Hoppa till huvudinnehåll

Ebola

Ebolavirus
Ebolavirus Bild: Cynthia Goldsmith / Centers for Disease Control and Preventionb / EPA ebola

Ebola är en virussjukdom som ger hemorragisk feber (blödarfeber). Ebola hör till världens mest dödliga infektionssjukdomar. För att ebolaviruset ska smitta krävs dock direktkontakt med en sjuk person eller med kroppsvätskor från denna.

Ebola förorsakas av ebolavirus, som tillhör familjen filovirus. Flyghundar (fruktfladdermöss) anses vara värddjur för viruset. Via dessa kan viruset spridas vidare till människor och andra däggdjur. Man känner bl.a. till en epidemi där över 5000 gorillor infekterats av viruset.

Viruset har fått sitt namn efter floden Ebola, vid vilken det första kända utbrottet skedde år 1976 i dåvarande Zaire. Under det insjuknade 318 personer, varav 88 procent dog.

Det finns fem kända arter av ebolavirus. Artnamnen kommer från området där ifrågavarande art första gången påträffats: Zaire, Bundibugyo, Taï Forest (tidigare Côte d’Ivoire), Sudan och Reston-ebolavirus. Av dessa kan alla utom den sistnämnda överföras till människor.

Sedan 1976 har ett antal mindre epidemier med några tiotals eller hundratals smittade brutit ut i centrala Afrika.

Epidemin som i mars 2014 fick sin start i Guinea är den absolut mest omfattande av alla ebolaepidemier hittills. Den förorsakas av Zaire-ebolavirus som också förefaller att vara den aggressivaste virusarten.

Hur smittar ebola?

Ebolaviruset smittar vid direktkontakt med levande eller döda personers kroppsvätskor, som blod, urin, svett, saliv, tårar, sperma och vävnadsvätska.

De mest infektiösa källorna är ebolapatientens blod, kräkning och avföring.

Också modersmjölk innehåller ebolavirus. Mjölken kan vara smittsam länge, men man vet inte hur länge, vilket förorsakar en svår situation då det gäller att bekämpa spridningen av Ebola: Om en drabbad, ammande kvinna tillfrisknar men inte kan amma sitt barn p.g.a. risken för ebolaöverföring ökar detta ytterligare svårigheterna inom de epidemidrabbade områdena.

Inkörsportar för viruset är sår och hudsprickor, mun, näsa och ögon.

Viruset kan också överföras sexuellt från en person som har eller är konvalescent efter en ebolainfektion. Viruset beräknas finnas kvar i sperma upp till 3 månader efter att symptomen har avklingat.

Viruset kan också överföras från smittade döda eller levande djur (främst apor och fladdermöss i epidemiområdena), men det finns inte belägg för att det skulle smitta till husdjur som katt och hund. Däremot kan ebola infektera svin, vars kött kan sprida smittan.

Några fall av luftburen ebolasmitta har inte dokumenterats. Som droppsmitta från t.ex. uppkastningar och hostningar kan viruset spridas till slemhinnor och sår på en annan person .

Trots att ebola är en zoonos, dvs. en sjukdom som överförs från djur till människa, har inga fall av myggburen eller fästingburen smitta rapporterats.

En infekterad person sprider inte smitta förrän hen själv har symptom.

Vad gör ebolaviruset i kroppen?

När Ebolaviruset har kommit in i kroppen börjar det föröka sig och angriper vävnader, koagulationsfaktorer och immunförsvar på olika sätt. Alla verkningsmekanismer är ännu inte utredda.

Viruset tränger in i en del av de vita blodkropparna (monocyter och makrofager) som det infekterar och med vars hjälp det låter sig spridas via blodbanor och – troligen – lymfvägar till andra organ.

Viruset förstör lymfocyter, som normalt skyddar kroppen mot skadliga mikrober.

Ebolaviruset förorsakar celldöd och upplösning av leverceller, vilket leder till att leverns förmåga att producera koagulationsfaktorer lider.

Det infekterar och förstör binjurebarken, vars förmåga att reglera blodtryck och elektrolytbalans störs, vilket leder till att blodtrycket sjunker och patienten förlorar natrium och torkar ut.

Viruset angriper endotelcellerna som bildar det innersta skiktet i blodkärlen och vilka bland annat deltar i blodtrycksregleringen och koagulationsförloppet.

Vilken roll förstörelsen av endotelceller spelar vid den ökade blödningstendensen är inte slutligt utrett, men man misstänker att disseminerad intravaskulär koagulopati (DIC) är en av orsakerna till blödningarna.

För att koagulationsförloppet ska ske normalt, behövs endotelceller som aktiverar blodlevringen genom att tillkalla trombocyter. Om endotelet är skadat p.g.a. ebolaviruset, aktiveras trombocyterna som ansamlas vid det skadade endotelet. Trombocyter konsumeras för detta och de räcker inte längre till för kroppens övriga behov.

När trombocyterna aktiverats, inflyter koagulationsfaktorer som också konsumeras i onödan kring de skadade endotelväggarna i hela kroppen. Koagulationsfaktorer och trombocyter konsumeras och blödningar kan fritt tillstöta på andra håll i kroppen, t.ex. i ställen där man tagit blodprov eller stuckit kanyler.

Samtidigt som koagulationsförloppet skadas, skadas också endotelets förmåga att kvarhålla vätska inne i blodbanan. Endotelcellerna håller kontroll på hur vätska rör sig ut från och in till blodkärlen.

När endotelcellerna förstörs börjar blodets lösliga komponenter, plasmat, sippra ut från blodbanan i utrymmet mellan blodkärlen. Patienten får svullnader och blodtrycket sjunker när den cirkulerande blodvolymen minskar. En viktig dödsorsak i Ebola är just blodtrycksfallet som uppstår på detta sätt. Lågt blodtryck leder till chock som är ett livsfarligt tillstånd.

Viruset som förökar sig och förstör celler, det utslagna immunförsvaret, koagulationsstörningarna och kollapsen av blodkärlssystemet och blodtrycket leder tillsammans till chock, allmän organsvikt och i minst hälften av fallen till att patienten dör.

Sjukdomsförlopp och symptom

Inkubationstiden är 2- 21, oftast 5-10 dagar.

Symptomen börjar plötsligt med feber, frossa, huvudvärk, led- och muskelvärk, magont och svaghet. Halsont kan förekomma.

Efter ett par dagar följer illamående och diarré och hos en del av patienterna hudutslag.

Ca 5-7 dygn efter de första symptomen uppkommer blödningar i hud och i slemhinnor i form av näsblod, blödande tandkött och blödningar från slidan. Patienten får blodiga diarréer och kräkningar och kan hosta blod.

Njurar och lever slutar fungera, vilket leder till att urinproduktionen upphör och patienten får gulsot.

I en stor del av fallen leder svåra inre blödningar, blodtrycksfall och en allmän organsvikt inom en till två veckor efter att sjukdomen brutit ut till patientens död.

Dödligheten varierar i olika epidemier, man har rapporterat siffror på upp till 70-90 procent i vissa fall. I den 2014 pågående epidemin har dödligheten varit runt 50 procent.

De patienter som tillfrisknar gör det vanligen mellan dag 6 och 11, då kroppen börjat tillverka antikroppar mot viruset.

Hos en del av de som överlevt infektionen har man konstaterat kroniska komplikationer i form av ledbesvär och synsvårigheter.

Diagnos

Diagnosen ställs med hjälp av blodprov, där man letar efter själva viruset, dess RNA eller antikroppar mot det.

Laboratorieanalyser för att direkt påvisa ebolavirus måste göras på ett s.k. säkerhetslaboratorium som uppfyller biosäkerhetsklass 3 (BSL-3) kraven. Det enda laboratoriet i Finland som uppfyller dessa krav finns i HUSLAB i Helsingfors. Alla ebolavirusanalyser i Finland skickas alltså via det lokala laboratoriet till HUSLAB.

Behandling

Mot ebola finns än så länge ingen godkänd medicin. Man har prövat olika experimentella mediciner och även serumbehandling, där man gett blodserum från personer som överlevt en infektion. Tanken är då att antikroppar mot ebolavirus överförs och kan hjälpa den som är akut sjuk att bekämpa infektionen innan det tillstöter svåra komplikationer (se ovan).

Ebolapatienter behöver intensivvård. Tidigt insatt vård i form av vätska, elektrolyter och medicin mot febern och smärtorna förbättrar chanserna till tillfrisknande, men denna form av behandling är dyr och finns endast att tillgå i de rika industriländerna.

Dialys behövs om njurarna slutar fungera och konstgjord hjälp att andas i form av respirator om lungorna angrips.

Patienter som misstänks ha ebola hålls strikt isolerade och rigorösa skyddsåtgärder vidtas för att hindra viruset från att sprida sig till sjukvårdspersonal eller andra patienter.

Till förhindrandet av smittspridning hör också att spåra alla personer som den sjuka har varit i kontakt med och hålla dessa under uppsikt och vid behov isolerade.

Vad göra om man tror att man har blivit smittad?

Om man nyligen (≤ 21 dagar) har vistats i ett land där Ebola förekommer OCH får feber > 38,5 °C OCH kraftig huvudvärk, muskelsmärtor, kräkningar, diarré, magsmärtor och/eller blödningar bör man ta kontakt med t.ex. sin läkare vid hälsovårdscentralen, jourhavande läkare vid hvc, sjukhus eller eventuellt direkt med infektionsläkare.

Man bör i första hand ta kontakt per telefon och på detta sätt få närmare instruktioner om hur man skall gå till väga.

Hur undvika smitta?

Döda eller levande människor eller djur som kan bära på smittan ska absolut inte vidröras.

Om man rör sig i länder där infektionen förekommer rekommenderas att man ofta tvättar händerna med vanlig tvål.

Klor, värme (upphettning till minst 60 grader i en timme eller kokning i fem minuter), solljus och torka anses kunna döda viruset.

Vaccin mot ebola kommer förhoppningsvis att finnas inom 2015.

De personer som överlever infektionen tros vara immuna mot den samma virusarten.

Av stor betydelse för att begränsa den nuvarande epidemin är att förse de drabbade länderna med tillräckliga resurser att bekämpa denna. Det handlar då i första hand om sjukvårdsutrustning, skyddsutrustning för sjukvårdspersonal och anhöriga, tältsjukhus, transportmedel o.d.

Minst lika viktigt är det att hjälpa de lokala myndigheterna att sprida korrekt informationen om infektionen, hur den sprids och hur man kan undvika att smittas.

Ebola är en infektionssjukdom som kan begränsas med effektiva och relativt enkla motåtgärder. Om man inte lyckas med detta inom en snar framtid finns det risk att epidemin skenar iväg utom kontroll.

Det har också visat sig att Ebola ökar den totala dödligheten i de drabbade områdena pga. att alla sjukvårdsresurser binds till vården av drabbade personer. Då har man inte resurser att ta hand om barn och vuxna som insjuknar i vanliga, men potentiellt dödliga, infektioner som malaria, diarré, mässling och lunginflammationer.

De medicinska råden på denna webbplats är riktgivande. Kontakta alltid hälsovården ifall du oroar dig för din hälsa.

Läs också

Webbdoktorn

Nyligen publicerat - Hälsa