Hoppa till huvudinnehåll

Vid tundrans och tajgans eldar

Marianna Flinckenberg-Gluschkoff
Marianna Flinckenberg-Gluschkoff har samlat föremål från nordvästra Sibirien. Marianna Flinckenberg-Gluschkoff Bild: YLE/Marit Lindqvist marianna flinckenberg-gluschkoff

När Sofi Oksanen höll sitt öppningsanförande på Bokmässan i Frankfurt valde hon att lyfta fram de finsk-ugriska folken och deras trängda situation. 24 folkslag och 23 miljoner människor räknas till denna kategori, men i dagens läge mår endast tre folk och tre språk bra, nämligen finskan i Finland, estniskan i Estland och ungerskan i Ungern.

De övriga finsk-ugriska språken är utdöende eller hotade, för att inte tala om litteraturen på de olika språken, konstaterade Sofi Oksanen, som pekade på kolonisationen som den stora boven i dramat.

I Sibirien finns också omfattande naturresurser (olja, gas, ädelstenar mm) som är viktiga för Ryssland ur ekonomisk synpunkt. Stora områden är idag utsatta för en intensiv industrialisering, vilket innebär att lokalbefolkningens jaktområden och levnadsområden blir mindre och mindre.

Sibirien är temat för två aktuella utställningar i huvudstadsregionen just nu: på Nationalmuseet kan man bekanta sig med fotografier från Kai Donners forskningsresor till Sibirien, och på Helinä Rautavaaramuseet i Esbo ställer man ut föremål som den idag pensionerade universitetslektorn Marianna Flinckenberg-Gluschkoff och hennes familj samlat på sig under ett flertal resor i nordvästra Sibirien.

På Nationalmuseet i Helsingfors visas som bäst ett urval av de fotografier som språkforskaren och etnologen Kai Donner (1888-1935) tog med såväl lådkamera som bälgkamera under de forskningsresor han gjorde till Sibirien under åren 1911-14.

Avsikten med Donners resor var att forska i selkupiska, kamassiska och ket, men Donner gjorde också anteckningar om seder och bruk hos framför allt samojederna. Han antecknade, tecknade och fotograferade.

Fotografierna på utställningen visar i första hand slätt- och bylandskap, folk i arbete med att rensa nät eller paddla kajak, och på ett foto har Donner lyckats övertala en schaman att posera. I övrigt finns här bilder på familjer uppställda på rad, kvinnor och män par om par eller enskilt – ett foto föreställer till exempel ”Andrejs äldre bror” som enligt bildtexten är mördare, vem han mördat och varför framgår dock inte av kontexten.

Kulturernas museum, som idag är en del av Nationalmuseet, fick för några år sedan en donation på drygt 500 fotografier som Joakim Donner (son till Kai Donner) hittade på vinden på en gård i Hyvinge som tillhör släkten Donner.

Förutom fotografier kan man på utställningen (som endast består av ett rum) ta sig en titt på den släde och den vargskinnspäls som Donner använde när han färdades i kalla trakter.

På informationstavlan kan man läsa att Donner också gjorde inspelningar av sånger och språk under sina resor – ljudet bandade han på vaxrullar som han beställde från Tyskland för ändamålet. På utställningen finns dock inga ljud att lyssna på, vilket är lite synd.

Utställningen ”Äventyr i Sibirien” visas i ett rum på Nationalmuseet i Helsingfors t.o.m. 1.2.2015, och i samband med utställningen ordnas en hel del program som man hittar information om på Nationalmuseets webbplats.

Besök hos tundrans och taigans folk

Redan i barndomen var den idag pensionerade universitetslektorn i ryska, Marianna Flinckenberg-Gluschkoff, intresserad av Lappland och samer – ett intresse som dels bottnade i läsning av Zacharias Topelius sagor om Sampo-Lappelill, dels historier i skolan om lingvisten och resenären Matthias Alexander Castrén, som under 1800-talets första hälft gjorde forskningsresor till såväl Lappland som Sibirien.

Intresset för Lappland och Sibirien samt minoritetsfrågor kom sedermera att bli en sammanbindande länk mellan Marianna Flinckenberg-Gluschkoff och hennes man samt hela familjen.

År 1989 fick Marianna och hennes man av en slump möjlighet att göra en första resa till de norra delarna av Sibirien. Avsikten var att den språkkunniga familjen Flinckenberg-Gluschkoff skulle följa med ett gäng forskare från Kanada och Frankrike för att vistas en tid hos folken nordvästra Sibirien, men dessvärre fick varken kanadensarna eller fransmännen något visum och Marianna och hennes familj var de enda utlänningarna som företog resan till Jamalhalvön.

Denna första resa följdes av ett flertal resor till såväl Jamalhalvön och Urals östra sluttningar som Berings sund, och under årens lopp har familjen bott hos och träffat folk från ett flertal olika sibiriska folkgrupper, som nenetser, ostjaker och manser eller voguler.
Fascinerad av den sibiriska livsstilen

Familjens avsikt med dessa sammanlagt tio resor har inte varit att göra strikt vetenskapliga efterforskningar eller undersökningar, utan familjen har bott hos olika familjer, delat deras vardag och gjort anteckningar om livet i bysamhällena.

De sibiriska nomadernas förhållande till naturen är respektfullt och deras målsättning är att lämna så få spår efter sig som möjligt.

Marianna är framför allt fascinerad av livsstilen och den vackra och orörda naturen i Sibirien.

Folken i Sibirien förhåller sig naturligt och konkret till den omgivande naturen, konstaterar Marianna, och anser sig vara en del av naturen och man gör inte stor skillnad mellan ett grässtrå, en björk, en ren, en människa eller en trägud – allt ingår i ett stort naturligt kretslopp.

De sibiriska nomadernas förhållande till naturen är respektfullt och deras målsättning är att lämna så få spår efter sig som möjligt.

- Annat är det med oss västerlänningar som vill resa monument över oss själva för eftervärlden att beundra, säger Marianna.

Gas och olja påverkar livet i Sibirien

Den moderna världen påverkar givetvis livet i de sibiriska samhällena, framför allt om bosättningarna befinner sig nära större bosättningsområden – unga människor idag kan ha svårt att gå med på att leva ett rörligt och traditionellt nomadliv om man vant sig vid skolgång och ett mer stationärt och s.k. bekvämt liv.

Det stora hotet mot den sibiriska ursprungsbefolkningen är dock den omfattande olje- och gasindustrin som år för år lägger under sig allt större markområden.

Marianna berättar att gasröret som löper genom Östersjön har sin början på deras vänners bakgård på Jamalhalvön.

- Jag har ständigt dåligt samvete över att den gasen underlättar vårt liv samtidigt som den förstör våra vänners liv, konstaterar Marianna.

Levnadsområdet för de sibiriska folken krymper samtidigt som det dagliga livet försvåras – årligen rör sig nomaderna på stora områden med sina renar, och idag måste de bl.a. korsa järnvägen, ett riskfyllt och arbetsdrygt företag där många renar blir påkörda av trafikerande tåg.

Gaspumpningen på Jamalhalvön har också satt djupa spår i landskapet: jordmånen på halvön består i det stora hela av sand som hålls ihop av permafrosten, men gaspumpningen har börjat värma upp jorden och det finns risk för att hela halvön kommer att sjunka ihop och försvinna. Redan idag kan man se djupa kratrar i marken där metangas pumpats ut, konstaterar Marianna Flinckenberg-Gluschkoff.

Föremål i gåva

Föremålen på utställningen "Vid tundrans och tajgans eldar" består i första hand av gåvor som Marianna och hennes familj fått när de besökt olika familjer - i första hand klädedräkter, smycken och hantverk, men också föremål som tillhört schamaner, som en trumma och ett björnhuvud.

- Björnen är ett heligt djur för samojederna, ostjakerna och vogulerna, och räknas som en son till en av himlens högsta gud, konstaterar Marianna. Och när man dödar en björn ordnar man en glad fest till björnens ära, där man försöker blidka gudarna och få dem att förstå att man inte dödat djuret för skojs skull, utan för köttets skull.

Utställningen "Vid tundrans och tajgans eldar" visas på Helinä Rautavaaramuseet i Esbo t.o.m. 1.3.2015.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje