Hoppa till huvudinnehåll

And So It Goes – kära pensionärer

And So It Goes, Michael Douglas, Diane Keaton
Tidlös duo. Håret må vara grått, men Michael Douglas och Diane Keaton har fortfarande "det". Synd bara att filmen "And So It Goes" inte har det. And So It Goes, Michael Douglas, Diane Keaton diane keaton

Oren Little (Michael Douglas) är en vresig mäklare som bor granne med den skönsjungande änkan Leah (Diane Keaton). Dessa två delar inget annat än åldersgrupp och civilstånd och frågan är om de någonsin skall kunna mötas? Tja, man skall aldrig säga aldrig.

Vem tackar väl nej till en filmgåva paketerad av Rob ”When Harry Met Sally” Reiner? En gåva bestående av Michael Douglas (född 1944) och Diane Keaton (född 1946) som insvepta i mjuka evergreens levererar bitska repliker och talande ögonkast?

Nej, de flesta tar säkert glatt emot det som bjuds och hoppas på en visuell julafton för alla över sextio. Men riktigt så roligt blir det inte. Det är något i själva upplägget som haltar. Eller handlar det möjligen om utförandet? Eller kontentan av det hela?

Och hur väl fungerar egentligen Michael Douglas och Diane Keaton som identifikationsobjekt för gängse pensionär? De må vara trovärdiga som hjärtevänner – men särskilt vardagliga är de inte.

Slitna roller

Det som inledningsvis gör en förvirrad är att man tycker sig ha sett detta förut. Och en bit på väg slår det en att Oren är en slags hybrid av de tolkningar Douglas gjort av rollgestalter som Jack i ”Romancing the Stone”(1984), Gordon Gekko i ”Wall Street” (1987 & 2010) och Billy i pensionärsdramat ”Last Vegas” (2013). Elak och rapp i repliken, men med ett stänk av något slags charmig pojkaktighet.

Och Keatons Leah - hon ser ut som Keaton brukar se ut på film. Sofistikerad, välklädd och cool, men med ett inslag av osäkerhet. Att se någon skillnad mellan Leah och den rollkaraktär Keaton gjorde i ”Something´s Gotta Give” för drygt tio år sedan är t ex snudd på omöjligt.

Samtidigt som det är småirriterande med denna återanvändning i form av klädstil, gester och tonfall så måste det ändå understrykas att det inte är skådespelarnas fel att filmen inte når i hamn. Den strandar helt enkelt på förutsägbarheten och behovet av att försöka strö socker över relationer som trots allt fått sina törnar.

Väntat och oväntat

När det gäller förutsägbarheten så gäller den för snart sagt varje berättarmässig vändning. Vad månne händer om man ställer en vresig gubbe inför en tioårig sondotter han inte visste fanns? Och om man understryker att denne vresige gubbe är en fördomsfull och cynisk snåljåp så krävs det ingen Einstein för att räkna ut att han borde vara försiktigare med att avfärda potentiella husspekulanter som fattiga invandrare.

Det finns egentligen bara ett element som överraskar. När man brutalt sidsteppar den verkliga misär som dyker upp i form av en ensamstående pappa på väg mot en fängelsedom eller en sönderknarkad mamma som mist allt hon haft, är det som om manusförfattaren Mark "As Good As It Gets" Andrus för ett ögonblick tappat bort sig mellan genrerna. I feelgoodfilmer som förväntas göra alla glada brukar man inte göra utvikningar som lämnar frågor obesvarade eller ger upphov till bilder som skaver på näthinnan.

Så kontentan är väl att vi får fortsätta vänta på mer verklighetsförankrade skildringar av förälskelse på andra sidan 60-strecket. Alla pensionärer kan ju dessvärre inte åka till Hotel Marigold i Indien eller extraknäcka som lounge-sångerskor. Så i väntan på bättre filmalternativ kan man på torsdagskvällarna slå på TV1 och se på "Sista tangon i Halifax" - en betydligt vardagligare skildring av kärlek på äldre dagar.

Efter denna korta inblick i Michael Douglas´ och Diane Keatons relation till sina rollgestalter och varandra (samt Rob Reiners syn på dem) följer ett smakprov på "Sista tangon i Halifax" som TV1 visar kl. 19 varje torsdag. De tolv avsnitten textas även till svenska och denna vecka står avsnitt två i turen. Kan man inte titta när programmet sänds finns varje avsnitt på Arenan under sju dagar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje