Hoppa till huvudinnehåll

A Most Wanted Man – en film man verkligen vill ha

Philip Seymour Hoffman
En man och hans arbete. Philip Seymour Hoffman gör en stark insats i "A Most Wanted Man" - filmen som kom att bli hans sista. Philip Seymour Hoffman philip seymour hoffman

John Le Carrés spionhistorier har ofta filmatiserats. Med varierande framgång. Ibland är de mer spännande, ibland mindre. Ofta är de eleganta, nästan alltid välspelade. Nu kommer en som levererar på alla fronter.

Filmen inleds med texter om ett välkänt terrordåd projicerade mot en stenpir som slickas av salta vågor. Det är fuktigt, mörkt och hotfullt. Upp ur detta smutsiga vatten kravlar småningom en skäggig man som uppenbarligen inte vill bli sedd. Inte av någon.

Platsen är Hamburg, mannen heter Issa (Grigoriy Dobrygin). Vem han är, varifrån han kommer eller vart han är på väg förblir länge oklart. Vi vet bara att han i sin ficka har han ett brev med namnet på en bankchef han kommit för att träffa. Frågan är om Tommy Brue (Willem Dafoe) vill träffa honom?

Det dröjer inte länge innan Issa fastnar på spionradarn. Hans utseende är misstänkt och han beter sig underligt. Inledningsvis är det framförallt spionchefen Günther Bachmann (Philip seymour Hoffman) som vädrar morgonluft – kan Issa leda honom vidare mot de riktigt stora fiskarna?

Men får Günther följa upp spåret i fred eller kommer hans chefer att lägga sig i? Vad vill hans amerikanska kolleger och vad skall han ta sig till med den vänsterradikala humanistadvokat (Rachel McAdams) som tagit Issa under sina vingars beskydd?

Många frågor i snygg form

”A Most Wanted Man” är Anton Corbijns tredje spelfilm och man kan inte annat än glädja sig åt att superfotografen och musikvideovirtuosen nu verkar satsa på just filmen som uttrycksform. Han har helt enkelt en suverän känsla för bilder och stämningar.

I debutfilmen ”Control” (2007) laborerade han med det svartvita formatet på ett sätt som fick den filmen att fastna på näthinnan. Och nu gör han det igen. Men denna gång med sunkiga, grådaskiga färger.

Och det är inte bara färgerna som smeker ens öga, det gör även formerna. Sällan har betongkolosser från en svunnen era sett så symmetriskt snygga ut. Sällan har rader av lysrör i trista kontor fått en att titta intresserat på de mönster som bildas. I Corbijns händer blir denna Kafkaaktigt labyrintiska stadsbild snygg i all sin fulhet.

Väldigt välspelat

Fördelen med Corbijn är inte bara det visuella greppet, han får även ut mycket av sina skådespelare. Och då talar vi inte bara om Philip Seymour Hoffman utan om hela gardet. Grigoriy Dobrygin som gestaltar den plågade Issa ser man gärna igen och Robin Wright blir bara bättre med åren.

Men även om vi inte talar bara om Philip Seymour Hoffman så måste vi ändå tala om honom. Det faktum att "A Most Wanted Man" kom att bli hans sista film påverkar naturligtvis ens upplevelse. Man fokuserar automatiskt extra mycket på hans hållning och hans blick, fäster sig vid och dubbelanalyserar replikerna han yttrar.

Hans Günther är en desillusionerad man som inte verkar ha något liv utanför arbetstid. En man som går helt upp i den uppgift han gått in för. En man som är perfektionist i sitt yrke, men som är medveten om att han missköter sig själv.

Inte underligt att en känsla av obehag blandar sig med känslan av sorg över att inte kunna se fram emot fler rolltolkningar från hans sida. När han i "A Most Wanted Man" går ut ur bild för sista gången är det just det - sista gången.

Svagheter?

Formen är således snygg och skådespelarna i högform. Finns det då något att anmärka på? Åtminstone inte tempot som är underbart långsamt på ett gastkramande sätt. Man hinner med i svängarna, man hinner känna både med och för dramats huvudpersoner.

Åtminstone inte manuset (signerat Andrew Bovell) som gör det möjligt för en att hinna med i svängarna och lära känna personerna så pass bra att man bryr sig om vad som händer med dem. Något som ofta kan vara en bristvara i politiska thrillers.

Så nej, några större svagheter finns inte. Möjligen kan man störas av att ingen i Hamburg verka tala tyska eller att man missar att utnyttja den tyske skådisen Daniel Brühls potential.

Men helt klart är att man inte skall gå och se denna spionhistoria i hopp om att få ett actionspäckat paket med explosioner, häftiga vapen, tortyr och politiska konspirationsteorier i långa banor.

Detta är ett vardagligare inslag i genren – en variant med en högst universell fråga i grunden: kan det bli något gott av det som varit ont? Är en liten gnutta ondska berättigad om man med hjälp av den kan åstadkomma mycket gott?

Läs också