Hoppa till huvudinnehåll

Annika Sylvin-Reuter: Vi tröga behöver stöd, hjälp och uppmuntran

Annika Sylvin-Reuter arbetar som redaktör för Svenska Yle
Annika Sylvin-Reuter arbetar som redaktör för Svenska Yle Bild: Yle annika sylvin-reuter

"Du är ju inte dum", sade någon välmenande. Nehe. Nå vad är jag då? frågade jag mig själv så gott som hela skoltiden. Spelar det överhuvudtaget någon roll i fall jag de facto är dum eller om jag bara ger ett dumt och trögt intryck. Alla andra fattar och klarar sig. Jag pluggar och kämpar och lyckas ändå inte.

Jag minns förnedringen i skolbänken. Den infann sig så gott som alltid då det var provutdelning. Jag var säker på att jag lyckats denna gång. Jag myste och hoppades. Jag hade ju läst mest av alla. Jag hade suttit flera kvällar tillsammans med mamma eller pappa. Vi hade kämpat, läst och pluggat. Pappa hade tappat tålamodet med mig några gånger, men till sist hade det gått hyfsat. Jag hade lyckats rabbla upp de finländska älvarna och sjöarna och trodde att det för en gångs skull skulle lyfta.

Yess! hördes klasskamrater jubla över nior och tior. Nu var det min tur. Försiktigt gick jag fram. Jag minns besvikelsen och hur jag sen försökte kamouflera den. Jag såg glad och nöjd ut fast skammen brann i hela mig. Jag hade ju fan pluggat som en idiot i dagar och den eviga sexan eller sjuan var allt jag presterade. Jag lyckades aldrig nå högre än så! Tur att ingen visste hur mycket jag hade läst. Då kunde jag i alla fall ljuga och säga att jag glömt att läsa på provet. Men innerst inne visste jag att det var något fel på mig.

Nu såhär efteråt kan jag bara vara lycklig över att skolgången är förbi. Jag har nästan inga positiva minnen från skolbänken, men nog många lyckliga minnen från skolgården. Värre är det om det är tvärtom.

Jag är tacksam över att mina föräldrar orkade kämpa och nästan aldrig gav upp. Du kan! sa de. Vi tragglade och jag övade och vi blev frustrerade i tur och ordning, skrek och hojtade och kämpade vidare med snor och tårar rinnande.

I dag kan man få hjälp på ett helt annat sätt när man har inlärningssvårigheter av något slag. Men en sak kvarstår. Det krävs hårt, hårt arbete. Om man som jag inte ville jobba, utan tycker att livets mening är raster och chillande med vänner - då krävs det verkligt hårda bud där hemma. Så finns det de barn som kämpar som djur och vars föräldrar piskar dem till överkursnivå och till sist bränner ut sig själva. Värst av allt har de som ingen någonsin trott på. Som hoppar av och mister sin framtidstro.

När man talar om inlärningssvårigheter och dyslexi lyfter man gärna fram Einstein eller Hjallis Harkimo som lyckade exempel. När jag går förbi järnvägsstationen och ser berusade sysslolösa unga hänga där på vardagsförmiddagar undrar jag hur många av dem som egentligen har inlärningssvårigheter, men saknat peppande vuxna där hemma. Sådana som trott på dem. Tyvärr tror jag de är ganska många.

När de peppande vuxna saknas där hemma och man minskar på assistenterna som kan stöda de svaga - då barkar det åt helvete. Riktigt åt helvete för många fler unga. De extra resurserna i klassen är livsnödvändiga för de som inte lär sig som andra. Det finns flera av dem i varje klass. Har vi råd att dra in de hjälpande vuxna i klassen? Vem ska då stöda och peppa den som annars halkar av? Eller är det ändå jag som är dum och trög när jag inte hänger med nu igen? Jag tycker att alla vuxna behövs i skolan. Är det fel tänkt?

Läs också: Din fantastiska, briljanta, unika hjärna

Hör mer om barns inlärningssvårigheter och föräldrarnas och skolans stöd i Radio Vegas Familjeliv lö 18.10 kl. 9:03 och må 20.10 kl.11:03

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP