Hoppa till huvudinnehåll

Livsfilosofi med bultbräda

Foto från Supernaiivi
Ylermi Rajamaa i Supernaiivi på Ryhmäteatteri Foto från Supernaiivi Bild: Janne Siltavuori supernaiivi

Minns ni den krisande tjugofemåringen med bultbrädan och de många listorna i Erlend Loes genombrottsroman Naiv.Super.? På Ryhmäteatteri i Helsingfors gör han nu comeback i en scenversion med Ylermi Rajamaa i huvudrollen. För dramatisering och regi står Tiina Lymi.

I Naiv.Super. drabbas huvudpersonen av en livskris den dag han fyller tjugofem. Livet framstår som fullständigt meningslöst samtidigt som tiden formligen tycks rusa iväg. Dags för time out, alltså.

Han slutar på universitetet, flyttar ut ur studentlyan och drar i stället in i sin bortresta storebrors lägenhet för att få perspektiv på livet. En klassisk leksak, bultbrädan, visar sig fungera som utmärkt frustrationsterapi samtidigt som de oändliga listorna han skriver hjälper honom att gallra bland allt bråte i livet och få syn på det han verkligen sätter värde på.

Uppdaterad tidsbild

När Naiv.Super. kom ut i mitten av 1990-talet framstod boken som något av en generationsroman för sin egen tids tjugoplussare men i Tiina Lymis dramatisering har tidsbilden uppdaterats.

Uppsättningen ironiserar friskt över de värden och trender som härskar i dagens samhälle samtidigt som den ringar in den ångest och förvirring vi känner inför det informationsflöde vi dagligen utsätts för. I Supernaiivi är huvudpersonen ett typiskt barn av IT-åldern och kaoset alla osorterade impulser åstadkommer i hans huvud blir en del av hans kris.

Jag kan svårligen tänka mig en skådespelare som skulle gestalta den här existentiella krisen bättre än Ylermi Rajamaa. Utan större åthävor låter han oss dela outsiderns blick samtidigt som han med stillsam humor tar fram det sorglustiga i karaktärens eget grubbleri.

Det grubbleriet hade jag gärna sett mera av. Men av romanens naivt - eller kanske snarare naivistiskt - begrundande karaktär finns inte mycket kvar i Ryhmäteatteris version.

Serieestetik och komiska figurer

I Lymis dramatisering ligger tonvikten på handling snarare än reflektion. Situationer som romangestalten bara återberättar på sitt lakoniska vis väcks till liv i full färg, med en estetik som ofta för tankarna till seriestrippar. Det går undan både på scenen och i rekvisitalagret.

Minna Suuronen, Anna-Riikka Rajanen och Robin Svartström levererar under föreställningens lopp ett tjugotal olika roller och greppet är bekant från otaliga tidigare uppsättningar på Ryhmäteatteri. Det är de komiska figurerna som gäller, med stora gester och överdrivna karaktärsdrag.

Typgalleriet inskränker sig inte bara till de människor som kommer i huvudpersonens väg, med finns också allt det hans undermedvetna och fantasivärld producerar. Plötsligt dyker rentav Albert Einstein upp för att visa tungan och lägga ut texten om sin relativitetsteori...

Och visst är det ofta kul, men i längden också alldeles för mycket.

Att den förvirrade livskrisaren slutligen kommer fram till insikten att prylar och prestationer väger lätt i jämförelse med kärlek, vänskap och förmågan att se det fantastiska i livet med barnets omedelbara blick är kanske ingen svindlande filosofisk upptäckt. Ändå hade jag önskat att han fått utveckla insikten med lite mer andrum mellan vansinnesturerna.

Nu ser vi det bara i ett par lågmälda scener mellan Rajamaas titelgestalt och Robin Svartströms fina tolkningar av en vilsen bubbla till storebror och en rättfram sexåring med full koll på livets väsentligheter.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje