Hoppa till huvudinnehåll

Robban provar smärta i dansförpackning

Tänk att gå till jobbet varje dag med smärta. Att sätta sig över smärtan och på något magiskt sätt få fram ett leende trots att det gör ont. Hela tiden.

Smärta och idrott hör ihop. Skadad och borta ett tag för att sedan komma tillbaka. Men vad om idrotten inte ”bara” är en hobby, utan också ens yrke? Vad om den idrotten du utövar hela tiden är förknippad med ett visst mått av smärta? Att uthärda detta är något jag aldrig lyckats förstå.

Kanske dags för ett erkännande. Jag har en mycket låg smärttröskel. Jag är just en sådan som tar en tablett direkt om huvudvärken kommer krypande. En sådan som tycker att ett getingstick är kanske det värsta som finns. En förkylning är så pass allvarligt att jag liksom slutar fungera helt. Sedan finns det de som bara klarar av det här med att ha ont.

Eemu Äikiö

balettdansaren eemu äikiö
Eemu Äikiö. balettdansaren eemu äikiö Bild: Finlands Nationalbalett/Sakari Viika eemu äikiö

Eemu Äikiö har dansat sedan han var 3 år. Vi träffas i en av Operans uppvärmningssalar. Jag vill försöka förstå hur balettdansare klarar av att hantera smärta och vad som driver dem att fortsätta dansa trots att det gör ont. Vi sätter oss på golvet. Jag går ned lagom stelt och det knakar till i knäna som utsatts för både det ena och det andra på fotbollsplaner genom åren. Eemu sätter sig ned, i split.

– Visst gör det ont. Jag har själv haft problem med ryggen och ett så kallat hopparknä.

33-års dansande har satt sina spår i Eemus kropp. I grunden handlar det om att balett egentligen inte är ett naturligt sätt att röra sig på. Eemu fortsätter med att berätta att baletten eftersträvar på gränsen till övernaturliga poser som vi ju vanligtvis inte gör.

– Men jag har ju vant mig vid smärtan och känner min kropp. Jag vet när jag skall gå på lite mindre låga och när jag skall gå för fullt.

Mitt livs första balettimme

Från uppvärmningen tar vi oss mot den stora övningssalen. Längs med korridorerna finns det dansare utspridda lite överallt. Det stretchas mot väggar, värms upp vid speglar och hoppas lite här och där. Det som slår mig, är att alla ler. Smärtan, som ju är vardag för dansarna, till trots ser alla glada ut.

– Vi har en så bra atmosfär och sitter ju liksom i samma båt, förklarar Eemu.

Inne i övningssalen träffar vi balettmästare Jarmo Rastas. Det är han som skall leda timmen där jag nu ska få vara med. Han tar emot mig med ett leende.

– Balett är underbart! Jag har hållit på med detta så länge och jag njuter.

Salen fylls av dansare. I ett försök att smälta in har jag för dagen klätt mig i löpartights och huvtröja. En plan som inte alls visade sig fungera. Det och faktumet att jag såklart inte alls kan dansa.

När uppvärmningen börjar placeras jag mellan Eemu och Mai Komori. Mai är från Japan och uppvisar en imponerande vighet. De här två dansarna kommer att leda mig genom mitt livs första balettimme. Så börjar musiken spela. Underbar musik från klassens egen pianist. Jarmo intar en position mitt på golvet och med sin djupa bullrande stämma sjunger han med i låtarna.

Uppvärmningen blir föreställning

Balettdansösen Mai Komori
Mai Komori. Balettdansösen Mai Komori Bild: Finlands nationalbalett/Sakari Viika ur bella figura jiří kylián: bella figura kuvassa mai komori

– Tadam, one, two, number 3 and a one, back with left, tadam.

Jarmos instruktioner blandas dessutom med några franska uttryck. Vissa av dansarna knäpper händerna framför sig, klappar i händerna och tecknar med fingrarna.

– Det är för att visualisera stegen, berättar Mai som ser min förvirring.

Jag gör mitt bästa att hänga med. Både Mai och Eemu hjälper mig så gott de kan. Jag är säkert inte den enklaste nybörjaren. Frågan är om man alls ens kan börja med balett vid 37-års ålder. Samtidigt börjar jag förstå vad Eemu menade med atmosfären hos dansarna. Ingen skrattar åt mig, alla vill hjälpa. Nåja, ett och annat litet skratt kommer det kanske när jag försöker mig på att snurra lite.

– Vi vänjer oss vid smärtan och passionen får oss att fortsätta, berättar Mai.

Mai kommer från Japan och har precis kommit tillbaka till baletten efter en skadepaus. En fraktur i foten tvingade henne att vila i tre månader. Nu är hon tillbaka och hon formligen svävar fram i salen. Upp på tå och hoppar högt över golvet.

Likt de flesta andra började hon dansa vid mycket unga år. Redan från första början brottades hon med att det gör ont att dansa balett. Men njutningen av dansen, passionen och viljan att få uttrycka sig gjorde att hon fortsatte.

Pratstunden med Mai gav mig en välbehövlig paus. Svetten forsar fram. Jarmo kommer fram, ler och kastar berömmande ord åt mig. Dags att övergå till hoppuppvärmning. Dags för mig att lämna golvet. Uppvärmningen förvandlas till en föreställning för mig. Jag står i ett hörn, invid pianisten och bara stirrar. Fullständigt uppslukad av vad som pågår framför mig.

Mera smärta i Efter Nio, måndagen den 13 oktober kl. 21.00 i Yle Fem och på Arenan.