Hoppa till huvudinnehåll

Pia Abrahamsson: Med milda ögon

Ansiktsbild på Pia Abrahamsson när hon dricker kaffe.
Ansiktsbild på Pia Abrahamsson när hon dricker kaffe. Bild: YLE/Hedda Jakobsson pia med flera

Jag läste Agneta Lagerkrantz bok "Självmedkänsla" om hur du kan stoppa självkritik och förbättra relationen till dig själv och andra.

Min första tanke var att det här är ytterligare ett inslag i serien självhjälpsböcker. Ni vet - tio steg till lycka, framgång, hälsa och kärlek. Allt finns, bordet är dukat, varsågod och ta för dig!

Men det här var en positiv överraskning. Tydligen har det forskats en hel del kring hur vi ser på oss själva.

Man har bland annat kommit fram till att vi människor till stor del har vår förmåga till empati och samarbete att tacka när det gäller vår framgång som art.

Jag citerar Agneta Lagerkrantz i ett samtal med forskaren Katja Bergsten:

"Katja Bergstens och mitt samtal börjar med samhället. Hon tycker det är starkt präglat av hur vi beter oss då vi har vårt system för driv påslaget, eller det system som hör ihop med belöningshormoner och får oss att utforska världen.

Här konkurrerar vi och utvecklas. Här presterar vi och får dopaminkickar. Här kan vi vara höga av beröm och framgång. Uppåt, framåt, vidare - javisst, det är jättekul, och ibland kan vi köra på i långa tider.

Det är då drivet blir nästan ett samhällsideal, eller då det förväntas pågå ständigt och utan avbrott, som vi riskerar att brista.

Ser vi oss omkring märker vi betydligt mindre av det beteende som utlöses av ett annat lika nedärvt system, nämligen det för återhämtning, omsorg, samarbete och icke-tävling.

Allt det som självmedkänsla står för hör ihop med det här tröstande bry sig om-systemet. Här känner vi oss trygga och utsöndrar lugn och ro-hormonet oxytocin. Vi knyter an till föräldrar och tar hand om barn.

Vi samarbetar och beter oss osjälviskt

- Omsorgssystemet kickar igång då vi vilar, förklarar Katja Bergsten, och vi kan bara vila då vi känner oss säkra. Annars blir det farligt att vila.

Det Katja har upptäckt är att det gör många skräckslagna att ta det lugnt. Att vilja sitta stilla, sänka axlarna och våga tro på att man ”får vara med i flocken” är som att lägga sig på rygg, visa strupen och förväntansfullt undra: ”Vill du vara med mig?” Den reaktion vi fasar för är den nedlåtande fnysningen: ”Öh, du, skulle inte tro det.”

Kor i Nummi-Pusula.
Kor i Nummi-Pusula. Bild: YLE / Robin Lindberg boskapsskötsel

- Hur ska vi våga lita på att någon tycker om mig? Kan vi ens känna att vi är värda omsorg? Vi är så vana vid att vara i utforskarsystemet, då vi ska stå på tå och vara på vår vakt nästan hela tiden, att vi tappar kontakten med lugn och ro-systemet.

När detta är påslaget kan man säga att vi lägger oss på rygg mitt i flocken och bara känner tillit.

Katja Bergsten menar att många i dag inte litar på vad som kommer att hända om vi hänger oss åt den formen av förnöjsamt idisslande". Slut på citat.

Oj vad jag älskar bilden, kossor som solar och idisslar och bara är i en lugn förnöjsamhet. När gör jag/du något liknande. Borde man idissla sina upplevelser och känslor i lugn och trygghet?

Enligt Agneta Lagerkranz sytftar självmedkänsla inte till att en gång för alla få oss att sluta må dåligt utan till att vi ska vara vänligt sinnade mot oss själva när vi mår dåligt.

Att kämpa mot jobbiga känslor hjälper inte. Idén med självmedkänsla är inte att erbjuda strategier bort från obehaget utan att hjälpa oss att möta svårigheterna och sortera vilka känslor som rider oss.

Självmedkänsla diskuterade också kyrkoherde Stefan Forsén och utvecklingspsykolog Sara Hellsten i programmet Pia med flera 13.10.2014.

gästerna ser på varandra
Stefan Forsén och Sara Hellsten gästerna ser på varandra Bild: Yle/Pia Abrahamsson sara hellsten och stefan forse´n

- Om jag till exempel vill bemöta mitt barn så att det är hållbart i längden och så att barnet skall kunna acceptera sig själv så kan jag ju inte styra barnet bort i från känslan utan tröstar för att finnas hos barnet där med känslan.

Och det samma gäller för mig själv. Jag kan inte försöka styra mig bort till trevligare känslor utan snarare med nyfikenhet och acceptans och med vänlighet inåt fundera på vad det är som händer i mig.

Just nu är jag kanske väldigt ledsen och behöver bli sedd i att det här är viktigt för mig. Eller just nu är jag jättearg och behöver verkligen respekt i det här sammanhanget.

Eller just nu är jag förvirrad och skulle behöva förstå.

Det är viktigt att fundera på att var är jag på riktigt i stället för att försöka styra mig till ett behagligare ställe, säger utvecklingspsykologen Sara Hellsten

- Empati är otroligt viktigt, säger kyrkoherde Stefan Forsén.

- Jag tänker att empati är förmåga att förstå en annan människas livssituation, och skall man kunna förstå en annan människas situation så skall man också känna "sitt eget hjärtas böjelser" som vi uttrycker det inom kyrkan.

Så man måste veta, helt enkelt, att det finns sådant inom mig som jag inte är helt stolt och glad över.

Vet man det här så då behöver man inte gå omkring med ett dömande pekfinger mot andra utan förstå att vi är nog alla är likadana och har samma behov av förståelse, förlåtelse och kärlek.

Stefan Forsén beklagar också att bikten i någon mån har tappats bort i kyrkan.

Bikten kunde vara ett ställe där man får uttrycka sin sorg över brustna relationer och sådan skada man själv orsakat och få bearbeta den och ta emot en förlåtelse och befrielse.

Bikten är ett mycket starkt instrument för att bli av med bördan av självanklagelser.

Prästen och symboldramaterapeuten Virva Nyback talar om den inre tröstaren som ser med milda ögon och sjunger milda sånger. Men hon betonar också den länga vägen till självkännedom.

- Ofta är det så att vi söker snabb tillfredsställelse för att återställa balansen då livet krävt mycket av oss, underhållning, ett glas vin eller något annat som hjälper oss slappna av.

Vi tar till stimuli utifrån då vi känner att vi inte räcker till, i stället för att söka lugn inifrån. Vägen att gå in i sig själv är ju så lång.

Det att fundera över att vem är jag egentligen och vad vill jag på riktigt? Och vad släpar jag med mig i min ryggsäck som påverkar mina val i livet? Men det är vägen vi är kallade att gå.

Här kan du höra hela programmet.

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa