Hoppa till huvudinnehåll

Annika Sylvin-Reuter: Vem bryr sig?

Annika Sylvin-Reuter arbetar som redaktör för Svenska Yle
Annika Sylvin-Reuter arbetar som redaktör för Svenska Yle Bild: Yle annika sylvin-reuter

Jag brydde mig. Det var åttiotal och tusentals människor samlades på domkyrkans trappor och sjöng We shall overcome. Händer stacks in i plastkassar fulla med varma knackkorvar. Korvarna cirkulerade runt och smakade himmelskt i den kyliga kvällen. Rösten var hes av allt ropande och jag var lycklig, entusiastisk och full av hopp och tro på en bättre värld. Jag var tolv år och det var fred på jorden!

Vart tog den entusiasmen vägen sen? Försvann den med åldern och banade väg för cynism, likgiltighet och egoism? Eller blev jag bara realistisk och bekväm med åren?

Det är barnen som oftast ställer de obehagliga frågorna. Min sons hand i min då vi går förbi en tiggande rom. Min lilla pojke undrar varför vi inte tar hem mannen och ger honom mat. För mamma vi har ju? Har vi inte? Jo vi har, men inte tar vi honom hem nu. Det funkar inte så mitt barn.

Jag traskar vidare i den sena höstkvällen med den lilla handen i min.

Hur funkar det då, hör jag min inre röst tänka. Vem tar vi hem, frågar jag mig där jag vandrar fram i min trygga lilla stad. Vem sveper vi in i varma filtar och vem bjuder vi på en kopp te? Familjemedlemmar och vänner, men sen? Är det några fler? Under vilka omständigheter kunde jag tänka mig att brygga en kopp te till någon främling som behöver? Hur lågt borta eller hur nära ska den nödställda finnas för att jag ska sträcka ut min hand?

Jag betalar årliga summor till fadderskolor i Nepal, köper varje nummer av Isonumero och är medlem i Amnesty. Jag betalar, men bryr jag mig? Sådär på riktigt.

Jag tänker på Schindler i Tyskland, eller andra modiga som sätter sig själva i fara för att hjälpa främlingar. Jag tänker också på de som anade att nåt lurt var på gång men som valde att blunda och inte se. Vilken roll skulle jag ha axlat där och då i 30-talets Tyskland, i Pinochets Chile eller i dagens Afganistan? Hur mycket ska man bry sig för att göra ens någonting för en främmande medmänniska? Behöver vi känna oss själva hotade för att ha tid och energi att hjälpa? Eller agerar vi först då det egna barnets blod kokar i ådrorna?

Kom med och bry dig! Om inte med tid och engagemang så med fyrk åtminstone på Näsdagen den 7 november!

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP