Hoppa till huvudinnehåll

Nightcrawler – skrämmande satir

Nightcrawler, Jake Gyllenhaal
Nightcrawler, Jake Gyllenhaal Bild: Future Film nightcrawler

Jake Gyllenhaal är utan tvekan en av de mest intressanta skådespelarna just nu. Skicklig, lyhörd och orädd. I den aktuella rollen som nyhetsfotografen Lou Bloom i ”Nightcrawler” kryper han in under skinnet på åskådaren.

Lou (Jake Gyllenhaal) lever på natten. I sin risiga bil kör han omkring och stjäl allt han kommer över. Från kättingar till cyklar. Han har inget jobb, ingen familj, inga gränser.

När han av en slump får se ett par pressfotografer ”in action” på en olycksplats öppnar sig en ny värld för honom. För vad kunde väl passa bättre för en gränslös nattuggla än att få betalt för att jobba efter mörkrets inbrott? Få drivas av den adrenalinkick som sätter in när du inser att du är först.

Först på plats. Först med bilderna på offret. På blodet som ännu pulserar.

Ännu bättre vore det förstås om du var på plats redan innan brottet begåtts. Så att du inte bara är först utan får den bästa vinkeln. Den snyggaste inramningen.

Skrämmande bra

Dan Gilroys debutfilm ”Nightcrawler” är inte bara en fungerande thriller och ett välspelat drama, den är också en bitsk samhällssatir. Här skildras nyhetsvärldens hungriga jakt på visuella scoop och höga tittarsiffror med en träffsäker ton. Här sugs man in i en värld präglad av ett högt tempo och en oändlig räcka adrenalinkickar.

Attityden och värderingsgrunden etableras snabbt och effektivt i enstaka repliker. Den rutinerade pressfotografen Joe (Bill Paxton) konstaterar kort och gott ”If it bleeds, it leads” och högst på den kallhamrade nyhetschefen Ninas (Renee Russo) önskelista står brott som involverar den vita medelklassen, men i brist på dylikt material får olyckor lov att duga.

För att illusterar drömscenariot efterlyser Nina bilder av ”en kvinna som springer längs gatan med halsen uppskuren”.

Jargongen må vara skruvad och intrigvändningarna häftiga, men i grund och botten är ”Nightcrawler” inte särdeles långsökt. Här finns i destillerad form många av de tendenser som genomsyrar mediebevakningen – det gäller att väcka publikens intresse. Med vilka medel som helst.

När nyhetsankaret lägger pannan i djupa veck och varnar publiken för ”grafiska bilder” fungerar det närmast som en reklamslogan. Nu lönar det sig att titta. Nu har Lou Bloom varit i farten igen. Först på plats. Först hos offret. Till och med före polisen...

En avhumaniserad värld

Kritiken av medievärlden är uppenbar, men inbakad mellan raderna finns också en känga riktad mot ett samhälle där man kan leva helt avskärmad från varandra. Ett samhälle där hela ens samlade kunskap kan var hämtad från nätet, på bekostnad av all inblick i socialt beteende.

Vi får egentligen ingenting veta om Lou Bloom, men vi inser snabbt att han inte har några emotionella gränser. Att ”empati” är ett begrepp som för hans del existerar bara i ordboken. Den enda levande varelse han värnar om är den krukväxt han vattnar lika nitiskt som han stryker sina skjortor och spanar in nyhetsutbudet.

Stark Gyllenhaal

En bra story blir inte riktigt bra förrän den landar i händerna på rätt skådespelare och i det hänseendet har Gilroy träffat helt rätt.

Jake Gyllenhaal är strålande som den till synes alldagliga Lou vars mest alldagliga samtal skorrar av underliga undertoner. Blicken må vara öppen och till synes vänlig men någonstans anar man underliggande strömmar som inte bådar gott. Och när han skrattar – ja, då kryper det kalla kårar längs ryggen på en.

När det gäller Renee Russo är det ett trevligt åteeseende som får en att undra var hon hållit hus de senaste åren? Efter flera stora roller i mitten av 90-talet har hon av inte varit särskilt synlig och rollen som Nina får en att önska att hon snart skall återkomma.

Bill Paxton gör sin lilla roll med bravur och Riz Ahmed är bedårande som Lous godtrogne vapendragare Rick.

Så kontentan är att ”Nightcrawler” är en fungerande helhet som underhåller för stunden samtidigt som den förser en med mera tankestoff än genomsnittsthrillern. En film vars satir man ställvis småler åt, men vars upplösning får leendet att stelna.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje