Hoppa till huvudinnehåll

Cecilia Floris: Ta en maktselfie

Syriska lyktingar har anlänt till europa
Syriska lyktingar har anlänt till europa Bild: EPA/KATIA CHRISTODOULOU selfie

Selfien kommer inte naturligt för mig. Det känns inte helt givet att knäppa av en bild på mig själv och lägga upp i flödet.

Jag har inte riktigt förstått vad det ska vara bra för och har blivit lite avigt inställd när det har visat sig att en bild på mitt ansikte genererat fler gillningar än min jätteroliga bild på en sten/skylt/lunch.

Men kan tummen upp för en selfie betyda något annat än en ett gillande när jag på ett fyndigt sätt lyckats återge när jag spillde ut pastan på köksgolvet eller kaffet på morgonbussen?

Att ta en bild är att ta kontroll. Jag väljer själv hur jag vill framställa mig själv och hur jag vill förhålla mig till normer och skönhetsideal.

Rent tekniskt sätt är selfien en bild som en person tar på sig själv, ofta för att ladda upp på sociala medier. Vad står den för? Ett fåfängt uttryck för individens bekräftelsebehov? Eller kan det möjligen vara ett medel för motstånd?

I onsdagens Lasso talas det om selfien som en konsumtionsvara, där den placeras som en motpol till självporträttet. Det klassiska självporträttet, den så att säga manuella selfien, visar ofta på förfall. Där den vill illustrera jagets åldrande och uttrycka inre smärta är det i selfien snarare fritt fram att försköna och förhärliga. Det här är kritik som har riktats mot selfien, just att den skulle visa motivet som vackrare än rättvist.

Hur ska vi tolka detta eviga förevigande av jaget? Är det fåfänga? Är det oärligt? Visar vi bara upp en tillrättalagd och därför oärlig bild av oss själva? Eller kan en selfie vara ett sätt att ta/återta/behålla makt? Enligt konstvetaren Ira Westergård är ett porträtt nödvändigtvis inte porträttlikt. Då det samma gäller självporträtt borde det väl också få gälla selfies? Möjligheten att själv ta sin bild erbjuder på ett snabbt och enkelt sätt en möjlighet till att kontrollera hur vi porträtteras.

Jag väljer själv

Att ta en bild är att ta kontroll. Jag väljer själv hur jag vill framställa mig själv och hur jag vill förhålla mig till normer och skönhetsideal. Det är jag som bestämmer även om jag bestämmer att jag bara vill lägga ut bilder på mig själv där jag putar med läppglansglansiga läppar. Vilket är okej om jag vill göra det. Är det dags att se selfien som ett maktmedel? Ett återtagande av det egna uttrycket? Ta makten själv istället för att lägga den ifrån dig. Ta en bild.

Det är också därför jag har en teori om att det inte är mina prestationer som mina vänner gillar när de trycker på den lilla hjärtikonen, utan de vill ge ett budskap om att jag är uppskattad som person. Folk har en tendens att skriva ”Gud vad snygg du är!” på bilder där deras kompis kanske inte alls ser särskilt jätteextrasnygg ut. Något jag tidigare tyckt var lite töntigt och oäkta. Men det är klart, det sätter fokus på det yttre, men det går också att se som ett uppskattande av personen. När jag uppmärksammar en bild på dig så uppmärksammar jag dig, och det är någonting fint att se varandra.

Anta utmaningen. Ta en selfie nu. När du tar den vill jag att du använder din makt till att utforma den som du vill. Jaget är ett motiv som alltid finns med oss. Allt avbildat är tecken som står för någonting. Inte bara det de rakt upp och ner avbildar. Selfien är en bild av mig, den representerar mig. Men den är mer än så. Den presenterar också någonting annat som jag vill säga. Vi kommunicerar något mer än information om hur vårt ansikte ser ut.

Cecilia Floris
En selfie av mig själv Cecilia Floris Bild: Yle / Cecilia Floris floris

Selfien. Ibland förmedlar den något om mig, alltid förmedlar den något. Som filosofen Antony Fredriksson säger: ”du väljer att berätta vissa saker, du väljer att se ut på ett visst sätt […] om jag gör en bild av mig själv så vill jag uttrycka någonting”.

Vill du höra mer om vad Antony Fredriksson och Ira Westergård har att säga om selfies så slå på Lasso 2.9 klockan 20 och 3.9 kl. 17:25 i Yle Fem.

Cecilia Floris

Läs också