Hoppa till huvudinnehåll

En krigsförklaring & ett farväl

Tårgaskanistrar och ljudbomber dekorerar elledningen i Hebron.
Den israeliska arméns tårgaskanistrar och ljudbomber dekorerar elledningen i Hebron. Tårgaskanistrar och ljudbomber dekorerar elledningen i Hebron. Bild: Nanette-Marie Forsström ljudbomber

Det här inlägget skulle handla om mina sista dagar som människorättsrapportör här på Västbanken, men nu måste jag börja med det senaste. Israelerna har nyss stängt området kring Al-Aqsa -moskén i Jerusalem, för första gången sedan 1967. Enligt palestiniernas president Mahmoud Abbas är det här en krigsförklaring av Israel mot det palestinska folket, deras heliga platser och mot både arabiska och islamska stater. Stängningen kommer efter att en högerradikal ortodox judisk man blev skjuten förra natten - den misstänkta gärningsmannen var en palestinier som sköts ihjäl av israeliska styrkor några timmar senare. Händelseförloppet väntas leda till protester, kravaller och våldsamheter, särskilt i gamla stan under fredagsbönen. Vad jag har hört så har 3000 extra soldater kallats in på grund av det osäkra läget.

Den skjutne mannen Yehuda Glick uppges ha skadats allvarligt, och vårdas nu på sjukhus. Han är talesman för den så kallade tempelrörelsen, som väntar på att messias ska komma tillbaka. De vill bygga judarnas tredje tempel på Tempelberget, där Al-Aqsa moskén ligger. Glick har bland annat propagerat för att för att Al-Aqsa moskén ska förstöras. De religiösa judarnas anspråk på Tempelberget, som är en av islams heligaste platser, har lett till ökade spänningar mellan muslimer och judar. Det tål att nämnas att den andra intifadan (palestinska uppresningen) startade då Israels dåvarande oppositionsledare Ariel Sharon besökte moskéområdet, som ligger i Östra Jerusalem - den tilltänkta huvudstaden i en framtida palestinsk stat. Ingen vet just nu vart det här kommer att leda, men det är samtidigt bra att komma ihåg att man utropar den tredje intifadan lite nu som då när läget eskalerar i de här trakterna. Oftast är det helt lugnt och säkert bara man inte promenerar in rakt där kravallerna håller på.

Palestinska män köar i checkpoint Tarqumia
Palestinska män köar i checkpoint Tarqumia Bild: Itani Rasavanalho/EAPPI tarqumia

Dags att ta farväl

De senaste dagarna här på Västbanken har varit fyllda av motstridiga känslor. Imorgon är min tid som människorättsobservatör officiellt slut, och den senaste veckan har vi tagit farväl av många fina människor, som jag kommer att sakna mycket, men som tur aldrig glömma. Det har varit en unik upplevelse, som jag vet att på många sätt har förändrat mig och mitt liv. Jag är tacksam över att ha fått chansen att uppleva vardagen under militär ockupation, och se med egna ögon vad Israels förtryck mot palestinierna innebär. Man hör ofta folk säga att ”det där vet jag så lite om”, ”det är så komplicerat”, ”man måste vara opartisk” och ”det är inte vår sak att döma eller blanda oss i”. Men nu är det så, att hela situationen är i obalans. Vi har en part som har makten, och en part som är offer för maktutövningen och förtrycket. Fakta talar här för sig självt – det finns det hur många exempel på som helst – om det sen har att göra med att Israel kontrollerar och använder upp alla vattenresurser, tvångsförflyttar tusentals palestinier trots att det är ett krigsbrott tårgasar eller arresterar lågstadiebarn dagligen…

Vi måste blanda oss i, för utan internationellt tryck på Israel så kommer den här 47-åriga ockupationen aldrig att ta slut. Det är nu när jag kommer hem som mitt verkliga arbete börjar. Jag kommer nämligen att åka runt och berätta om det jag själv har upplevt här på Västbanken. Om du hör till någon grupp, organisation eller kompisgäng som vill boka en gratis föreläsning, är det bara att ta kontakt på nanette[X]outhousemedia.fi.

Det finns fortfarande så mycket mer att berätta, som jag bara inte har hunnit med på grund av allt hektiskt observatörsarbete. Så nu kommer det här i bild- och bildtextform:

Köa i timmar för att gå på jobb. Vår sorgligaste uppgift i Hebron är att övervaka en av de vägspärrar, Tarqumia, som palestinierna måste ta sig igenom för att kunna åka över till Israel, där de flesta av jobben finns. Vissa dagar köar upp till 7000 personer, närmare bestämt män, till checkpoint Tarqumia. Inga bilder eller videor kan riktigt beskriva känslan vid en sådan här vägspärr. Här är förtrycket verkligen konkret – hundratals män trängs i trånga utrymmen som boskap påväg till slakt.

All frustration som ligger i luften, de trötta, resignerade blickarna. Vissa kommer till checkpointen två eller tre på natten för att få en bra plats i kön – checkpointen öppnar först vid fyra. Vissa dagar kan männen vara tvungna att köa i en eller två timmar för att komma igenom. Allt det här före en lång arbetsdag, som i värsta fall går ut på att bygga olagliga israeliska bosättningar på palestinsk mark. Arbetarna är också i en slavliknande situation, eftersom deras arbetstillstånd ägs av arbetsgivaren, som i vilken sekund som helst kan besluta att avsluta det. Vi har hört historier om män som gått igenom checkpointens förnedringskö och vid luckan fått svaret att tillståndet inte längre är giltigt. Då blir det omöjligt för arbetstagaren att åka till Israel, ens för att få sin sista lön. Förutom arbetstillståndet, måste arbetstagaren ansöka och betala för en mängd andra tillstånd: magnetkort med biometriska uppgifter, ID-kort, arbetstagarens ID-kort… Vid andra vägspärrar i t.ex. Betlehem, köar också många studerande för att åka till universitet i Israel, eller gamla och sjuka som uppsöker vård på israeliska sjukhus. Förra veckan när jag tillbringade morgonnatten vid ökända checkpoint 300, skickades en grupp gamla och sjuka tillbaka efter att ha köat i en timme i trängseln, trots att de hade brev från sina läkare. Allt är upp till soldaten och hens humör – det finns inga garantier att komma igenom och du vet aldrig hur det går just i dag.

Jag ser på de här uttröttade männen, och tänker samtidigt på alla de barn som växer upp utan pappor. För när man jobbar långa dagar och dessutom måste ägna natten åt att köa i vägspärrar i flera timmar, så blir det knappast mycket över för familjeliv. Barn, som verkligen skulle behöva närvarande föräldrar, med tanke på de svåra förhållanden de växer upp i.

Hur ockupationen påverkar barnens välmående.

En palestinsk barnbok, som handlar om hur israeliska soldater bryter sig in i en liten flickas hem dagen före hon ska börja skolan.
En palestinsk barnbok, som handlar om hur israeliska soldater bryter sig in i en liten flickas hem dagen före hon ska börja skolan. Bild: Nanette-Marie Forsström ockupation
Ett slående exempel är den här barnboken, som handlar om en liten flicka, som ska börja skolan. Men natten före skolstarten kommer den israeliska armén in i deras hem, genomsöker och förstör allting i deras väg. Flickans skoluniform är spårlöst försvunnen, och de arresterar hennes pappa. Efter att soldaterna gett sig iväg med pappan drömmer flickan att hon hittar uniformen, och hennes pappa följer henne till skolan. Tänk att sådana här berättelser för barn behövs här – på något sätt är det väldigt talande.
Människorättsrapportörer närvarar vid olivskörden i Hebron, för att motverka trakasserier av israeliska bosättare mot palestinier.
Människorättsrapportörer närvarar vid olivskörden i Hebron, för att motverka trakasserier av israeliska bosättare mot palestinier. Bild: Nanette-Marie Forsström skyddande närvaro,olivträd,Svarta oliver,Västbanken,Gröna oliver

Skörda oliver. Under den senaste månaden har en av våra uppgifter varit att närvara då palestinierna plockar sina oliver. Tyvärr behövs vår skyddande närvaro (och hjälpande händer) , eftersom det är vanligt att de israeliska bosättarna attackerar olivplockarna och i vissa fall stjäl deras oliver eller bränner ner deras ibland tusenåriga träd. Så sent som igår blev en av våra nära lokala kontaktpersoner och hans gamla svärfar attackerad av bosättare på sin egen bakgård.

Bosättare på rundtur. En av de mest absurda företeelserna i Hebron.

Israelisk soldat står vakt kring bosättare i Hebron
Israelisk soldat står vakt kring bosättare i Hebron Bild: Trine Straume Fjeldmann hebron
De israeliska bosättarna kommer ut ur sina inhägnande bosättningar, och går omkring i gamla stan i Hebron, omringade av dubbelt så många soldater. Rundturen är ett sätt för dem att markera sitt territorium – eller vad de hoppas att ska bli deras en dag. Under rundturem förbjuder armén palestinierna att röra sig på vissa gator, eller kör bort dem. Många av de palestinier som bor i gamla stan har varit tvungna att flytta bort på grund av arméns dagliga närvaro, husrannsakningar, arresteringar och våldet från de närliggande bosättningarna. En stor del av de som fortfarande bor kvar lever under fattigdomsgränsen. Vi övervakar rundturen, eftersom det händer att bosättarna eller soldaterna trakasserar palestinierna. Till exempel attackerade en bosättare två palestinska barn med pepparspray när vårt team var närvarande.

Sist och slutligen, tack för att du har läst min blogg, förhoppningsvis har den gett en liten inblick i det som pågår dagligen på Västbanken!