egen regering – trycket måste komma utifrån, säger Nomika Zion.

Om skribenten

Nanette-Marie Forsström är volontär inom ramarna för det internationella människorättsprogrammet EAPPI, som i Finland koordineras av Kyrkans Utlandshjälp. De åsikter som EAPPI-volontärerna framför är personliga och representerar inte nödvändigtvis värdorganisationens (Kyrkans Utlandshjälp) ståndpunkt.