Hoppa till huvudinnehåll

Hallonbåtsflyktingen – bra eller huono?

Hallonbåtsflyktingen - Vadelmavenepakolainen
Det glada Sverige. Finske Mikko Virtanen (Jonas Karlsson) är övertygad om att han skulle må bättre om han bara fick vara svensk. Hallonbåtsflyktingen - Vadelmavenepakolainen hallonbåtsflyktingen - vadelmavenepakolainen

Boken blev en hit. Teaterversionerna gick bra. Men hur är det med filmatiseringen av historien om finnen som drömmer om att bli svensk? Hur växte den fram och vad tycker de finländska och svenska kritikerna om resultatet?

Låt oss börja med en resumé. År 1997 semestrade Miika Nousiainen i Thailand och kom då att iaktta några svenska familjer. Med stigande intresse tyckte han sig urskilja ett fascinerande mönster.

Alla hade två barn - en pojke och en flicka. Alla var vackert brunbrända. Alla samtalade hövligt med varandra. Alla lät sig väl smaka av de exotiska rätterna – oberoende av ålder.

Och när det började närma sig läggdags för de yngre räckte det att föräldrarna påpekade detta så drog sig barnen tillbaka till rummen.

I den stunden föddes idén till berättelsen om Mikko Virtanen som hela sitt liv drömt om Sverige. Om folkhemmet där man tar hand om varandra, där man konverserar artigt och alla är allmänt glada och lyckliga och vackra.

Boken - en framgångshistoria

Tio år efter Nousiainens Thailandsresa utkom boken och blev en veritabel succé. 100 000 exemplarsgränsen passerades på finska och bara ett par år senare utom den i svensk översättning.

När författaren intervjuades i "Kirjamaa" den 28 november 2007 fick han naturligtvis berätta vad som egentligen är så bra med Sverige och vilket hans första Sverigeminne är. Teman han antagligen haft anledning att återkomma till ett antal gånger under de gångna sju åren.

Det är ju ingalunda ovanligt att litterära framgångar filmatiseras – speciellt inte i Finland – men i det här fallet hade rättigheterna de facto sålts redan när texten enbart förelåg som manus.

Den som nappat på idén var producenten Ilkka Matila som inte bara insåg textens filmatiska potential utan som tack vare sitt arbete med den nyss avslutade svenskfinska produktionen "Den bästa av mödrar" (2005) dessutom hade en förkärlek för tematiken.

Temat intresserade således, men det stod genast klart att det inte skulle bli någon tungsint historia av det hela. Resolut lyfte man ut de mörkare stråken i Nousiainens berättelse och de svenska manusförfattarna Daniel Karlsson och Erik Ahrnbom satsade istället på att skapa en renodlad komedi.

I det skedet var regissören Leif Lindblom redan inkopplad. Med sin sverigefinska bakgrund var han som klippt och skuren för historien om finnen som vill bli svenskare än svenskarna.

Språket - en utmaning

Huvudrollsinnehavaren Jonas Karlsson har i motsats till Lindblom ingen direkt Finlandskoppling, men var trots det tidigt påtänkt för huvudrollen.

Karlsson är ur ett svenskt perspektiv både populär och kritikerrosad och även om han av naturliga skäl inte kan identifiera sig med just Mikkos längtan så påpekar han att drömmen om grannens evigt grönare gräs är universell.

Riktigt lika universellt är däremot inte det finska språket och föga oväntat blev språkfrågan den största utmaningen.

Både i samband med inspelningen och inför premiären ordnades stora pressuppbåd under vilka teamet talade om processen, resultatet och förväntningarna.

Uppenbart var att man i Finland intresserade sig för temat ”språk och identitet"., medan man i Sverige inte var särskilt intresserad av just den aspekten.

Det fanns alltså från första början helt olika ingångar i historien beroende på om man närmade sig den ur ett svenskt eller ett finskt perspektiv.

Av naturliga skäl valde man att marknadsföra filmen lite olika i respektive land. Producenten Ilkka Matila konstaterar att man i Finland kunde sälja den som ett fenomen eftersom boken är välkänd och Miika Nousiainen en populär medieprofil.

I Sverige fick man köra mer på det komiska spåret.

Skillnaden när det gäller vad man betonat i respektive land blir uppenbar redan när man tittar på hur trailerversionerna klippts. Nedan ser ni den finska varianten.



Helt logiskt fokuserar man här på de finska skådespelarna och de finska replikerna och klämmer dessutom in "hurri"-skämtet. Man bör ändå påpeka att även om Tommi Korpela, Armi Toivanen och Kari-Pekka Toivonen är stora stjärnor i Finland, så är deras roller i filmen minimala.

Men hur gick det då? Hur togs filmen emot?

Reaktionerna i Finland

I början av oktober 2014 var det premiärdags i Finland. Och därmed dags att se vad kritikerna tyckte. Redan en första koll ger vid handen att mottagandet är blandat. Till de mest positiva hör Krister Uggeldahl som i Hufvudstadsbladet konstaterar: "Det här är nordiskt samarbete som mest och bäst, utan tvångströja, slips och festtal, men med massor av hjärta och lite grann smärta."

Positiv är även Helsingin Sanomats Leena Virtanen som levererar många rosor, trots att hon anser att filmen är klart inriktad på en svensk publik. När hon skall summera sina intryck konstaterar hon att åskådaren drabbas av samma öde som Mikko Virtanen: hen får en chans att beundra trevliga svenskar.

Men man behöver inte heller söka länge för att hitta de som är mindre nöjda. I Iltasanomat skriver Taneli Topelius att Jonas Karlsson inte klarar språkbiten och att han spelar över så till den milda grad att hans Mikko stundvis mest verkar vara en smula efterbliven. I Suomen Kuvalehti anser Kalle Kinnunen att filmen är en slapp och deprimerande sjukdomsskildring och inte heller han köper Jonas Karlsson i rollen.

Iltalehtis Tuomas Riskala konstaterar i sin tur att filmen visserligen inte är den stora komedi om sverigefinska relationer man kunnat vänta sig på basen av boken, men att den trots det är fjärran från ett misslyckande.

Återkommande för de finska recensenterna är att många tar fasta på att man skippat den mörka tonen i romanen.

Reaktionerna i Sverige

Innan vi går in på de svenska reaktionerna kan man med fördel ta del av den svenska trailer-versionen och jämföra med den finska. Uppenbart är att man här låter de nationella klichéerna ta mera utrymme och ger de svenska skådespelarna mera spelrum. Det är väl inte särdeles långsökt att tänka sig att Josephine "Solsidan-Mickan" Bornebusch redan i sig utgör ett dragplåster.




När det gäller recensionerna utläser man mycket redan ur rubrikerna. "En skruvad historia som ger gott humör" (Aftonbladet), "En balansakt som fungerar" (Folkbladet VK/VF) och "Bra skådespel lyfter halvbra story" (Smålandsposten) varvas med uttalanden som "Bra satirisk idé blev trött sitcom" (SvD) och "Samtidsskildring som blir lite väl sockrad" (City Lund).

Poängen pendlar mellan en och fyra och även när det gäller åsikterna om Jonas Karlssons insats går åsikterna rejält isär. Vissa tycker att han är suverän och lyckas bära upp det hela. "Karlssons charm räddar hela filmen" lyder rubriken i Sundsvalls tidning och i Expressen skriver Ronny Svensson om Karlssons "förmåga att balansera allvar och komik i sin i grunden tragiska karaktär". När det gäller och karaktären Mikko konstaterar Svensson att dennes "skruvade sätt att försöka anpassa sig lockar till många skratt...". Alla är inte lika övertygade. Kulturnyheternas Sofia Olsson skriver: "... “Hallonbåtsflyktingen” hade kunnat vara en perfekt romantisk komedi… om nu inte Jonas Karlsson i huvudrollen hade framstått som utvecklingsstörd".

Det fascinerande är således att märka att "Hallonbåtsflyktingen" oberoende av mottagarland delar kritikerna i olika läger. Och en film vars poäng pendlar mellan en och fyra kan väl bara ge upphov till insikten att det är upp till var och en att se filmen och själv bedöma.

Så...

Vad tyckte du om filmen?

Bra
63.8% (136 röster)
Helt okej
23.5% (50 röster)
Boken var bättre
8.9% (19 röster)
Huono
4.7% (10 röster)
Antal avgivna röster: 213

Läs också:
Jonas Karlsson spelar nationalitetstransvestit
"Jonas Karlsson briljant som Richard III"

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje