Hoppa till huvudinnehåll

I en värld där ingen sitter säkert

Foto från Kredit
Sampo Sarkola och Pekka Strang i Kredit på Lilla Teatern Foto från Kredit Bild: Charlotte Estman-Wennström sampo sarkola

Visst vilar det mitt i allt elände något farsartat över turerna kring finanskrisen men den som väntar sig något mer än lättsam underhållning av Jordi Galcerans nya pjäs Kredit på Lilla Teatern blir kanske besviken. Det inledande resonemanget kring banketik och samhällsansvar mynnar fort ut i en högst konventionell fars med Pekka Strang och Sampo Sarkola i de två rollerna. För regin står Raila Leppäkoski.

Anton Wigrén (Sampo Sarkola) vaggar ängsligt på besöksstolen hos sin lokala bankdirektör (Pekka Strang). Mellan dem ligger hans låneansökan, futtiga tretusen euro för att komma över den värsta svackan men besöket utfaller inte väl. Utan säkerhet inget lån, lyder det kalla beskedet.

Wigrén reagerar med bestörtning. Räcker inte en mans hedersord som garanti längre? Ska kunderna straffas för att bankerna kört in i en återvändsgränd de själva skapat?

Vi är många som förstår hans indignation. Men den här kunden nöjer sig inte med indignation, han ställer ultimatum. ”Om ni inte beviljar mig lånet knullar jag er fru.”

Och redan med den repliken, ett par minuter in i pjäsen, börjar det gå snett. Inte bara för bankdirektören vars självsäkerhet snart smulas sönder inför våra ögon.

Förlegade mansporträtt

Tvivlet är nog för att utlösa en händelsekedja som berövar bankdirektören allt han tagit för givet i livet och Galceran har naturligtvis en poäng i att säkerheten bara är en illusion som lätt kan tas ifrån oss alla. Men samtidigt känns redskapen han valt för sitt resonemang så förlegade att jag nästan börjar famla efter kalendern i salongsmörkret. Skriver vi verkligen 2014...?

Katalanen Jordi Galceran fick sitt internationella genombrott med Grönholms metod, en satir över de hårda nypornas politik på arbetsmarknaden. Men i Kredit fungerar den aktuella finanskrisen nog mest av allt bara som flyktig inramning. Textens verbala kvickheter, tvära kast och ombytta roller följer ett schema vi känner från otaliga pjäser i samma genre och minst lika sliten är synen på vad män tror och kvinnor vill.

Bankernas kreditgivningspolitik lämnas snabbt åt sitt öde när den aningslösa träbocken till bankdirektör och den självutnämnda adonisen till kund inleder sitt ställningskrig kring det flyttbara kapitalet, kvinnan.

Vill man vara snäll kan man förstås säga att Galceran i sin satir över två manliga egon som bara har den skeva självbilden gemensamt drar en tydlig parallell mellan kapitalismens kris och mannens men på Lilla Teatern framstår nog de två mansrollerna bara som ohjälpligt utdaterade. Att uppsättningen dessutom förankrar gestalterna i vårt eget samhälle gör inte alls ekvationen lättare. Vad vi ser är två killar under fyrtio som spelar med attityder inte ens finska män ur deras föräldrageneration skulle känna sig träffade av.

Virtuost samspel

Det enda som fungerar i uppsättningen är samspelet. T.o.m. när texten mal tomgång lyckas Pekka Strang och Sampo Sarkola ofta hålla bollen i rörelse med snabba passningar och förskjutningar i tonläget. I Kredit är det framförallt Sarkola som dikterar riktningen, hans Wigrén är en mästerlig manipulatör.

Problemet är bara att rollernas inbördes kraftmätning aldrig landar i en zon som kunde kännas ens en gnutta engagerande.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje